Sorry!

Gumman har träningsvärk. En liten, liten bråkdel av vår vakna tid, tränar gubben och jag.

Två, tre timmar i veckan, är en droppe i havet. Fast en bra sådan, har jag fått höra.

Snöhögen ligger kvar på gräsmattan, hade tippat att den skulle vara borta till Valborg, men tror inte jag vinner det tipset.

Läser att fler och fler hyresrätter, ombildas till bostadsrätter, i alla fall i storstäderna.

Vet inte om det skulle vara så attraktivt att köpa en lägenhet i centrala Harmånger, när det går lika bra att hyra.

För ett antal år sedan så fanns det gott om lägenheter här också, de fick t.o.m. riva hyreshus, för de stod tomma. Idag är det ont om plats, de nyanlända som de kallas, de måste ju ha någonstans att bo de också.

I alla fall är det en rejäl hacka att tjäna, både på nyanlända och bostadsrätter.

Asylboenden med diskutabel komfort, växer upp som svampar ur jorden, folk tjänar pengar, mycket pengar. Ligger mycket i att människan är i grunden girig.

Tror att det kanske blir en krattarhelg denna, elektrikern är sjuk, hans fru ringde igår och sa att han inte kunde komma idag. Undrade då, om han var så sjuk att han inte kunde prata, eller så var det de klassiska, kvinnan curlar för sjuk gubbe.

Min gubbe är i alla fall friskare nu, hjärtat pumpar i rätt takt och livet känns lite mer ok. Tänk vad de kan de där läkarna, för hundra år sedan hade han väl trillat av pinn för länge sedan. Idag går de in och bränner av lite nervtrådar och pumpen fungerar som den ska.

De är som bilmekaniker, byter lite delar och slangar, sen fungerar det igen.

Jag och min bil ”Fisen”, vi var till Sundsvall i början av veckan, han tyckte nog att det var lite kul att få komma ut på vift. Dottern behövde tröst, hennes lilla hund fick komma till den eviga vilan. En lång sorglig historia som jag inte orkar gå in på närmare, det är för tidigt och gör allt för ont.

Vi var i alla fall uppe i över 120 ibland, han riktigt morrade av belåtenhet. Det finns lite kraft i honom, även om han är liten.

Förr skulle man köra in bilar när de var nya, kommer ihåg att i England så stod det alltid på nyare bilar, en lapp i bakrutan.

Driving in, please overtake.

Inkörning, var vänlig kör om. 

En liten lapp som talade om varför de med blanka fina fordon, körde som sniglar.

Antar att det även behövdes inkörning på våra bilar på den tiden, men vi är inte lika artiga och inkännande i det här landet, vi talar inte om för våra medmänniskor, varför vi beter oss på ett speciellt sätt.

Skulle aldrig komma på fråga att få en dörr i ansiktet där borta, de håller artigt upp och säger excuse me och sorry, mest hela tiden. Är liksom inbyggt i deras system.

Här får man dörrar i ansiktet och ingen tassar omkring på tå och säger förlåt, om de råkar gå in i en.

Vad är det med oss svenskar?

Kanske är det för att vi för inte så länge sedan, var ett bondesamhälle, bönder har väl inte hört till de mest smidiga i historien. Vi är fortfarande i våra gener, en samling bönder, som stolpar över åkrarna, inga människor att säga sorry eller excuse me till.

Vi har alltid haft gott om plats att gå rakt fram, inte kryssa kring folk, som de gjort i England, i århundraden.  

Vad vet jag, men jag vet i alla fall, att det bor artigare folk där borta över Nordsjön.

Tittar en del på djurprogram, igår såg jag en kvinna, som gick med sin gamla råtta till veterinären, det pep i andningssystemet på den.

Nu lever väl inte råttor mer än i ett par år, så denna var på fallrepet. Men hon var pigg och alert för övrigt.

I alla fall så fick den en grundlig undersökning, det var röntgen och ultraljud, även ett litet EKG med pyttesmå sladdar och pluppar.

Allt medan ägaren ängsligt vred sina händer, kanske det var något obotligt.

Tänkte då hur djurägare ändrats genom åren, förr var en råtta något man skulle slå ihjäl, ju fortare desto bättre. De hade skrattat ihjäl sig om det hört att någon lagt ned tusentals kronor, hos en veterinär, på något så simpelt som en råtta.

