Que sera sera

Gumman sitter i solen. Nu äntligen har vädret slagit om, det börjar likna någon slags sommar utanför stugan.

Kan väl inte skriva en blogg idag, utan att nämna att Sverige har ännu en gång tagit en seger i sångtävlingen. Jag måste nog få äta upp min hatt, trodde inte den skulle ta sig till final.

Först körs det femtioelva avsnitt av Mellon, sen höjs vårt bidrag till höjderna av de svenska. I år trodde jag att det var ett sånt där skrämskott igen, men bedrog mig, vargen kom den här gången.  

Slölyssnade igenom bidragen mellan wordfeudorden, gillade några låtar, Österrike var som en gammal popballad, den gillades skarpt här i stugan. Både gubben och jag är uppvuxna med sån sorts musik.

Estland, ganska hyfsad. Norge hade finaste hårsvallet och helt ok låt. Australien kom som en frisk fläkt.

Men jag har svårt för den svenska låten. Alla kan ju inte gilla den, jag är en av dem som tycker den är tjatig.

Nog om detta.

Idag är det helgen som är hänryckt. Igår var inte mycket av den varan, då det blåste iskalla vindar ute. Jag hade jacka och hukade mig i blåsten. Gjorde ett tappert försök att rensa lite ogräs, gubben kom en sväng, ställde sig och kände efter, konstaterade att det var för kallt att vara ute och gick in igen.

Annat var det när jag var barn, vi alla hade väl bättre väder då. Regnade det så var det mysigt också.

Ett par år i slutet av femtiotalet, med början 1959, så bodde vi i en kolonistuga i Skarpnäck under större delen av sommaren, mamma, pappa och jag. Första året hade jag inte ens börjat skolan, år två, var det efter skolavslutningen Stugan var pytteliten, byggd i masonit sa alltid pappa, han hade inte byggt den. Ett rum och en liten sovalkov där det fick plats en enkelsäng.  Trädgården kring var jättestor, i alla fall när jag såg den med ett barns ögon. Tror de köpt den för en tusenlapp, en större summa då, men faktiskt inte mer än 12 000 kr idag.

Det var ett stort koloniområde, byggt i början av femtiotalet, läser att det är nu över 140 stugor, med små söta trädgårdar kring. Lika många fanns väl på den tiden, men i mina ögon var det en hel stad av små pepparkakshus.

Pappa satte sig på sin moped och försvann i ett rökmoln till Stockholm innerstad där han arbetade, Stockholm kändes avlägset. Han återkom och jag kikade ut bakom häcken efter honom, alltid glad när pappa kom.

Mamma och jag stannade kvar i vår idyll, mamma plockade ogräs och fixade med mat, diskade ute i pergolan. Där fick jag stå i en balja och tvätta mig, vattnet fanns endast vid tomtgränsen. 

Sen solade hon mest hela tiden, jag har aldrig träffat på en sådan soldyrkare som mamma. Hon satt för jämnan med ansiktet vänt mot solen. Helst i en liten bikini så att varje del skulle bli brun, sedan stod hon upp ibland och solade bakbenen samt ryggen. Det var när hon bara hade en stol att sitta i, annars låg hon platt på mage. 

Grannar som pratade över häckarna, kiosken med Puckstång som var gigantisk och smakade päron och Cuba Cola. Prasslet av pappret när jag tog av glassen, envisa getingar som bodde i papperskorgen där allt glasspapper låg.

Doris Day sjöng ”Que sera sera” på transistorradion, programmet ”Sommar” började också det året. Det var även då ”dans i folkets park” dvs. samma trudelutt då som nu. Kommer ihåg att det var Torsten Erhenmark som pratade och pappa skrattade.

 Livet var just så där okomplicerat som det bör vara.

Förutom dasslängan, den gillade jag inte. Luktade illa och folk som var där och drog i dörren, fast de borde ju sett att den var stängd. Alla lediga dass var ju stängd med den där lilla träkläppen från utsidan.

Barndomssomrar, hallon och jordgubbar, lite unken doft från den lilla stugan, Flatenbad med getingar, åktur i tant Anitas Thunderbird, med suffletten nere och varma röda skinnsäten. Folk vände sig om när den stora bilen kom susande.

Tant Anita var alltid så fin, hon hade varit i Amerika och köpt en Thunderbird, hon doftade alltid god parfym och hon hade en vit pudel som hette Bobby.

Hon gifte sig sedan och fick efternamnet Lindblom, jag ljög inte när jag sa till kompisar att jag kände Anita Lindblom. Hon var i alla fall lika fin, tuperat hår och smala byxor, riktigt femtiotal när det var som bäst.

Min barndoms kolonisomrar tog slut efter ett par år, stugan såldes för en spottstyver, inte tal om att stå i kö och sen få köpa, som nu. Tänker åka dit någon gång och gå omkring, antar att blir inte så lite nostalgisk då.

Nu sjunger koltrasten i björken utanför fönstret, sommaren är på intåg, en stuga har bytts mot en annan. Puckstången är nog pytteliten och Cuba Cola är det ingen än gamla uvar som känner till. De smakerna är svåra att slå, barndomens smaker.