Gumman vädrar. Aldrig har vi
haft så många fönster öppna i stugan nattetid som denna sommar. Den kommer att
bli ihågkommen som den stora svettsommaren.
Gubben som är förutseende på
vissa saker, har tillverkat myggfönster till varje rum, inte en mygga eller
fluga, har vi haft inne som objuden gäst.
Annars har jag haft lite
skrivkramp, hellre suttit på uteplatsen än framför datorn.
Sedan har jag tillbringat
ett par dagar i Stockholm, det var tre år sedan sist, om man inte räknar
Centralstationen, eller terminalen för Ålandsbåten eller varför inte Arlanda.
Den här gången prövade jag
på att åka buss, för det mesta så gillar jag tåget bättre, det är snabbare och
smidigare. Det började med att jag fick stå i en halvtimme och räkna
långtradare vid E4, bussen hade naturligtvis börjat koka någonstans norröver.
En ersättningsbuss hade fixats fram, en granne från vår by körde. Det visste
jag inte då, men han hade något lite bekant över sig. Trodde att det var från
tidigare bussresor, fast jag räknade ut att det var säkert tio år sedan jag
sist åkte.
Hur som helst efter fem
långa timmar, var vi nere i den gigantiska byggarbetsplats som kallas
Stockholm. Det grejas och byggs överallt, horisonten är täckt av byggkranar.
Vår horisont från stugan
täcks också av en byggkran, den har stått här i femton år. En excentrisk granne
lånade tydligen den då av någon, han skulle höja taket på sitt hus. Om det blev
gjort vet jag inte, men efter sju-åtta år så slutade jag irritera mig på den.
Nu har den blivit en del av vårt liv.
Ja, det byggs i Stockholm,
det är där pengarna finns. Här uppe i norr, är vi enbart den där fattiga
släktingen, som ingen bryr sig nämnvärt om. Våra vägar är fulla av bulor och
potthål, längst ned i prioriteringen.
De klämmer in hus på varje
grön fläck, sedan kostar en lägenhet skjortan. Men som sagt, de verkar tjäna
bra de som bor där, en nybyggd hyrestvåa för 12 000 kr i månaden. Tjohoo
va bra.
Nu var jag inte nere för att
studera det ekonomiska läget, jag var där för att se lite av staden igen. Ett
visst vemod kommer alltid över mig när jag ser alla förändringar, det är inte
längre en folktom sommarstad, som det var för femtio år sedan.
Idag kryllar det av folk alla
tider på dygnet tycks det. Speciellt när jag lyckades pricka in den årliga
Prideparaden.
Såg den för tio år sedan, av
en slump utanför Slottet. Då var den liten i jämförelse vad den är idag.
Hur som helst så tog vi tre
pantertanter oss in till stan och såg paraden tillsammans med 500 000 andra
själar. Det var 30 grader varmt och inte en tillstymmelse till luft på vare sig
buss eller tunnelbana. Med svetten rinnande utmed ryggarna travade vi iväg till
Kungsträdgården. Där var det inte bara Prideparad som stoltserade förbi, där
var det Thaifestival också. Massor av mattält med god kryddig mat, bord och
bänkar att trängas vid. Vi balanserade vår mat och hittade bara ett ställe att
sitta, det var mitt i den stekheta solen. Jag svettades och åt, blundade och
låtsades att jag var i Thailand. Antagligen var det lika varmt där som här.
Mätta och belåtna såg vi
alla Stockholms yrkeskårer tåga förbi, poliserna hade släppt på yrkesrollen för
en dag och dansade samba i sina uniformer. Vad de måste ha svettats.
En båttur hann vi också med,
en som gick under broarna. Där fläktade det åtminstone.
Det som slog mig var att de
första passagerarna de tog ombord var två blinda! De kunde inte ha sett ett
smack av vare sig Långholmen eller Norr Mälarstrand.
Men som tur var hade de
hörlurar där en malande röst talade om vart vi befann oss, sedan slängdes lite
Stockholmshistoria in vid tillfällen.
Antar att de hade en inre
upplevelse, när den yttre saknades. Tänker på att biografer har syntolk, hela
filmen berättas in i minsta minspel. Så svårt det måste vara att inte se.
Staden sett från vattnet,
har också förändrats sedan jag sist åkte båt under Stockholms broar. Det var
1962 och jag var nio år, pappa och jag åkte.
Kommer ihåg att guiden, de
hade guide på den tiden, en riktig människa som pratade på flera olika språk.
Hon sa att skogen vid Årsta där vi bodde, den skulle vara helt borta och bebyggd
om trettio år, som tur var hade hon fel. Den finns kvar som ett grönt
andningshål vid Årstaviken.
