Min lite gammaldags kusin

Gumman har haft besök. Mitt årliga kusinbesök är över för denna gång. Hon kommer bara fyra dagar varje år, tror väl att de inte klarar sig där hemma utan henne mer än sex dagar, utan att hela skutan går i sank. Sen hör ju det till saken, att hon är norska och kör hela vägen hit.

Vi kvinnor tycker väl att vi är oumbärliga, för att hemmet ska fungera som ett någorlunda väloljat maskineri. Ett visst kontrollbehov är det nog, vi tycker inte att våra familjemedlemmar sköter sig tillräckligt bra utan vårat vakande öga. Fast en del kommer väl hem från någon husmorssemester till ett hem i spillror, får jobba dubbelt för att få tillbaka standarden.

Min kusin är en optimist, hos henne sitter ingenting fast. Bara bilkörningen på 70 mil över berg och dal, skulle väl ta musten ur de flesta, i alla fall som hon kör den non stop, några småstoppar på mackar för att hämta kaffe och äta en macka.

Antar att på svenska vägar skulle det gå smidigare, raka och fina för det mesta, men de norska är allt annat än raka. Det vet de, som varit i Norge och bilat.

Hon tyckte att svenskarna körde fort, hon höll sina hundra, nittio, sjuttio, i Norge är de noga med hastighetsgränserna. Här blev hon omkörd av kreti och pleti, ibland hade de släp också, de som körde fort. Väldigt konstigt tyckte hon i alla fall att det var. Jag tycker också det är lite konstigt att folk ska köra så fort, man kommer väl fram i alla fall.

Hörde henne bara säga en i mitt tycke negativ sak, att sommaren är slut när juli är slut, för i deras trakter börjar nattfrosten i början av augusti. Hemska tanke, jag låter den vara till i slutet av augusti, då börjar nätterna bli mörka och skuggorna längre.

Det svenska köttet är billigare än det norska, kusinen insåg det och köpte kött för flera tusen. Svenskt och svenskt, antar att det inte var så svenskt alltid. Jag hade ett fasligt besvär med att få in allt i vårat kylskåp, men med lite pusslande, så gick det att pressa in.

Annars så var det varma dagar, försökte locka ned henne i skuggan av vårt pilträd, vår nya uteplats.

Mellan våra långa promenader i skogen, en dag var vi ute och gick i tre timmar, plus alla loppisar och handlarturer till affären, så fick vi trevliga stunder medan sommarens ljumma vindar tog tag i pilen och gav ett magiskt sus.

En sak som jag aldrig tänkt på tidigare, är att hon säger inte du till människor hon just mött. Kanske är hon och några gamla stofiler de enda, som använder namnform när de tilltalar någon de inte känner tillräckligt. Märkte det första gången vid ett besök hos en granne, hon sade hans namn och använde han istället för du. Antar att det har ett komplext grammatiskt namn, men jag som inte brydde mig om att lära mig grammatik i skolan, jag har ingen aning.

Att skriva över huvud taget, skulle egentligen vara omöjligt för mig, jag som inte lyssnade en enda gång på allt svenskläraren försökte lära ut i substantiv, adjektiv och olika böjformer med konstiga namn, som jag inte haft någon egentlig nytta av att kunna.

Det går lika bra att skriva ändå, utan att veta vilken form meningen har, ibland knotar skrivprogrammet på datorn, den vill att jag trycker in ett verb. Eller att tempus någonting är fel, men det hoppar jag över.

Nu var inte bloggen idag till för att tala om vilken grammatisk idiot jag är, utan jag återgår till kusinens artonhundratalsmanér, eller första hälften av nittonhundra, ända fram till det glada sextiotalet faktisk.

Det var då vi kastade oss ut i en annorlunda värld, och började kalla alla för du. Gubben säger att det är tillåtet att kalla kungen för du, men där är jag lite tveksam, där är jag lite gammaldags. Tror att han mötte kungen i skogen någon gång under en kunglig jakt, då sa han du till honom. Snacka om uppstudsigt, det tycker jag i alla fall, han måste väl ha sett vem han pratade med. Han kunde ju ha sagt han.

Men kusinen hon lever kvar i femtiotalets språk, det var då hon bodde i Sverige och gick i skolan här. Hon har sedan dess inte vistats här någon längre tid, tiden har stannat för henne, vi är kvar i femtiotalet när hon kommer hit. I alla fall när det gäller språket.

Tänkte inte så nämnvärt på hennes underligheter, förrän vi äntligen hittade ett skrivbord.

