Trick or treat

Gumman är arg på katten. Det är för det mesta trevligt, att ha med djur att göra.  Men det stannar inte alltid med, att de är bara vara ulliga och gulliga, de kan vara riktiga odågor ibland.

Katten Gizmo tyckte nog jag var en riktig nolla, när jag satt vid datorn den här morgonen och knappade. Han hoppade upp på skrivbordet, kråmade sig för att jag skulle tycka om honom. Blixtsnabbt vände han sig om och slet bort min nollaknapp på datorn. En fjäder och knappen, de hoppade åt olika håll.

Antingen får jag leva med att den är borta eller så får vi (gubben och jag), försöka lista ut hur den satt, samt försöka få dit den igen.

Annars så sitter vi och väntar på sotaren, tur är att jag inte är lika rädd för honom som när jag var liten. När han skulle komma så gick jag och gömde mig under sängen i Enebyberg, hade sett en skymt av honom en gång, han var svart i ansiktet och hade svarta kläder och borstar hängande över axeln. Farbror John och tant Alice ropade alltid, att nu kommer han, jag pep in under sängen och hörde hur han gick på taket, sen ropade de att kusten var klar, han åkte och jag kröp fram.

Han var ett skrämmande inslag i min värld, hela hans uppenbarelse var annorlunda och ondskefull. Nu hade han väl inte gjort något som kunde skrämma barn, men det räckte att han var annorlunda. När jag ser tillbaka så undrar jag lite varför de vuxna spelade med i min rädsla, de var några sorts medberoende i den.

Kanske hade det varit bättre att de pratat med mig och försäkrat mig att han var helt ok. Kanske gjorde de det, men jag var envis redan som barn och hade jag fått för mig något, så var det så.

Idag springer jag inte och gömmer mig under sängen när han ska komma, då hade det varit lite knepigt.

Den här sotaren är en modern sotare, de har fortfarande svarta kläder, men de är inte sotiga i ansiktet nu för tiden. Därför tycker jag inte de är lika skrämmande längre.

Har läst i gamla berättelser att det var vanligare förr, då skrämde sotaren de flesta barn. Antar att de vuxna skrämde barnen, med att sotaren skulle komma och ta dom om de inte var snälla, eller något i den stilen.

Nu finns det ju inte så hemskt många barn i det här landet som konfronteras med sotare, i alla fall inte i storstäderna.

Vintern börjar närma sig, alla löv har nu fallit på pilträdet, på alla andra också för den delen. Halloween i helgen, sen är det Alla helgons dag också. Vet inte så noga vilka dagar som är vilka, men tror mig ha läst att de inte var så glada i kyrkan att skräcknatten numera blandades ihop med Alla helgons dag. De har visst en dag var.

Halloween fanns inte när jag var liten, kanske tur det, jag som var så räddhågad hade väl legat under sängen en hel helg.

Kommer ihåg när dottern var liten, hon öppnade dörren och där stod två mindre påskkärringar och bad om godis. Hon blev så rädd att hon sprang och gömde sig hon också, lika rädd som sin mamma.

Livet går sin gilla gång här i byn, en granne hade hört att de ville att vi skulle vara intresserade av fiberbredband, småbyarna vill också leva. Fast jag har svårt att tänka mig att de skulle gräva ner någon fiber här uppe vid den två kilometer långa grusvägen. Sedan skulle vi visst betala 10 000 kr för anslutning, samt bekosta grävning och rör ända ned för den 200 meter långa backen. Ett kalas på en så där 30 000 i runda slängar, en omöjlighet. Vi får sitta med vårt ADSL och vara glada för det, jag har i alla fall möjlighet att kommunicera med omvärlden, även om det är en aning knackigt ibland.

Det är ungefär vad som händer här, i vår lilla del av världen.

Tänker på hur många olika sorters liv jag levt, uppvuxen i storstaden, haft olika jobb, haft med massor av människor att göra. Nu har jag hamnat i skogen som en annan eremit och de enda folk jag inte känner igen, det är förbipasserande på E4 som kommer in i affären. Jag undrar ibland vad som gjort att jag sökt mig hit till slut, från hetluften, in i skogen. Gubben har väl liknande karma då han finns här med mig.

Tråkigt, nej. Har upptäckt att det inte handlar om de yttre tingen, det handlar om att hitta sig själv långt där nere i djupet. Allt annat är en illusion. En dröm om livet som vi lever, som vi så småningom kliver ut ur den dagen det är vår tur att bli ihågkomna på Alla helgons dag.

