Kalabalik i fårhagen

Gumman lyssnar på bräkande. Grannens får går utanför stugan, de tillför lite lantligt bräkande. Eftersom man sällan hör får bräka i stan.

Häromdagen hade det tydligen varit kalabalik där, inget vi märkte av då regnet bokstavligen stod som spö i backen, vi kurade inne.

En jakthund hade tagit sig in till fåren och skrämt de rejält, de hade tagit sig ut och sprang som yra höns, medan hunden, som nog tyckte det var roligt, hade jagat dem.

Grannen saknade två lamm, lamm och lamm, de är nästan stora nu, de små som skuttade kring i våras. Ett hittade han förskrämt kurande i diket vid ån, det andra hittade han inte. Nu vet jag inte om han lyckats, hoppas det.

Tyckte att jag hörde ett bräkande sent i går kväll när jag skulle sova, ett djupare bräkande svarade, tänkte att det kanske var lammet som hittat mamma.

Sen tycker jag inte om, när vi tänker på djur som mindre vetande än oss, vi styr och ställer vi tvåbenta, beslutar om hur många vilda djur det ska finnas, vi ändrar och skjuter, viltvård kallas det.

Naturen är i perfekt balans utan oss, den skulle klara sig utmärkt om vi inte bredde ut oss och gick där och tyckte. Alla ska dessutom tycka så mycket, en del tycker vi ska ha vargar i vår natur, andra tycker inte det.

Jag tycker att vi ska lägga av att tycka så mycket, det blir bara tjafs och bråk.

Har halkat in på dokumentärer på SVT igen, hittade en om Sveriges äldsta bloggare,

Dagny Carlsson.

Hon är nu 103 år fyllda och bloggar varje dag. I dokumentären är hon bara 101, men pigg och rask, verkar sköta sig själv och sin lägenhet i Stockholm, utan hjälp. I en av de sista bloggarna nu, där har hon tvättstugan, i filmen står hon i soffan och dammar tavlor.

Inte lider hon av demens heller, hon lär ut datorlivet till äldre, lär dem skicka mejl, klicka med musen, surfa på nätet osv. Hon pratade också om diskrensning och diskdefragmentering, då steg hon i graderna. Hur många lär ut sådant kan man undra?  Folks datorer kryllar av skräpfiler, jag rensar min regelbundet. 

Hon lärde sig datorer för tio år sedan när hennes man dog, då var hon runt 90. Hon åker till sin syster som är i den åldern, har laptopen med sig och nästan tvingar henne att lära sig mejla, systern som nog inte tittat åt någon dator under sitt långa liv, hon ser måttligt road ut. 

Hon berättar att hon varit en liten grå mus, levt helt utan självförtroende.

Men nu, så tar hon igen allt detta, hon tänker ha lajban, den tiden hon har kvar.

En härlig tant, som tycks ha haft turen med mycket bra gener, hon verkar inte lida av någonting, säger att hon känner sig starkare och friskare än när hon var yngre.

På fredag ska gubben och jag på bröllop, du milde tid, sånt bestyr vi haft över detta.

Vi har vetat om att hans son skulle slå till, snart i fem månader. Vi har haft god tid att förbereda oss, då sonen ställt till det med klädkod, långklänning och mörk kavaj.

Mörk kavaj innebär ju mörk kostym antar jag, inte går det med mörk kavaj och ett par jeans till det.

Men nu är tiden inne för det stora tabberaset. Nästa helg åker vi till huvudstaden och intar Högalidskyrkan vid tvåtiden. Sen drar vi och hundra personer till, till en lokal på Kungsholmen och smörjer kråset. Gubben som ju är brudgummens far, väntas väl hålla tal, han filar på ett nu. Du milde tid!

Sen blir det nog skönt när det hela är över, det som varit i våra bakhuvuden, i fem månader nu.

Annars så är hösten här nu, björklöven börjar gulna så smått, i alla fall på björken utanför mitt sovrumsfönster. Tranorna har dragit iväg, de hörs inte trumpeta i arla morgonstund.

Katterna vill sova inne, det blir trängre i sängen, de ligger som stora blaffor och tynger ned mitt täcke. Jätteglada på morgonen när jag stiger upp, springer framför ned för trappan och Dudde tar och hoppar över de sista trappstegen med en duns.

Sedan är de ute på sina små äventyr hela dagen, undrar vad de gör egentligen? Antar att de strosar omkring och ägnar sig åt lite jakt, fast de kan ju ha andra hobbys, som vi tvåbenta inte känner till. De lever sitt liv, vi lever vårt, sedan strålar vi samman ibland, när de får för sig att de vill ha lite klapp och smek. Stå framför datorskärmen och trampa och spinna, är en sysselsättning.

När jag var barn, då sa vi alltid till någon som stod och skymde sikten.

-Är din pappa glasmästare.

