Söndagsfunderingar

Gumman ser på film. Varje söndagsmorgon så här års har jag en högtidsstund framför datorn. Går upp och gör mitt te, jag börjar alltid varje dag med en kopp god Lady Grey, en variant på Earl Grey. Det är smaksatt med apelsin, citron och blåklint. Blåklint för mig är en blomma, hittar ingenstans att den är en smaksättare, läser att den är bra för att motverka urinsten, så bra, då får jag aldrig det i alla fall.

I koppen har jag också en tesked råsocker och mjölk, jag dricker te ”the english style” fast jag tror att de också har slutat med socker i teet i de flesta fall. Men jag är gammalmodig och fortsätter med det.

Sedan ser jag på ”Downton Abbey”, gottar ned mig i tjugotalets England och lever godsliv. Har alltid haft en dragning till det landet, även om engelsmän är fyrkantiga och inte överentusiastiska personer. Det passar mig, jag är ju inte sådan själv heller.

I senaste avsnittet, så gjorde radion sitt intåg på godset. Hela hallen var full med folk som satt som på bio och lyssnade uppmärksamt på kungens tal.  Herrskapet på närmsta raden och tjänstefolket på den bakre. För första gången fick de höra kungens röst, kokerskan undrade lite ängsligt om han kunde höra dem också.

Älskar hur den gamla farmodern säger att det inte var bra, nu kunde folk höra kungen också och de kunde tycka att han var nästan mänsklig. Kungligheter i hennes värld, de var omänskliga gudar, inte som alla andra.

Godsherren uttalar sig också, han tror att radion bara är en fluga och kommer snart att bli bortglömd, tycker att den passiviserar människor när man istället kan göra något nyttigare.

Så min engelska stund på söndagsmorgnarna, den är helig. Toppar det hela med en kopp kaffe och ett digestivekex, ska det vara engelskt så ska det.

Jag har som bekant alltid haft en dragning till det landet, känns som att komma hem varje gång jag sätter min fot där. Blir faktiskt en aning sur, när folk kommer därifrån och inte har gillat det så mycket som jag. Kanske har det att göra med tidigare liv, kanske har jag varit en sådan där lady som suttit på något gods och druckit te med lillfingret i vädret. Eller så har jag varit en av tjänstefolket, levat i deras hierarki en trappa ned, eller mest troligt, jag har bara varit en vanlig medborgare i ett sött litet radhus med två uppe och två nere. Det menas med rum när vi anglofiler säger så, två rum nere och två rum uppe.

Engelsmän gillar inte att ha allt på en våning, de vill ha sovrummen uppe, så har det alltid varit och så ska det förbli.

Ett annat drag i mig som liknar det engelska är att jag gillar inte förändring, konservativ kallas det visst. Visst då sitter jag och surfar för glatta livet nu för tiden, samt spelar wordfeud på min surfplatta, men när det kommer till förändringar så spjärnar jag emot.

Jag höll på att gå i bitar när vi skulle byta kontor för ett antal år sedan, jag var van vid min plats och ingenting skulle bli som förut om jag fick byta. Med buller och bång tog kollegan tag i det gamla kontoret och slängde ut allt, jag försökte hänga med så gott jag kunde, men ogillade det skarpt.

Till slut inne i de nya lokalerna, så försökte jag återskapa samma ordning, men insåg att det inte gick. Skapade då en ny ordning och på ett par veckor var min motvilja bruten, jag tyckte det var ganska bra.

Kanske har jag också varit en katt i ett tidigare liv, de ogillar förändringar. Står någonting på fel plats, så blir det fel för dem.

Eller så beror allting på ett oerhört kontrollbehov, hur som helst jag älskar gamla engelska kostymserier.

När detta är avklarat så spelar jag raddan av wordfeudord, som de kvällspigga lagt dagen innan. Jag är för det mesta först ut varje morgon, långt innan de kvällspigga har slagit upp ögonen. Jag tänker bäst på morgonen, hjärnan är som skarpast då, det behövs i ordkrig.