Med de orden önskar jag er en trevlig helg, om ni fyller den med skräckfigurer eller helgon, det är upp till er. Kanske ni blandar bägge så där lite lagom.

Några hallonskallar att äta har jag köpt, det får bli min Halloween. De ser i alla fall lite läskiga ut.

Söndagsfunderingar

Gumman ser på film. Varje söndagsmorgon så här års har jag en högtidsstund framför datorn. Går upp och gör mitt te, jag börjar alltid varje dag med en kopp god Lady Grey, en variant på Earl Grey. Det är smaksatt med apelsin, citron och blåklint. Blåklint för mig är en blomma, hittar ingenstans att den är en smaksättare, läser att den är bra för att motverka urinsten, så bra, då får jag aldrig det i alla fall.

I koppen har jag också en tesked råsocker och mjölk, jag dricker te ”the english style” fast jag tror att de också har slutat med socker i teet i de flesta fall. Men jag är gammalmodig och fortsätter med det.

Sedan ser jag på ”Downton Abbey”, gottar ned mig i tjugotalets England och lever godsliv. Har alltid haft en dragning till det landet, även om engelsmän är fyrkantiga och inte överentusiastiska personer. Det passar mig, jag är ju inte sådan själv heller.

I senaste avsnittet, så gjorde radion sitt intåg på godset. Hela hallen var full med folk som satt som på bio och lyssnade uppmärksamt på kungens tal.  Herrskapet på närmsta raden och tjänstefolket på den bakre. För första gången fick de höra kungens röst, kokerskan undrade lite ängsligt om han kunde höra dem också.

Älskar hur den gamla farmodern säger att det inte var bra, nu kunde folk höra kungen också och de kunde tycka att han var nästan mänsklig. Kungligheter i hennes värld, de var omänskliga gudar, inte som alla andra.

Godsherren uttalar sig också, han tror att radion bara är en fluga och kommer snart att bli bortglömd, tycker att den passiviserar människor när man istället kan göra något nyttigare.

Så min engelska stund på söndagsmorgnarna, den är helig. Toppar det hela med en kopp kaffe och ett digestivekex, ska det vara engelskt så ska det.

Jag har som bekant alltid haft en dragning till det landet, känns som att komma hem varje gång jag sätter min fot där. Blir faktiskt en aning sur, när folk kommer därifrån och inte har gillat det så mycket som jag. Kanske har det att göra med tidigare liv, kanske har jag varit en sådan där lady som suttit på något gods och druckit te med lillfingret i vädret. Eller så har jag varit en av tjänstefolket, levat i deras hierarki en trappa ned, eller mest troligt, jag har bara varit en vanlig medborgare i ett sött litet radhus med två uppe och två nere. Det menas med rum när vi anglofiler säger så, två rum nere och två rum uppe.

Engelsmän gillar inte att ha allt på en våning, de vill ha sovrummen uppe, så har det alltid varit och så ska det förbli.

Ett annat drag i mig som liknar det engelska är att jag gillar inte förändring, konservativ kallas det visst. Visst då sitter jag och surfar för glatta livet nu för tiden, samt spelar wordfeud på min surfplatta, men när det kommer till förändringar så spjärnar jag emot.

Jag höll på att gå i bitar när vi skulle byta kontor för ett antal år sedan, jag var van vid min plats och ingenting skulle bli som förut om jag fick byta. Med buller och bång tog kollegan tag i det gamla kontoret och slängde ut allt, jag försökte hänga med så gott jag kunde, men ogillade det skarpt.

Till slut inne i de nya lokalerna, så försökte jag återskapa samma ordning, men insåg att det inte gick. Skapade då en ny ordning och på ett par veckor var min motvilja bruten, jag tyckte det var ganska bra.

Kanske har jag också varit en katt i ett tidigare liv, de ogillar förändringar. Står någonting på fel plats, så blir det fel för dem.

Eller så beror allting på ett oerhört kontrollbehov, hur som helst jag älskar gamla engelska kostymserier.

När detta är avklarat så spelar jag raddan av wordfeudord, som de kvällspigga lagt dagen innan. Jag är för det mesta först ut varje morgon, långt innan de kvällspigga har slagit upp ögonen. Jag tänker bäst på morgonen, hjärnan är som skarpast då, det behövs i ordkrig.

Söndag är en tyst dag i stugan, solen som vid den här årstiden inte orkar upp bakom trädtopparna, den lyser med sin frånvaro. Löven rasslar kring och det doftar vinter bakom hörnet. Gubben bytte till vinterskor på min bil igår, jag är förutseende och anar att vilken dag som helst kan det vara is på vägen när jag kör till byn.

Jag och Fisen, är redo för att ta oss upp för backen ännu en vinter. Tänker ibland på min gamla bil, ungefär som när man tänker på ett husdjur man haft för länge sedan. Visserligen lever han ännu upp i Sundsvall, men hur han har det, det vet jag inte, han är ju sexton år i år och ingen ungdom.

På tal om TV så såg jag och de flesta andra som jag känner, på ”Så mycket bättre” igår. I år finns ingen åldrande bossanovasjungande kvinna att tycka till om.

Vi tycker ju till om de flesta som ställer upp i det programmet, för tidigt efter första avsnittet att börja med det, men jag lyckades tycka till i alla fall.

Ett par för mig alldeles okända sångare är med i år, minns inga namn, men jag tycker inte de var speciellt skönsjungande. Hade en dispyt med gubben om att Carola nog hjälpt till att föryngra sig en aning. Hon är ju närmare femtio, fast han tror att hon inte har det, han tycker att hon fortfarande är den unga Carola vid lärde känna för trettio år sedan. Pyttsan säger jag, hon är ju ingen dununge längre.

Läste att de var tvungna att gå upp vid sextiden på morgonen och få smink på sig, det skulle väl även göra mig, till någonting jag inte är. Fast haft Botox i läpparna har hon inte haft, en eloge för det.

Hon har av naturen en smal mun, skulle hon köra i Botox där, så skulle vi nog ramla baklänges.

Gubben hade på förslag att vi skulle leta svamp idag, jag är lite rädd att gå ut i skogen när det är älgjakt. Även om vi är självlysande gula så kan det finnas någon nervös gubbe där ute, som suttit på sitt älgpass i timmar och skjuter så fort något rör sig. Ingen har dock blivit skjuten ännu, hoppas att det förblir så.

Hörde ett skott häromdagen, det var precis när det började ljusna och jag insåg att ett djurs liv kanske släcktes i det ögonblicket. Hemska tankar!

Pilträdet har nu släppt de flesta bladen och de har i sin tur gått hårt åt på vår lilla uteplats. Får googla till våren på hur man ska göra rent impregnerat virke så att det blir snyggt igen. Nu har det redan mörknat på ena kanten. Fast det dröjer ju, först ska vi gå igenom ännu en vinter, fem, sex månader av broddar och snöskottning.

I år har gubben varit förutseende och skaffat snöslunga, den fungerar inte som den ska, de där bladen fram som ska snurra för att få bort snön, de går inte runt. Tydligen gjorde de det förut, när han provade den vid köpet. Den var i alla fall billig, bara det är ju ett kap, om den sen inte gör sitt jobb, det återstår att se.

De som plogar backen har gått i konkurs, kanske blir det så att vi snöar in helt här nere. Kommer fram utsvultna och hålögda någon gång i slutet av mars, eller så försöker vi lösa det hela med någon annan glad snöröjare.

Nu ska jag inte tro att det blir mycket snö i år, om jag får bestämma så blir det lite lagom. Inte som för några år sedan då vi hade metervis på taket och gubben fick förankra sig i skorstenen och skotta bort det värsta så att inte taket skulle falla in.

I år orkar han inte det, för gubben har ju fått sitt hjärta i otakt och orkar inte med sådana ansträngningar längre.

Därför gillar jag England bättre, de får inte mer än någon centimeter snö och så tinar den bort på någon dag. Där behöver inte gubbar upp på några tak och skotta, de finns inte i deras värld. Inte byter de till vinterdäck heller, fast jag undrar om det inte är lite halt när temperaturen sjunker under noll, vilket den kan göra där också.

Så det är många funderingar kring allt och alla en sådan här morgon, mycket ryms i en gummas huvud. Mycket är rena nonsens, men många små kloka ord också.

Hörde av en häromdagen att livet egentligen är en dröm, en dröm från vilken få människor vaknar. I alla fall så tänker jag drömma mig igenom den här söndagen och hoppas att alla älgar får leva. I alla fall de få som finns häromkring.

En dag i oktober

Gumman brygger kaffe. En sådan här dimmig oktoberlördag är det gott en med en kopp. Den här dagen är arketypen för oktober. Lönnlöven hänger som ledsna hundöron, pilen håller på att tappa sina miljoner blad och småfåglarna gläds åt sina solrosfrön.

Media försöker sitt bästa att skrämma oss med ebola, det är en upprepning av aidshysterin i början av 80-talet.

THE TRUTH ABOUT EBOLA:
You're one-billion times more likely to die from a cold or flu than Ebola. Ebola spreads through direct contact with body fluids. If an infected person’s blood or vomit gets in your eyes, nose or mouth, the virus may be transmitted. Ebola does not invade through skin. Ebola is not an airborne virus.

So settle down and ask yourself this question: what is the mainstream media trying to distract us from with this Ebola story?

Ursäkta engelskan, men antar att de flesta av er behärskar språket. Men jag tycker det är viktigt att vi vet.

Sen tycker jag att baksidan på det hela är att media inte direkt bryr sig om att tusentals är smittade i Afrika. Afrika ligger ju så långt borta, men när en ynka person kommer hem till Norge och två till USA och en i Spanien och är smittade. Då är hysterin ett faktum. Ett faktum är också att missionären som satt på Skavlan i går kväll och överlevt, visar att får man vård, så är den inte dödlig mer än i Afrika, där det bara bor afrikaner och dem bryr sig läkarvetenskapen inte så mycket om.

Nog sagt från mig om detta.

När världen ser ut som den gör och att älgjakten börjar i våra trakter, då ser jag på bakprogram. Det är något lugnande med bakning, antar att jag tänker på min barndom och på tant Alice, som alltid hade mig vid sidan när hon bakade. Bullmammor är stadiga typer, som alltid är att lita på. Världen må vara upp och ner, krigen rasa utanför vårt lilla trygga Sverige, bullmammor kavlar och sockrar, vi äter och njuter.

Vet inte om jag passar in i kategorin, jag har inga andra barn är mina håriga just nu. Men gubben får sin släng av sleven, han kan i sin tur äta mina bullar och tänka tillbaka till sin barndom.

Just som sockerdebatten också rasar utanför, socker är nog boven till det mesta. Då exploderar vi i ett bakintresse, inte en stavelse om att socker är något vi helst skulle undvika. Sverige bakar och svär, har sagt det förut, det programmet är späckat med svordomar. I den engelska varianten hade det varit otänkbart, vi är tydligen ett svärande folk vi nordbor.

Annars så börjar ett halvår där jag måste bita ihop, kura mig ut och skrapa bilen och räkna hur många dagar det är kvar till våren. Just nu är det ingen idé, den känns för avlägsen.

Gubben och jag ska lägga det sista jobbet med att natta trädgården inför vintern, jag tycker om att allting ser prydligt ut till våren när den tittar fram igen någon gång i april.

Katterna börjar bli kinkiga med att vara ute, de är inne och leker i bästa kattklippstil. Hörde att katter fått en egen festival där klipp på roliga katter visas.

Internet översvämmas av katter, katter som är gulliga, sötfula, arga, rädda och kluriga som spolar i toan. Nu har vi inte sådana spolanordningar i det här landet som de har överallt annars på denna planet. Vi har ju spolanordningen på översidan, antingen med en plopp som ska dras upp (vi har en gammal toastol, så vi har en sådan) eller en tryckmojäng. I andra länder brukar de ha en spak som man ska trycka ner, så mycket lättare för katter att förstå sig på.

Idag börjar också älgjakten tror jag, folk som översvämmar skogarna och står och väntar på ett tillfälle att döda. Inte för att de behöver mat, utan för nöjets skull.

Vi är ju alla olika, men jag kan inte förstå tjusningen i att döda något för nöjes skull. Eftersom vi inte behöver kött för att överleva, så handlar det väl enbart om någon primitiv gen i människan att ha någon sorts makt över djuren, jag kan ta dig när jag vill attityd.

Annars så finns det direkt inga älgar häromkring, den stora avskjutningen på 80-talet minskade älgbeståndet avsevärt. Antar att de stora skogsbolagen ligger bakom, allt handlar ju som bekant om pengar. Så gubbarna får väl stå här uppe i skogen, vi har en skylt vid vår brevlåda där någon satt upp att det är pass 6 trehundra meter in. Som alla andra år har de inte fått någon älg, för de finns inte.

Mina vänner i Turkiet och Thailand som jag spelar wordfeud med, de svettas, jag fryser för det ska ju finnas balans här i världen. Alla kan ju inte gå omkring och svettas. Tänker på sommaren som var, uteplatsen under pilträdet när jag kröp in i skuggan för lite svalka. Nu ligger den öde, pilbladen kommer nog att täcka den helt om ett litet tag. Funderar på när det kommer att bli dags att be gubben sätta på vinterskorna på bilen. Livet går vidare vid stugan.