fredag 24 april 2015

Sorry!



Gumman har träningsvärk. En liten, liten bråkdel av vår vakna tid, tränar gubben och jag.

Två, tre timmar i veckan, är en droppe i havet. Fast en bra sådan, har jag fått höra.

Snöhögen ligger kvar på gräsmattan, hade tippat att den skulle vara borta till Valborg, men tror inte jag vinner det tipset.

Läser att fler och fler hyresrätter, ombildas till bostadsrätter, i alla fall i storstäderna.
Vet inte om det skulle vara så attraktivt att köpa en lägenhet i centrala Harmånger, när det går lika bra att hyra.

För ett antal år sedan så fanns det gott om lägenheter här också, de fick t.o.m. riva hyreshus, för de stod tomma. Idag är det ont om plats, de nyanlända som de kallas, de måste ju ha någonstans att bo de också.

I alla fall är det en rejäl hacka att tjäna, både på nyanlända och bostadsrätter.

Asylboenden med diskutabel komfort, växer upp som svampar ur jorden, folk tjänar pengar, mycket pengar. Ligger mycket i att människan är i grunden girig.


Tror att det kanske blir en krattarhelg denna, elektrikern är sjuk, hans fru ringde igår och sa att han inte kunde komma idag. Undrade då, om han var så sjuk att han inte kunde prata, eller så var det de klassiska, kvinnan curlar för sjuk gubbe.

Min gubbe är i alla fall friskare nu, hjärtat pumpar i rätt takt och livet känns lite mer ok. Tänk vad de kan de där läkarna, för hundra år sedan hade han väl trillat av pinn för länge sedan. Idag går de in och bränner av lite nervtrådar och pumpen fungerar som den ska.

De är som bilmekaniker, byter lite delar och slangar, sen fungerar det igen.

Jag och min bil ”Fisen”, vi var till Sundsvall i början av veckan, han tyckte nog att det var lite kul att få komma ut på vift. Dottern behövde tröst, hennes lilla hund fick komma till den eviga vilan. En lång sorglig historia som jag inte orkar gå in på närmare, det är för tidigt och gör allt för ont.

Vi var i alla fall uppe i över 120 ibland, han riktigt morrade av belåtenhet. Det finns lite kraft i honom, även om han är liten.

Förr skulle man köra in bilar när de var nya, kommer ihåg att i England så stod det alltid på nyare bilar, en lapp i bakrutan.

Driving in, please overtake.

Inkörning, var vänlig kör om. 

En liten lapp som talade om varför de med blanka fina fordon, körde som sniglar.

Antar att det även behövdes inkörning på våra bilar på den tiden, men vi är inte lika artiga och inkännande i det här landet, vi talar inte om för våra medmänniskor, varför vi beter oss på ett speciellt sätt.

Skulle aldrig komma på fråga att få en dörr i ansiktet där borta, de håller artigt upp och säger excuse me och sorry, mest hela tiden. Är liksom inbyggt i deras system.

Här får man dörrar i ansiktet och ingen tassar omkring på tå och säger förlåt, om de råkar gå in i en.

Vad är det med oss svenskar?

Kanske är det för att vi för inte så länge sedan, var ett bondesamhälle, bönder har väl inte hört till de mest smidiga i historien. Vi är fortfarande i våra gener, en samling bönder, som stolpar över åkrarna, inga människor att säga sorry eller excuse me till.

Vi har alltid haft gott om plats att gå rakt fram, inte kryssa kring folk, som de gjort i England, i århundraden.  

Vad vet jag, men jag vet i alla fall, att det bor artigare folk där borta över Nordsjön.

Tittar en del på djurprogram, igår såg jag en kvinna, som gick med sin gamla råtta till veterinären, det pep i andningssystemet på den.

Nu lever väl inte råttor mer än i ett par år, så denna var på fallrepet. Men hon var pigg och alert för övrigt.

I alla fall så fick den en grundlig undersökning, det var röntgen och ultraljud, även ett litet EKG med pyttesmå sladdar och pluppar.

Allt medan ägaren ängsligt vred sina händer, kanske det var något obotligt.

Tänkte då hur djurägare ändrats genom åren, förr var en råtta något man skulle slå ihjäl, ju fortare desto bättre. De hade skrattat ihjäl sig om det hört att någon lagt ned tusentals kronor, hos en veterinär, på något så simpelt som en råtta.

Men för kvinnan var inte råttan simpel, hon älskade den som en kär vän, den följde med henne under jackan när hon var ute, lekte inne och klättrade överallt. Hon sa att det var en väldigt trevlig råtta, mjuk och rar. Hon hade för övrigt sju råttor till, så hon visste väl vad hon pratade om.
 
Råttan var i alla fall inte obotligt sjuk, den fick lite antibiotika och piggnade till igen, för att kanske leva ett tag till.

Dottern som upplevde sin värsta dag i måndags, hon sa att det var som en fin ceremoni när hunden somnade in. Det var dämpat ljus, levande ljus, det enda som fattades var väl mjuk musik i bakgrunden. Hon skulle få välja, om hon ville kremera hunden och ta med hem i urna, hon valde inte det.

Men väl hemma igen så sa hon.

-        Tänk så det har blivit, förr tog de helt enkelt ut hunden och sköt den bakom huset, idag är det som om en människa gått bort.

Jag tycker det är fint, vi har blivit mer känsliga för våra husdjur. Kanske förmänskligar vi dem för mycket, men det handlar ju om våra känslor. Djur är bara djur, de lever i nuet och tänker inte på liv och död.

Vi människor förändras med tiden, kanske finns det även hopp om att svenskar ska börja säga artigheter till varandra när, vi råkar stöta till någon.

I´m so sorry!










Inga kommentarer:

Skicka en kommentar