Söndag är en tyst dag i stugan, solen som vid den här årstiden inte orkar upp bakom trädtopparna, den lyser med sin frånvaro. Löven rasslar kring och det doftar vinter bakom hörnet. Gubben bytte till vinterskor på min bil igår, jag är förutseende och anar att vilken dag som helst kan det vara is på vägen när jag kör till byn.

Jag och Fisen, är redo för att ta oss upp för backen ännu en vinter. Tänker ibland på min gamla bil, ungefär som när man tänker på ett husdjur man haft för länge sedan. Visserligen lever han ännu upp i Sundsvall, men hur han har det, det vet jag inte, han är ju sexton år i år och ingen ungdom.

På tal om TV så såg jag och de flesta andra som jag känner, på ”Så mycket bättre” igår. I år finns ingen åldrande bossanovasjungande kvinna att tycka till om.

Vi tycker ju till om de flesta som ställer upp i det programmet, för tidigt efter första avsnittet att börja med det, men jag lyckades tycka till i alla fall.

Ett par för mig alldeles okända sångare är med i år, minns inga namn, men jag tycker inte de var speciellt skönsjungande. Hade en dispyt med gubben om att Carola nog hjälpt till att föryngra sig en aning. Hon är ju närmare femtio, fast han tror att hon inte har det, han tycker att hon fortfarande är den unga Carola vid lärde känna för trettio år sedan. Pyttsan säger jag, hon är ju ingen dununge längre.

Läste att de var tvungna att gå upp vid sextiden på morgonen och få smink på sig, det skulle väl även göra mig, till någonting jag inte är. Fast haft Botox i läpparna har hon inte haft, en eloge för det.

Hon har av naturen en smal mun, skulle hon köra i Botox där, så skulle vi nog ramla baklänges.

Gubben hade på förslag att vi skulle leta svamp idag, jag är lite rädd att gå ut i skogen när det är älgjakt. Även om vi är självlysande gula så kan det finnas någon nervös gubbe där ute, som suttit på sitt älgpass i timmar och skjuter så fort något rör sig. Ingen har dock blivit skjuten ännu, hoppas att det förblir så.

Hörde ett skott häromdagen, det var precis när det började ljusna och jag insåg att ett djurs liv kanske släcktes i det ögonblicket. Hemska tankar!

Pilträdet har nu släppt de flesta bladen och de har i sin tur gått hårt åt på vår lilla uteplats. Får googla till våren på hur man ska göra rent impregnerat virke så att det blir snyggt igen. Nu har det redan mörknat på ena kanten. Fast det dröjer ju, först ska vi gå igenom ännu en vinter, fem, sex månader av broddar och snöskottning.

I år har gubben varit förutseende och skaffat snöslunga, den fungerar inte som den ska, de där bladen fram som ska snurra för att få bort snön, de går inte runt. Tydligen gjorde de det förut, när han provade den vid köpet. Den var i alla fall billig, bara det är ju ett kap, om den sen inte gör sitt jobb, det återstår att se.

De som plogar backen har gått i konkurs, kanske blir det så att vi snöar in helt här nere. Kommer fram utsvultna och hålögda någon gång i slutet av mars, eller så försöker vi lösa det hela med någon annan glad snöröjare.

Nu ska jag inte tro att det blir mycket snö i år, om jag får bestämma så blir det lite lagom. Inte som för några år sedan då vi hade metervis på taket och gubben fick förankra sig i skorstenen och skotta bort det värsta så att inte taket skulle falla in.

I år orkar han inte det, för gubben har ju fått sitt hjärta i otakt och orkar inte med sådana ansträngningar längre.

Därför gillar jag England bättre, de får inte mer än någon centimeter snö och så tinar den bort på någon dag. Där behöver inte gubbar upp på några tak och skotta, de finns inte i deras värld. Inte byter de till vinterdäck heller, fast jag undrar om det inte är lite halt när temperaturen sjunker under noll, vilket den kan göra där också.

Så det är många funderingar kring allt och alla en sådan här morgon, mycket ryms i en gummas huvud. Mycket är rena nonsens, men många små kloka ord också.

Hörde av en häromdagen att livet egentligen är en dröm, en dröm från vilken få människor vaknar. I alla fall så tänker jag drömma mig igenom den här söndagen och hoppas att alla älgar får leva. I alla fall de få som finns häromkring.