Men för kvinnan var inte råttan simpel, hon älskade den som en kär vän, den följde med henne under jackan när hon var ute, lekte inne och klättrade överallt. Hon sa att det var en väldigt trevlig råtta, mjuk och rar. Hon hade för övrigt sju råttor till, så hon visste väl vad hon pratade om.

 

Råttan var i alla fall inte obotligt sjuk, den fick lite antibiotika och piggnade till igen, för att kanske leva ett tag till.

Dottern som upplevde sin värsta dag i måndags, hon sa att det var som en fin ceremoni när hunden somnade in. Det var dämpat ljus, levande ljus, det enda som fattades var väl mjuk musik i bakgrunden. Hon skulle få välja, om hon ville kremera hunden och ta med hem i urna, hon valde inte det.

Men väl hemma igen så sa hon.

-        Tänk så det har blivit, förr tog de helt enkelt ut hunden och sköt den bakom huset, idag är det som om en människa gått bort.

Jag tycker det är fint, vi har blivit mer känsliga för våra husdjur. Kanske förmänskligar vi dem för mycket, men det handlar ju om våra känslor. Djur är bara djur, de lever i nuet och tänker inte på liv och död.

Vi människor förändras med tiden, kanske finns det även hopp om att svenskar ska börja säga artigheter till varandra när, vi råkar stöta till någon.

I´m so sorry!

Lite gnäll

Gumman planterar. Det är ungefär vad jag lyckats med i denna period av bedrövelser. Tänker inte gå in på alla, men de kommer i klump, som de brukar.

Som sagt jag har lyckats peta ned fyra små penséer i en hink och ställt vid logdörren, annars så har det mest jävlats med tingen.

Diskmaskinen vi just köpt, den passar inte in i diskbänkshålet, även om det ska vara standardmått. I våra försök att trycka dit den fick den ett par bucklor i plåten. Bedrövad blev jag i alla fall, en sprillans ny maskin som ser ut som en som varit med i årtionden.

Elektrikern varit här för att koppla in eluttag till den, inte bara det skulle han göra, fixa elen i köket i största allmänhet.

Inköpte en ny lampa att ha över diskbänken, den visade sig inte passa sa elektrikern. Hade något att göra med en dosa som var i vägen.

Hela köket upp och nedvänt, försöker laga mat i mörkret vid bänken, ny lampa inhandlat av elektrikern kommer på fredag. Han upptäcker att inget är jordat i köket. Vi som har stått och kört mikro och kaffebryggare, strykjärn och elvisp, i vad vi trodde var jordat. Till och med diskmaskinen var ojordat med skarvsladd, i 25 år har vi haft änglavakt.

Så köket upp och ned, arbetet fortsätter på fredag, nya ledningar ska dras i de gamla. Timmarna tickar, lär bli en dyr historia det här.

Sedan har pelletsbrännaren börjat strula ibland också, tjock rök har vällt ut därifrån och lagt stora sotlager i kapprummet. Vet inte hur många gånger jag torkat ur under årens lopp.

Skulle ta ett 24 timmars blodtryck som auryvedadoktorn hade skaffat apparat till, det funkade inte heller, vem hade trott det!

Hade den där apparaten runt midjan och manschett på, den klämde åt varje halvtimme så att jag fick blodstockning och fick hålla armen rakt ut. På natten vaknade jag varje halvtimme, katten Dudde blev rädd för ljudet av den och pep iväg från sängen. Mamma lät väldigt konstig tyckte han, bäst att springa och lägga sig någon annanstans.

När jag åkte tillbaka med den, så funkade det inte i datasystemet hos läkaren. Den är ju ny och inte riktigt inkörd. Nu vet jag fortfarande inte hur trycket låg det dygnet, kanske får jag veta när han fixat till det.

  Fick ett mejl från honom nu på morgonen, han kändes sig lite dum. Men det är hans känsla, den är absolut inte min, jag förstår att saker kan krångla, de gör de ju mest hela tiden.

Men livet brukar vända, allt som varit besvärligt läggs i minnesbanken, kan tas fram lite då och då, om jag känner för att älta och vältra mig i lite elände.

Nog om elände, bilen har fått sommarskor och ska på hälsokontroll och oljebyte nu i maj. Ska försöka få ordning på ACn också. Den slutade ju fungera förra sommaren, men nu funkar den på halvfart. Men det är framtida struligheter, just nu har vi nog med det vi har.

Rådjuren har försvunnit ut på gärderna, nu har de mat så att de klarar sig.

Snön ligger kvar på gräsmattan, verkar som om vi är de enda som har det problemet, fast det är ju inte stora krattarhelgen, förrän om två veckor. Det finns hopp.

Katterna är i alla fall lite glada, jag tror det, men katter är ju inte kända för sina olika uttryck, de har världens bästa pokeransikten. Gissar mig till, att de känner sig lite uppmuntrade, över att det börjar bli någorlunda varmt att ut och jaga.

Grannens katt har gått på sommarlov redan, hon försvann i maj förra året och kom tillbaka i september. Vart hon hållit hus det vete gudarna, men blank och tjock och fin var hon i alla fall, hon lever sitt eget liv i någon lada här.

Honkatter är som de är, egensinniga varelser.

Våren är i alla fall kommen till stugan, tranorna skriker och fåglarna sjunger.

  

Loppbiten

Gumman har blivit biten. Så kom de som jag väntat på, snölopporna. De brukar dyka upp när snön ligger kvar i drivor och vårvärmen sätter in.

Inte för att jag längtat efter dem, men undrat lite stilla varför jag fått sova i fred så långt in på våren.

I natt vaknade jag av att det kliade så in i norden på benet, sedan kände jag hur det stack till på ryggen. Då förstod jag att Gizmo hade tagit med sig snöloppor i sängen. Han verkade inte besvärad, utan låg där som en stor kluns på täcket.

Ett tag funderade jag på att gå upp och tända, samt borsta av lakanet, de borde ju synas de små rackarna.

Låg också och tänkte på vägglöss, så måste det ha känts för folk förr, när de låg i sina sängar och blev bitna. Men var för lat för att besvära mig att göra något åt det, jag lät lopporna bita och somnade om.

Som ni redan måste ha fattat så är det katterna som drar in de små liven, de hoppar väl antagligen på dem under dagen och följer med i sängen. Där upptäcker de massor av kött och blod, mig, sedan har de fest hela natten.

Försökte se någon i morse, men jag lyckades inte, men jag vet att det inte är inbillning, de finns där någonstans. Borstade av underlakanet och skakade täcket, tänkte på att om några veckor är de borta.

Att inte låta katterna få sova där de vill, det existerar inte, det är katternas hus lika mycket som vårat, fast de betalar inte hyra och har gratis tillgång till mat.

Våren den tuffar på i snabb takt, måsarna har kommit till fjärden. Vet inte vart de håller hus på vintern, men här är de i alla fall. Duvorna sitter på rad på hängrännan och gör störtdykningar till fågelmaten. Vi har aldrig haft så mycket duvor här som i vinter, de har hittat bästa matstället i alla fall.

Lönnångerskrogen för fåglar och rådjur är ett populärt matställe. Rådjuren har jag inte sett skymten av på ett tag, de tappade intresse för vår trädgård, när jag slutade mata dem med pellets. Vet att de har annat att äta på nu, i november, december öppnar vi igen, en säsongsbetonad krog det här.

Snön ligger fortfarande i högar på tomten, en tredjedel av gräsmattan är bar, resten försvinner väl om några veckor.

Gubben och jag har blivit lite hurtiga, vi har börjat på gym.

Kände mig faktiskt fantastisk sund och hurtig, bara av tanken på att vi skulle dit för första gången.

Så i veckan som var, åkte vi de två milen till närmsta gym och tågade in ibland alla apparater. Det är ett vänligt gym, inte ett sådant som jag kan föreställa mig finns i städerna. 

I storstan är allt så mycket mer anonymt, det här gymmet är mer hejsan svejsan, grannar möts och pratar, tränar lite och får sig en umgängesstund. 

Gubben och jag har inte senast modet av träningskläder, vi hade mysbyxor och

t-shirt, ingen tittade konstigt på oss för det.

Nu var det ju inte så många där precis, bara två nybörjare till och så vi.

Är det säkert 30 år sedan jag sist satte foten på ett gym, det var i Stockholm på 80-talet, då alla gick omkring i rosa benvärmare. Nu har jag ingen aning om alla maskiner och vilken del av kroppen de tränar. Försökte titta på löpbandet, men det såg mest ut som ett flipperspel, så jag vågade inte röra det, kanske skulle jag sätta på högsta hastigheten och ramla av.

Han som äger stället, han är en riktig pärla. Han tog sig an gubben och mig, samt de andra två nybörjarna. Satte oss vi olika maskiner och visade hur vi skulle gå tillväga.

Vi tränade ben och armar och axlar och gud vet vilka muskler vi fick liv i, muskler som legat i dvala i åratal. De fick plötsligt jobba och var nog lite glada för det, ger man kroppen lite tid och omtanke så brukar den svara tiofalt igen.

Under tiden kom det gymspecialister, sådana som tränat i åratal, märkte att de började med en svettig upplevelse på bandet, eller den där mackapären man vevar med armarna och fötterna i otakt.

Såg inom mig att om någon månad, då seglar gubben och jag också in där lite världsvana och springer eller vevar loss till musiken.

Ägaren lät oss lyfta och veva med armar och ben i en timme, vi tog det så försiktigt att vi knappast svettades. Men muskler som legat i dvala i årtionden, de ska man väcka lite lätt, annars så trilskas de.

Ganska nöjda så fick vi en liten knapp som vi ska ha i fyra månader, med den knappen kommer vi in närhelst vi vill och får träna närhelst vi vill.

Inte på nätterna, då är det stängt. I storstan tror jag att gymmen är öppna dygnet runt, men storstadsmänniskor är ju som de är. Jag skulle nog inte känna för ett pass klockan tre på morgonen. Vi här på landet, vi sover då.

Vi har lite träningsvärk, gubben i armarna och jag i ryggen och lite i benen.

Funderade ett tag på att lägga ut på Facebook, att jag varit och tränat. Har alltid retat mig lite på dem som lägger ut sådant, får alla andra att känna sig som soffpotatisar. Men jag beslutade att låta bli.

 Så pass ett är avklarat, pass två blir i morgon.

Det är inte ofta jag sitter i nästan tre timmar och ser en film. Men ibland så dyker de upp, de där filmerna som kan trollbinda mig. Igår såg vi ”Boyhood”, en film från förra året, en film som egentligen bara handlar om en pojkes uppväxt, från någonstans i sexårsåldern till han blir arton.

Vad jag och gubben undrade över, var att filmen gör övergångar mellan åren, fast skådespelarna verkade vara samma. Hade det hoppat ett par tre år i filmen, då kändes det som om det var samma pojke, då några år äldre.

Jag såg framför mig en besvärlig casting, pojkar med liknande utseende och olika åldrar på rad. Samma med systern, hennes kropp ändrade utseende, men inte hennes miner och ansikte.

Idag fick jag förklaringen! Den är gjort över en tidsperiod av tolv år, hela tiden med samma skådespelare, genialt bara det.

Den är garanterat värd en sittning på 2 timmar och 45 minuter. Men inget för folk som gillar filmer med fart och fläkt i, det här är ett renodlat drama.

Bilarna ska ha sommardäck igen, vinterdäcken har nu suttit på i sex hela månader. Gillar alltid känslan av lättheten och friheten, när bilen susar fram på sommarskor och det där knastrandet av dubbarna är borta. Sex månader utan fönsterskrapning och motorvärmare, bara hoppa i tofflorna och susa iväg upp för backen. Vinterns snöelände är snart ett minne blott, härligt.

Var ute och krattade för första gången i går, i alla fall den lilla biten som inte var snötäckt. Vi ligger alltid några veckor efter alla andra här i stugan, har vi tur är det snöfritt till 1 maj, den stora krattarhelgen.

Modiga perenner sticker redan upp vid husväggen, kaprifolen börjar få musöron, likaså clematisen.  Snart är det dags att köpa sommarblommor och låta krukväxterna inne, få sitt sommarlov ute.

Vår vår i det här landet, den är vår, bara vår.

Bröllopsklockor ringa

Gumman hör koltrasten. Den sjunger som bara den ute, härligt är det med vår.

Rådjuren börjar bli mätta på pellets, de betar antagligen fjolårsgräs och nöjer sig med den näringen. I morse var det sista gången jag lade ut mat. Nu får jag istället lägga pengarna, på gubbens fotboll.

Han har ett sportintresse, det är när Hammarby spelar fotboll. Som tur är har han inte flera, utan nöjer sig med det.

Nu har laget börjat spela i Allsvenskan, efter rätt många år i exil. Då sänds naturligtvis alla matcher på TV och i en kanal som jag aldrig hört talas om. Den har vi inte.

Gubben kan vara om sig och kring sig i vissa lägen, nu hade han kommit fram till att det gick att gå med i någon betalgrej på datorn och få se alla matcher.

Sagt och gjort, insåg ju att rådjursmaten inte kommer att belasta mitt konto förrän i november någon gång, så jag beställde en sådan kanal.

Igår på självaste påskafton smällde det då till i rutan, gubben som kan vara om sig och kring sig när det gäller för honom viktiga saker, han kopplade ihop datorn med teven och bänkade sig. Tänk att de vann! Vrålen nedifrån undervåningen talade sitt tydliga språk, de vann med hela 2-0.

Sedan har vi blivit bjudna på bröllop gubben och jag. Hans son ska gifta sig.

När jag var ung någon gång på sjuttiotalet, då var det inte inne att gifta sig, gjorde man det, så var det med näbbstövlar och ungen hängande på magen, borgerligt naturligtvis. Antar att det fanns folk som gifte sig i kyrkan även då, men i de kretsarna som jag befann mig i, där tuggades det råris och linser och ingen brydde sig nämnvärt om äktenskap.

Nu har vi fått barn som ska ställa till med bröllop värda prinsar och prinsessor!

Det är inne att gifta sig igen, det är inne med brudklänningar och allt som hör till bröllop. Antar att det varit det ganska många år nu, har inte hängt med, kan jag erkänna. Bröllop har liksom smugit sig på mer och mer, tror det t.o.m. finns bröllopstidningar. Det finns ju tidningar till allt, nu för tiden. Försöker komma på något ämne, udda hobbys finns det ju gott om, men för gemene mans tidsfördriv, finns det en tidning som bjuder på extra allt.

Så vi är bjudna på bröllop i Stockholm i början av september, i en stor kyrka på Söder, händer inte ofta i mitt liv kan jag säga. En gång förut har jag varit på bröllop i en kyrka, det var när kollegan gifte sig och hennes blivande man var så nervös, att han frågade prästen om han ville blir hans hustru. Han glömde att vrida på huvudet.

Så det blir gång nummer två detta, gubben och jag fick inbjudningskort före påsk.

Allt väl så långt, tills gubben läste upp att det var en klädkod! Trodde inte mina öron, när han sa att det var långklänning och mörk kavaj.

Låter väl kanske inte så farligt, men sanningen är att vi inte har långklänning och mörk kavaj. Vi går över huvud taget inte på fester, där sådant behövs.

Jag blev så förvirrad, att jag trodde att det skulle vara typ balklänningar, tänkte för några sekunder att jag skulle tacka nej. Men det går ju inte, vill inte göra sonen besviken på hans stora dag.

Så nu sitter jag och tittar på långklänningar och inser att de oftast är ärmlösa med ganska mycket urringning, de enda som jag tycker ser någorlunda täckta ut, är medeltidsklänningar, men jag ska väl inte styra ut mig i en sådan.

Dottern föreslog att jag skulle titta på aftonklänningar, de har ärm.

Så nu är vi ute på okänt vatten, både gubben och jag. Han säger att han ska hyra kostym och använda ett par skor han fått. Problemet är att de är jättelånga myggjagare, det kanske inte är i mode just nu. Vi vill försöka undvika, att sonen ska få skämmas för oss i alla fall. Vi har nästan ett halvår att leta, att bli presentabla nog att få vistas i kyrkan och sedan på någon flådig restaurang. 

Så ungdomarna våra de går tillbaka till gamla traditioner med råge, problemet är att vi inte hänger med.

För övrigt så trumpetar tranorna, snön yr och det är vår i luften. Aprilsnö är vinteradjö.