Efter att ha slängt ur sig en önskan över att köpa ett litet vitt skrivbord i trä, hurtsar på en sida och bara två ben på den andra, så gav vi oss iväg till alla loppisar vi kunde hitta på miltals radie. Vi skippade småloppisarna som mest säljer gammalt krafs, koncentrerade oss på de större etablerade som kunde tänkas ha ett skrivbord.

Men ingenstans stod det något skrivbord i trä, vi såg många i folie, men det är för det mesta inte genuint trä under, det är väl spånplattor och annat billigt material, håller inte för någonting men billigt i inköp.

Vi var på svala loppisar, varma loppisar, där vi trodde vi skulle gå åt av brist på luft, det var ju naturligtvis årets varmaste dagar. Alla människor låg i hängmattor eller var på badstranden, vi åkte runt i hennes minibuss med fönstren nedvevade, så jag trodde jag skulle blåsa bort på E4, eller att håret skulle blåsa av huvudet, som det for omkring.

Efter några dagar så förlorade vi liksom hoppet, fast jag hade sagt att hon skulle visualisera ett litet vitt skrivbord i trä. Har ju fått itutat, att visualiserar man så skapar man något, vips så skulle det materialisera sig någonstans. Lagen om attraktion.

 Den där sista lilla meningen hade inget verb, hoppas ni kan läsa den ändå.

Så kom sista dagen, förra lördagen då ville hon åka ner till havet och gå på café, hon gillar sötsaker min kusin, antar att det ligger i släkten, för det gör även jag.

På väg dit, kom vi på att det fanns en loppis en bit bort vi inte varit på, tyvärr var den stängd, vi åkte vidare på vägen till en annan loppis jag visste om.

Då plötsligt kom vi fram till ett ställe där gubben och jag varit en gång förut, det är inte någon loppis precis, men väl ett ställe med massa fina saker. Bad kusinen svänga in, vi kunde ju titta i härbret, det skadade inte.

Kvinnan som har stället, hon vill måla hela världen vit. Hon köper upp gamla möbler och andra saker på auktioner och målar dem vita. Antar att många skulle gråta över gammal patina på någon fin soffa, men det bryr hon sig inte om, hon målar vitt.

Inte så där slitet chabby chicvitt som ser slitet ut, utan vanligt vitt.

I år hade hon ett litet tält utanför härbret, jag klev in i det och såg skrivbordet. Det stod där i alla sin glans med lite föremål ovanpå. Det hade rätt storlek, var i trä, vitt naturligtvis och hade visserligen inte lådor på en sida, men väl tre lådor under skivan. Kusinen stegade in efter mig och sa att där var det, tittade på prislappen på 700 kr och sa till kvinnan att det tar hon med sig. Bredvid bordet stod en liten byrå som liknade ett gammaldags tvättskåp som de hade tvättbalja på, det ville hon också köpa.

För att göra en lång historia kort så var vi där i tre timmar, vi fick rundtur i deras stora hus, allting var i vitt. Jag ville göra mig rolig och sa att det var rena Solsidan att kliva in där.

Mannen kom han också, han skjutsade kusinen till bankomaten, tyckte inte hon skulle ta sin stora buss. Vi blev bjudna på kaffe och jordgubbspaj men vaniljsås. De tycktes gilla min kusin, hon tog dem med storm med sitt pratande och rättframma sätt, de skrattade och vi njöt av att sitta i deras trädgård och mumsa paj.

Vid ett tillfälle inne i härbret så pratade hon med kvinnan, först pratade hon om sitt hus, sedan vände hon sig till henne och sa att hon skulle älska att komma dit och titta på alla gamla saker.

Både kvinnan och jag trodde då att kusinen talade om sin dotter, men så var det inte.

Jag som gillar att lägga mig i, jag förklarade för kusinen att vi fattade inte när hon sa hon, kvinnan nickade, det gjorde hon inte heller. Du skulle älska att komma till mitt hus, det hade vi fattat, men vilken hon, det fattade vi inte.

Kusinen förklarade då att hon inte ville kalla främlingar för du, det var att tränga sig på. Jag suckade och mumlade något om att vi är på 2000 talet nu, kvinnan skrattade och förklarade, att hon skulle då inte ta illa upp.

Sedan hade vi kul åt det, rättade kusinen varje gång hon sa han eller hon, du heter det på hejsvejs svenska. Här säger vi du, kramas och dunkar varandra i ryggen, i alla fall gör karlar det när de kramas, annars kan det ju uppfattas som intimt.

Men hon fick sitt skrivbord som hon hade visualiserat, stoppade det bak i bussen och åkte hem till Norge igen. Lagen om attraktion hade fungerat, i alla fall den här gången.