Det blev en svettig
minisemester för en gumma från landet. Det stressas så mycket i storstaden.
Alla har så bråttom.
Bussarna går ungefär var
femte minut, det beror väl på vart man ska, men den vi åkte från Hammarby
Sjöstad gick så ofta.
Här går det en buss varje
timme på morgonen, under dagen så går den var tredje timme in till stan. Här
får vi planera vårt åkande, inte springa ner till någon busshållplats och
chansa att det kommer någon snart.
Ingen har väl direkt någon
pejl på busstiderna där, vi åkte tunnelbana och sedan stod det att bussen
skulle gå om en minut. Alla sprang som tosingar för att hinna med, det skulle
ju vara hemskt att få vänta fem minuter till nästa.
Det som slog mig är att på
alla tunnelbaneperronger, så står det när nästa tåg ska komma. En minut, fyra minuter
osv. Det är väl knappast tid för att vända när man står där nere på perrongen
och gå och handla lite medan man väntar. Gubben säger så att folk inte ska stå
och undra när tåget kommer, storstadsborna ska inte undra över någonting. Här
skulle jag få stå och undra väldigt länge i så fall, jag har tidtabell.
Kul att åka till storstaden,
kul att åka hem till skogen också. Bussresan hem var fascinerande. Det stod
utetemperaturen med stora röda siffror längst fram. Jag spenderade de fyra
timmarna norröver, att veta varje grad från Stockholm till Hudiksvall.
Det började med 30 i
Stockholm, det kunde jag köpa, det var varmt där. Men så ökade gradantalet ju
längre norröver vi kom, när busschauffören, som visade sig vara samma som kört
ner, kom på att vi skulle ta en bensträckare i Gävle, då var den uppe i 36. Så
varmt är det aldrig i det här landet, så jag trodde vid det laget att det var
vajsing på termometern.
Han stannade vid en
bensinmack och jag gav mig ut från luftkonditioneringen, hettan slog emot mig.
Jag skyndade mig in i den svala butiken tillsammans med de andra.
Tyckte jag kände igen
chauffören och frågade honom om han möjligtvis bodde i de här trakterna. Han
bodde i den byn vi bor i! Tänk vad mycket jag inte vet om, rena
storstadsyndromet att inte veta vem som bor var, fast han hade ju bara bott här
i ett par år.
Vi skyndade in i den svala
bussen och jag tänkte på Gävleborna och hur mycket de skulle stå ut med, denna
varma måndag i början av augusti.
Hemma i Hudiksvall var det
bara 27 och hemma vid stugan blåste det från havet och var bara 21. Det blev en
dag med stora temperaturskillnader.
Nu är den vita skåpbilen
tillbaka igen. Varje sommar så varnas det överallt för en vit
utlandsregistrerad skåpbil. Ser att den dyker upp även på de norska sidorna på
Facebook, där stjäls hundar, här stjäls det lite av varje. På de norska sidorna
är det samma suddiga bild år efter år, några knappt synliga män i en vit
skåpbil.
Förra sommaren såg jag
faktiskt en vit skåpbil, vi åkte efter den på våran grusväg. Den stannade till
vid vår brevlåda men åkte sedan vidare och jag kunde svänga ned.
Den var enligt utsago sedd
lite varstans här i byarna, de utländska männen och kvinnorna stal diesel och
annat smått och gott.
Så nu är den är tillbaka,
alla spanar efter mystiska vita skåpbilar med utlandsplåtar, den gäckar som skuggan
i filmen med samma namn. Än syns den här, än syns den där.
Gubben han hade en teori om
att det kunde vara fågelskådare från Polen som var ute, vad vet vi, men det
pratas hej vilt om den i alla fall.
När min kusin kom hit i
somras, då kom hon i sin vita skåpbil med utlandsplåtar. Jag som är bekant med
syndromet jag kände mig lite obekväm när vi svängde in på loppisars gårdsplaner,
för att inte tala om affärens parkeringsplats uppe i byn. Tyckte att folk
tittade lite konstigt när vi kom åkande, när de sedan såg två tanter kliva ur
så släppte deras uppmärksamhet.
Att den är lite rostig och
ser allmänt risig ut, gör inte hela saken bättre.
Bärplockarna är också
tillbaka, jag undrar hur det går för dem, det finns inga bär i år att tala om.
De parkerar ofta vid vår brevlåda och sedan går de omkring och skriker till
varandra i skogen. En granne hörde skriken och trodde att det var någon i nöd,
det var bara ett gäng bärplockare.
Läste i tidningen att
lingonen är sällsynta i år, får väl strunta i att plocka mina två liter då,
köper en burk sylt i affären i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar