Gumman är arg på katten. Det
är för det mesta trevligt, att ha med djur att göra. Men det stannar inte alltid med, att de är
bara vara ulliga och gulliga, de kan vara riktiga odågor ibland.
Katten Gizmo tyckte nog jag
var en riktig nolla, när jag satt vid datorn den här morgonen och knappade. Han
hoppade upp på skrivbordet, kråmade sig för att jag skulle tycka om honom.
Blixtsnabbt vände han sig om och slet bort min nollaknapp på datorn. En fjäder
och knappen, de hoppade åt olika håll.
Antingen får jag leva med
att den är borta eller så får vi (gubben och jag), försöka lista ut hur den
satt, samt försöka få dit den igen.
Annars så sitter vi och
väntar på sotaren, tur är att jag inte är lika rädd för honom som när jag var
liten. När han skulle komma så gick jag och gömde mig under sängen i Enebyberg,
hade sett en skymt av honom en gång, han var svart i ansiktet och hade svarta
kläder och borstar hängande över axeln. Farbror John och tant Alice ropade
alltid, att nu kommer han, jag pep in under sängen och hörde hur han gick på
taket, sen ropade de att kusten var klar, han åkte och jag kröp fram.
Han var ett skrämmande
inslag i min värld, hela hans uppenbarelse var annorlunda och ondskefull. Nu hade
han väl inte gjort något som kunde skrämma barn, men det räckte att han var
annorlunda. När jag ser tillbaka så undrar jag lite varför de vuxna spelade med
i min rädsla, de var några sorts medberoende i den.
Kanske hade det varit bättre
att de pratat med mig och försäkrat mig att han var helt ok. Kanske gjorde de
det, men jag var envis redan som barn och hade jag fått för mig något, så var
det så.
Idag springer jag inte och
gömmer mig under sängen när han ska komma, då hade det varit lite knepigt.
Den här sotaren är en modern
sotare, de har fortfarande svarta kläder, men de är inte sotiga i ansiktet nu
för tiden. Därför tycker jag inte de är lika skrämmande längre.
Har läst i gamla berättelser
att det var vanligare förr, då skrämde sotaren de flesta barn. Antar att de
vuxna skrämde barnen, med att sotaren skulle komma och ta dom om de inte var
snälla, eller något i den stilen.
Nu finns det ju inte så
hemskt många barn i det här landet som konfronteras med sotare, i alla fall
inte i storstäderna.
Vintern börjar närma sig,
alla löv har nu fallit på pilträdet, på alla andra också för den delen. Halloween
i helgen, sen är det Alla helgons dag också. Vet inte så noga vilka dagar som
är vilka, men tror mig ha läst att de inte var så glada i kyrkan att
skräcknatten numera blandades ihop med Alla helgons dag. De har visst en dag
var.
Halloween fanns inte när jag
var liten, kanske tur det, jag som var så räddhågad hade väl legat under sängen
en hel helg.
Kommer ihåg när dottern var
liten, hon öppnade dörren och där stod två mindre påskkärringar och bad om
godis. Hon blev så rädd att hon sprang och gömde sig hon också, lika rädd som
sin mamma.
Livet går sin gilla gång här
i byn, en granne hade hört att de ville att vi skulle vara intresserade av
fiberbredband, småbyarna vill också leva. Fast jag har svårt att tänka mig att
de skulle gräva ner någon fiber här uppe vid den två kilometer långa grusvägen.
Sedan skulle vi visst betala 10 000 kr för anslutning, samt bekosta
grävning och rör ända ned för den 200 meter långa backen. Ett kalas på en så
där 30 000 i runda slängar,
en omöjlighet. Vi får sitta med vårt ADSL och vara glada för det, jag har i
alla fall möjlighet att kommunicera med omvärlden, även om det är en aning
knackigt ibland.
Det är ungefär vad som
händer här, i vår lilla del av världen.
Tänker på hur många olika
sorters liv jag levt, uppvuxen i storstaden, haft olika jobb, haft med massor
av människor att göra. Nu har jag hamnat i skogen som en annan eremit och de
enda folk jag inte känner igen, det är förbipasserande på E4 som kommer in i
affären. Jag undrar ibland vad som gjort att jag sökt mig hit till slut, från
hetluften, in i skogen. Gubben har väl liknande karma då han finns här med mig.
Tråkigt, nej. Har upptäckt
att det inte handlar om de yttre tingen, det handlar om att hitta sig själv
långt där nere i djupet. Allt annat är en illusion. En dröm om livet som vi
lever, som vi så småningom kliver ut ur den dagen det är vår tur att bli
ihågkomna på Alla helgons dag.
Med de orden önskar jag er
en trevlig helg, om ni fyller den med skräckfigurer eller helgon, det är upp
till er. Kanske ni blandar bägge så där lite lagom.
Några hallonskallar att äta
har jag köpt, det får bli min Halloween. De ser i alla fall lite läskiga ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar