Får i hagen

Gumman räknar får. Ja, inte riktigt ännu, men i dagarna ska vi få en flock får utanför stugan. Det bidrar till det mer lantliga i vår tillvaro, ett och annat bräkande och pinglande av en bjällra.

Tror det finns ett skällfår som har bjällra, det heter väl så, när det heter skällko annars.

Fast det kanske inte ens heter bjällra, skälla låter inte så pingligt.

Grannen mitt emot har stängslat in hagarna, inte så bra för rådjuren som brukar komma ut ifrån skogen i skymningen och beta i våra hagar. De får väl leta upp andra gräsplättar för att få sin mat, de måste äta upp sig inför vintern.

Ja, vintern kryper allt närmare. Hösten är redan på gång runt hörnet, fast en jag känner, hon hävdar bestämt att sommaren är kvar hela september också. Vet inte om jag kan hålla med, men så är hon stockholmare också.

Fast fullt så pessimistiska som folket här uppe, det är få som är, redan i de första dagarna i augusti så pratar de om att hösten är här. Hösten kommer inte förrän i september hävdar jag då. Så långt som till sensommar kan jag sträcka mig.

Men det är bara att ge upp, vara glad för att åtminstone juli blev somrigt i år, i juni var det fortfarande vantväder. Vi fick vår beskärda lite rusiga del av värmen, ett litet smakprov på hur det är att vara nere i Sydeuropa i sommartid.

Ett tecken på att det snart är höst är att Jägersrogänget har kommit och åkt igen. De brukar alltid titta upp hit, när sommaren ligger och flämtar för sitt liv.

Då kommer de från Stockholm, sommarklädda naturligtvis, inställda på att det är sommar ända in i oktober. Men de frös här uppe, vi är ju härdade och eldar aldrig förrän i september. Då släpper vi på värmen i elementen, alltid spar det en och annan pellet. Ved har vi inte, vedspisen står mest där som en relik från svunna tider.

Så spelade vi Jägersro i två dagar.

 

Nu är det bevisat, det är så att den som köper den dyraste och bästa hästen Rigel, den vinner hela rasket. Jag lyckades kamma hem fredagsspelet, gubben kammade hem lördagsspelet. Ett litet tips till er som fortfarande äger ett sånt spel och fortfarande tycker att det är kul. Fast de har ni väl redan räknat ut.

Plasthästarna gick varma på spelbordet, ett och annat hätskt ord blev också slängt. I stridens hetta kan allt hända.

Varje spel tog sex timmar, vi fick ställa oss upp och göra lite husmodersgymnastik för att inte stelna till. Vi är ju äldre nu, vi hade faktiskt 40 års jubileum i år. Medelåldern börjar bli högre, den äldsta och mest entusiastiska fyller hela 68 snart. Vi blir nog aldrig gamla i huvudet åtminstone. 

Tranorna trumpetar, redo för sin långa flytt. Alltid lika sorgligt varje år, alltid lika roligt varje april när de kommer tillbaka.

Bärplockarna var också kortvariga i år, det fanns inte mycket bär att plocka. Den kalla juni tog död på det mesta i blom.

Lite skräp hann de med att slänga utmed vägen i alla fall. Jag undrar vad det är med folk, som äter något och sedan slänger förpackningen där de står. Att de sedan rökte i den brandfarliga skogen, det gjorde inte saken bättre. Det gick bra den här gången i alla fall, vi har haft nog med skogsbränder i det här landet för i år.

Jag tycker att det är bra att det finns människor som vill livnära sig på allt vi har i våra skogar, men de ska respektera naturen. 

Fast vi kom väl lindrigt undan i alla fall, har hört historier om läger ute i skogarna som lämnas som hela soptippar. 

Antar att vi skulle få hicka hela bunten om vi åkte ned till Indien, där eldar de skräp och plast på gatorna. Hela landet hotas att försvinna under ett berg av petflaskor, det fanns inget sådant på den tiden jag var där.

Så en indier skulle tycka att vi är konstiga som vill plocka upp efter oss, vi tycker de är konstiga som slänger allt på gatorna.

Så är vi människor, vi lever i vår egen lilla bubbla av vad vi kallar verkligheten. En verklighet som är slipad av vårt liv, vår uppväxt, våra tankar och värderingar vi fått med oss sedan barnsben. Samhället och den grupp av folk vi omger oss med, de hjälper till de också.

Katterna de bara är, de sitter inte och funderar över ditt och datt. Trodde katten Gizmo skulle vara sur på mig härom morgonen. Jag hade stängt sovrumsdörren, ville få sova en hel natt utan att ha en kattklo i tårna. Han krafsade och jamade, gav upp efter ett tag och hittade väl en annan sovplats. Det var tufft för en kattmamma som jag att höra på telningens förtvivlade jam, stålsatte mig verkligen.

På morgonen i vår mänskliga värld och hjärna, hade vi nog då varit lite gramse, sura över att inte ha fått komma in och sova i mattes säng. Undrat lite om vi hade gjort något fel som blivit avvisade på det sättet. Gått igenom episoder i huvudet på eventuella sagda saker, som skulle ha gjort matte sur.

Hamnat i offerrollen, somnat med tusen tankar i huvudet. Känt oss väldigt eländiga.

Men hos Gizmo vilade inga sorger när jag klev upp på morgonen, han var inte det minsta sur. Kom som vanligt och strök sig, gick framför mig ned för trappen så jag höll på att stupa. Han levde i nuet, han brydde sig inte ett dugg om vad som hände kvällen före.

Vi har mycket att lära av djuren. De är våra läromästare i att leva här och nu, helt utan något ego som oavbrutet tjattrar i huvudet.

Med de kloka orden avslutar jag min blogg för denna gång.