Storstadssvägom

Gumman sitter här igen. Efter en utsvävning till storstaden Stockholm, är jag tillbaka i min stol, på min kammare. Kammare vet nog inte dagens ungdomar vad det är, fast vi säger väl fortfarande barnkammare.

Nåväl, det här är mitt krypin, där har jag har utsikt över rådjurens väl och ve.

De kommer fortfarande, snön ligger kvar och det har ännu inte börjat spira i backarna. Antagligen kan de beta lite fjolårsgräs, men vi ger dem pellets.

De är lite kräsna våra rådjur, de ratar den krossade havren och trycker på gillaknapp, när de äter de dyrare pellets. Vi har nu gått över till enbart pellets, ser all havre som ligger på snön, antagligen blir det svårt att kratta bort.

De är inte så hemskt rädda som de var i början av vintern, då flydde de i galopp när vi kom ut på gårdsplanen. Nu lunkar de till lagom läskigt avstånd, står där och tittar en femtio meter bort, när jag jollrar och häller pellets. När jag går in, då kommer de lunkade igen, de har insett att vi inte äter rådjurssadel i det här huset.

Djur ska det pratas annorlunda med, ett språk för varje djur, men rösten ska vara ljus och lite fånig. Därför har män det lite svårare att jollra.

Stockholm var sig likt, såg ungefär ut som förra året.

Men det som fortfarande slår mig, när jag tittar på folk med mina landsortsögon, vart är alla äldre?

Jag var i Hammarby Sjöstad, ett nytt område, så där kan jag förstå att det bor tjugofem till fyrtioåringar med barn. Men vi åkte en liten båt över till Söder, där fanns det också bara den åldersgruppen. Har sagt det förut och säger det nu också, vart är alla gamlingar?

Vi som är över femtio!

Antagligen finns de, sitter väl inne och ugglar i lägenheterna, såg några på tunnelbanan, men på Söder en söndag, där var de inte.

Har aldrig sett så många småbarn på gatorna, som jag gjorde de där dagarna, verkar som varenda produktiv stockholmare skaffat sig en eller två.

Vi gick på det gamla fina Söder, jag tittade desperat efter någon äldre medborgare, då pekade väninnan på två som satt på en bänk. Hurra, de var säkert över sjuttio, de satt där på en parkbänk i solen. Tänkte nästan stanna och ta ett kort, de är ju en sällsynt utdöende ras.

Annars var det trafik och folk, tvärbanor och tunnelbanor. Sig likt med andra ord.

Fick spela bowling igen efter nästan femtio år, på samma ställe dessutom.

Nu har Enskedehallen förändrats den också, vi brukade gå dit på rasterna och köpa dammsugare och en läsk i cafeterian. Nu har de en hel bar och säkert mat också.

Tog en himla tid att leta klot som passade fingrarna, fick tag i någorlunda bra. Sen rasslade det in folk, till alla femton banor. Alla med ett glas vin eller en öl i handen, insåg att det var lördagseftermiddagsnöje att gå ner till hallen, svinga en bägare och slå lite klot.

Jag var i alla fall värdelös på bowling, tyckte att jag var en naturbegåvning för femtio år sedan. Den begåvningen har nu dött ut och ersatts av en gumma som för det mesta hamnade i rännan, även om jag tyckte jag hade tungan rätt i mun.

Men lite kul var det.

Våren hade naturligtvis kommit längre där nere, såg årets första ungdom i shorts och sandaler. Han var ganska ensam än så länge, det är ju trots allt bara mars.

Sen var det alla tiggare som översvämmat staden, vi tycker de är många här uppe, men där var de överallt i varje tänkbar vrå.

Nog pratat om storstaden, nu är jag tillbaka till vardagen och den känns bra. Det enda som hänt här är att en sommarstugeägare, har fällt en massa träd på en annans mark. De ville väl ha sjöutsikt.

Markägaren sa att de kommer ju från Gävle, antar att han i sitt huvud tycker att Gävlebor inte är riktigt kloka. Tur att de inte var nollåttor, då hade jag fått skämmas. Jag som är nollåtta i exil.

Pelargonerna spirar i fönstret. Snart är det vår och jag väntar på tranornas första trumpetande. Här är det ju sig likt så det hittar nog hit i år också, vårat tranpar här i Lönnånger.