Smidig som en fura

Gumman fryser. Halva sommaren har nu gått, några fina dagar har vi haft, men idag är det mer höst än sommar.

Sista minutenresorna är heta och dyra, folk flyr vårt avlånga land, för lite sol och värme.

Antar att de söderut i landet har lite bättre sommarväder, det är ju alltid så, vi här uppe i norr, ska dra det kortaste strået.

I den stora björken utanför mitt fönster, där har ett par talgoxar haft sina ungar i en gammal holk. De flög ut igår, hörde hur föräldrarna tjattrade oroligt, nu är där tyst och lugnt. Hoppas de små har vett att stanna i träden tills de kan flyga ordentligt, nere på marken härskar katterna.

Kusinen ifrån Norge hon lyser också med sin frånvaro, har tydligen stort projekt igång och kan inte åka iväg. Mannen som skulle hjälpa oss sätta in fönster och bygga trapp, han är inte heller här. Jag blir stressad, sommaren går och det blir varken det ena eller andra.

Jordgubbarna är små och alldeles vita, de behöver sol, massor av sol för att bli färdiga. Det enda som tycks trivas är svampen, jag som inte äter svamp är måttligt road, fast jag tycker det är jättekul att plocka, tillaga också, fast inte rensa.

Vi går på gymmet i alla fall, gubben och jag. Varannan dag har vi pallrat oss iväg, känner oss duktiga, gör något för våra kroppar, så att de ska hålla ett tag till.

Märker att min kondition har ökat, känner mig smidigare än på många år.

På tal om smidig, om två veckor ska jag på en helg i shamanens tecken, en helg fylld med olika ritualer och meditationer i naturen. Är väl inte så mycket för ritualer, men att bara vara med och få sätta sig in i den uråldriga seden, är mycket spännande.

Varför jag tog upp smidigheten i detta, är att det står att man ska ta med sig filt eller yogamatta att sitta på. Nu äger jag ingen yogamatta, filt har vi väl, men gubben ska få trolla fram ett liggunderlag. Fast jag ser inte fram emot att sitta där på golvet medan benen värker och domnar, väldans obekvämt för mig att sitta så.

Annat var det på Indientiden, vid tjugo års ålder kunde jag sitta i skräddarställning hur länge som helst. Inga problem att ta sig upp från golvet, hade jag heller.

Indierna de gör allt sittande på huk, gamla gubbar och gummor som såg ut som vissna löv, de satt på huk och svischade upp hur lätt som helst. De går på toa hukande, läste häromdagen att vi går på toa på fel sätt, man ska sitta på huk för att få den optimala tarmtömningen, räddning för oss är att det nu finns en tillsats att sätta ovanpå toastolen så att vi kan hoppa upp och sätta oss på huk.

Fantastiskt för alla stela gubbar och gummor, andra också för den delen.

Indierna lagar mat på huk också, i alla fall de flesta gjorde det för fyrtio år sedan, idag när det väller upp en indisk mellanklass, då har väl de upprätta kök antar jag. Men många miljoner, de sitter fortfarande på huk och plattar till sina chapatis och kokar sitt ris på ett litet spritkök, timme ut och timme in. Sen kan de faktiskt resa sig, utan att ramla ihop.

De tvättar sig på huk också, de sätter sig någonstans och häller en kruka vatten över huvudet, plaskar runt lite med det, med bar överkropp, inte kvinnorna då, sen är det klart.

Sedan träffas de på huk och pratar, de sitter där och i en ring och dricker te och röker cigaretter, eller bara sitter där avslappnat. 

Vi får se hur det går den där helgen, kanske har de en liten stol som jag kan sitta på, kan väl hitta på att jag har dåliga ben och inte kan sitta som de yngre.

Antar att det fixar sig. Sitta på huk kommer aldrig på fråga.

När mina föräldrar var i min ålder, strax över sextio, då sa de att de var gamla. De kunde inte göra det ena eller det andra, det var stelt och oböjligt i alla leder. Tror inte, att de skulle ha klarat, en kvart på gymmet ens. Nu är det ju så att det blir till hur man gör det, de brydde sig inte om det där med kroppen, kommer inte ihåg att de reste på sig någon gång och sa att de skulle på promenad.

Så blev de bara sjuttiotvå bägge två, ingen hög ålder tycker jag.

Såg ett program om en kvinna på nittiosju, hon var gift med en man som var tjugofem år yngre. Hon såg ut att vara runt sjuttio, inte för att hon opererat sig till något stelansikte med stora läppar heller. Hon undervisade i dans för teaterfolk, hon stod längst fram och svängde på sin kropp, hon var smärt och smidig som få.

Hon var fullbokad året om, alla ville ha hennes undervisning. Helt fantastisk var hon, fast hade hon inte varit fantastisk, så hade väl hon inte hamnat i det där programmet.

En sån på en miljon antar jag, eller fem miljoner kanske. Kan inte sån statistik, den kanske inte finns heller.

Idag blir det gym igen, skam den som ger sig för den åldrande kroppen, den ska härdas in till det sista. Allt sitter ju i knoppen till syvende och sist.

 Sedan har jag också följt hälsotrenden att baka frökex, till min förvåning hade vår affär i byn alla ingredienser för sådana, även färdigmix fanns, fast det skulle bli mycket dyrare.

Antar att det funnits ett tag, sådana flugor brukar jag vara sen att anamma, men gott blev det, fast gubben var måttligt imponerad. Alla frökex får jag nog ha ifred för mig själv. 

Frökex verkar vara ett ätande för kvinnor i tiden.