Idag flaggas det

Gumman tittar in igen. Det var ett tag sen sist.

Skälet till allt, är att jag gjort storstaden Stockholm en visit. Finns de som säger att den är en liten stad, fattar inte vart de vill komma. De får väl flytta till de verkligt stora städerna som Paris, London och New York då, eller varför inte Bangkok.

Den är tillräckligt stor, för att inte alla ska känna alla, i alla fall.

Har lärt mig tvärbanan lite grann, den fanns inte när jag bodde där sist. Ganska bra, går var sjunde minut, bättre än bussen till stan här uppe. Den går var tredje timme, på helgerna går den bara två gånger.

Allt finns i alla fall i Stockholm, kulturutbud, matställen och folk och turister.

Väninnan och jag gick en tur ut på Djurgården, en fin oas mitt i smeten. Lite mer folktomt i alla fall, med fantastiska ekar som verkar vara många hundra år gamla.

För mig som är van att lunka omkring här i vår lilla del av världen, så blir den lite jobbig efter några dagar, när nyhetens behag lagt sig. Det är som om själen min blir orolig där inne, den vill ha lugn och ro, enstaka trumpetanden av tranor och en koltrast som sjunger på morgonkvisten.

Så nu är jag tillbaka i den här sömniga lilla byn, där det enda som hörs är grannens tupp, lite bräkande av fåren, någon enstaka gräsklippare långt bort i fjärran, någon bil som passerar uppe vid vägen.

I sommar blir det action här i stugan, efter att ha gått och tittat på den något lustiga fronten, där det finns en balkongdörr ovanför ytterdörren, fast ingen balkong. Så ska stugan få sig en ansiktslyftning, det kommer att förändra den för alltid.

Dörren och fönstret ska bort, ett nytt fönster mot yttervärlden ska sättas in i min kammare, en ny trapp ska det också bli.

Vi raggar lämplig gubbe som kan göra detta, gubben jag har här hemma får vara hantlangare. Men i sommar ska det ske, jädrar i min lilla låda så fint. Lovar att lägga ut det färdiga resultatet för er att beundra.

Idag ska växterna inne, ut på sommarlov, de ska få stå på den gamla släpvagnen bakom huset, gubben bär de urgamla kaktusarna och jag håller upp dörrar. Samma visa varje år vid det här laget, växter gillar sommarlov, sol och regn på bladen.

Byn har blivit två människor färre de senaste veckorna, nu innehåller den bara ett fyrtiotal människor, så två färre är en stor procent. Den ena var en sommargäst, nästan 90 år, men väl en krutgumma, körde bil häromkring, till bara några år sedan.

Den andra, en gubbe som var nästan 80, han dog i cancer som så många andra tycks göra häromkring. Räknar ut att det är 5 stycken som gått bort i den sjukdomen de senaste åren, de flesta ganska unga om man räknar att folk ska leva till över 80. 

Byn förändras och vi med den, de gamla dör ut och de unga flyttar in. Ingen har några djur kvar, förutom grannen tvärsöver, han envisas med sina får, kaniner och höns. För att inte tala om alla katter, tror inte han har riktig koll på dem, men med mycket lobbyande från min sida, om hur viktigt det är med kastrering, så har han lyckats ta alla till veterinären, alla förutom en hankatt. Han säger att det är besvärligt att få tag i den.

Idag är det nationaldagen igen, en tillställning som inte har slagit riktigt rot i våra hjärtan. Gubben försökte sälja vår svenska fullstora flagga, inte en själ har nappat.

Den fick vi av kommunen för många år sedan, gubben hade nosat upp, att de delade ut sådana till hugade spekulanter på blågult.

Vi fick ett högtidligt brev, att vi var välkomna till kommunhuset och hämta den, det var innan nationaldagen blev röd dag, innan de trixat bort annandag pingst och lagt över den lediga dagen till idag.

Vi hade ingen aning om hur detta skulle gå till, jag såg framför mig att vi skulle upp på någon scen och tal skulle hållas, innan de överräckte flaggan. Kanske var det en hel radda folk som skulle få flaggor, kanske var tidningen där för att föreviga överlämnandet.

För att ta det säkra före det osäkra så klädde vi upp oss, åkte till kommunhuset och tågade in. Där rådde inga tecken på festligheter, vi slog oss ned i ett trist väntrum och en man kom in efter ett tag. Vi talade om vårt ärende och han gick iväg och kom tillbaka med en påse, där låg flaggan, vi tog den och åkte hem.

Så går det till på nationaldagen i landet lagom. Inga större glädjeyttringar över att vi är svenskar. Det får vi ju vara lite försiktigt med nu för tiden, vi kan ju stämplas som främlingsfientliga. Grannen har i alla fall hissat sin flagga.

Vår flaggstång blåste omkull för rätt så många år sedan, vi fick heller inte till linorna på stången, de gick inte att hissa upp och ned. Vi har inte brytt oss med att köpa någon ny, känns inte så viktigt.

Grannen fick också sin omkullblåst, av en stor virvelvind eller tromb, som kom nedför dalen, den kom som ett stort monster och tog mycket i sin väg.

Jag såg den närma sig, en minivariant av de där jättestora de har i USA, men väl så hemsk. Den riktade in sig på grannen, vi fick bara stå och se på när den tog flaggstången i sitt grepp och skickade upp den i luften.

Det som bekymrade mig mest, det var att hans häst stod i hagen, jag var rädd att den också skulle börja flyga i luften. Men hon var en stor stadig Nordsvensk brukshäst, hon stod stilla och vinden tog tag i henne, hon stod kvar. Den fortsatte till nästa granne och där tog den växthuset, som säkert var av plast, dansade en jitterbugg med det och släppte ned det i en hög. Sen fortsatte den sin färd ned mot havet.

Det var dagen trombonen kom till Lönnånger, i min upphetsning rusade jag till dottern och skrek att det kom en trombon. Jag la till några bokstäver för mycket.

Nationaldagen bjuder på fågelsång, trantrumpetande, samt molnigt väder och yrvakna myggor.

Livet i Lönnånger går vidare en dag till.