Om det är speciellt kul, det tycker jag väl inte idag. Tror inte det förekommer nu för tiden, bland de yngre generationerna. Fast jag säger det fortfarande åt katterna, de verkar inte fatta ironin, det spinner och trampar vidare.

Det var allt för denna gång. Försök att se Dagny på SVT play, ett sant nöje.

 http://www.svtplay.se/video/3248812/det-ar-inte-sa-dumt-att-bli-gammal/det-ar-inte-sa-dumt-att-bli-gammal-avsnitt-1-1

Lite om indianer

Gumman vaknar tidigt. Nu trumpetar våra tranor runt fem varje morgon, de är utmärkta väckarklockor.

De talar om att det snart är dags för dem att påbörja sin långa resa söderut, de tänker lämna oss här, vi stannar kvar, matar rådjur och skyfflar snö. Till våren är de tillbaka igen, efter en lång vinters semester söderöver.

Det är också de långa skuggornas tid, solen stiger inte så högt på himlen längre, snart försvinner den bortom skogen, även den lämnar oss. Lämnar oss att skyffla snö och mata rådjur, men den lyser på tranorna, där långt nere i söder. I april någon gång, då sticker den upp som gubben ur lådan och vandrar över trädtopparna igen.

September är i antågande, månaden då hästarna får päls, så sa alltid de nordamerikanska indianerna, i alla fall de som bodde på liknande breddgrad som vi. De hade inget ord för september, antar att de inte hade månader heller, inte klocka ens för den delen.

De levde efter årets skiftningar, fria såsom djuren i naturen. Antar att de levde här och nu också, satt väl inte runt sina lägereldar och gruffade över sånt som hände i fjol, inte heller satt de väl och mådde dåligt över sånt som hänt för åratal sedan. Eller ens oroade sig för, om de skulle få tillräckligt med mat över vintern.

I alla fall inte de flesta, fanns väl några.

Idag har de Facebook, Twitter samt Instagram. I alla fall en som jag är vän med, där över västerut.

För runt omkring 500 år sedan så kom conquistadorerna till Sydamerika och då även till Peru som var huvudsätet för Inkariket. Inkafolket var som mest nio miljoner människor, det sträckte sig från Colombia i norr och Chile i söder.

Conquistadorerna som inte är kända för speciellt mycket medkänsla och empati, de slaktade en hel nation i den katolska kyrkans namn. När de lyckades ta livet av kungen av Inkariket, då föll det samman totalt.

Under den tiden så flydde ett antal människor upp för bergen i Peru, de var Inkas och de ville inte sätta sig under de lagar och förordningar den katolska kyrkan satte upp.

De var shamaner, bärare av den uråldriga visdomen.

Där levde de i nästan 500 år, ingen visste att de fanns, bergstrakterna var svåra att färdas i, men det fanns en legend, att det bodde ett folk där, men det var ingen som egentligen visste.

Tills 1955, då en antropolog vid namn Oscar Nunez del Prado, startade en expedition och fann då byar uppe i bergen, med just det folket som legenden talat om.

För att göra en lång historia kort, så hade de, p.g.a. att de levt isolerade, bevarat sina traditioner.

De är idag ca 600 man starka, lever i sex små byar.

För 25 år sedan var det dags för dem att vandra ner, så sa deras profetior, dags att dela med sig av sina kunskaper om hur det är att vara en fri människa, en människa utan ego.

Nu finns deras läror spridda överallt, där folk tar ett intresse i att berika sina liv och att komma till ro med vilka de är innerst inne. Hitta sina själar och leva i samklang med dem, svårt i den här tidens egoframkallande värld.

De är idag mer moderna, de kommer till väst och till lilla Järvsö någon gång om året, har inte träffat någon ännu, men jag har en av de yngre, som vän på Facebook.

Tror väl inte att de äldsta, har skaffat sådana nymodigheter, men man vet aldrig.

I alla fall så har vi en hel del att lära, att leva här och nu, är väl en av de svåraste sysselsättningar man kan ha. Det är inte ens en sysselsättning, det bara är.

Inget trassel med det som har varit, inget trassel med det som eventuellt kommer att hända nästa vecka. Visst måste vi väl planera en del i våra kalendrar ibland, men att göra det helt utan att blanda in känslor och tankar om hur det kommer att bli, däri ligger den svåraste läxan.

Daggen har nu lämnat gräset där solen ligger på, grannens får går och småbräker och mumsar gräs, pilträdet står där stort och mäktigt, katterna ligger och lapar sol på gårdsplanen. Får säga som farbror Melker.

Denna dagen ett liv!

    

Non-stop bio

Gumman har haft gäster. Inte har jag skrivit ett ord på ganska länge, varit annat i vägen för att sätta sig ned vid datorn och knappa på tangenterna.

Sommaren har fortgått, har väl vart lite si och så med vädret, det vet vi ju alla. Utom för en Facebookvän nere i Skåne, hon har fortsatt lägga ut soliga bilder på sin man och deras måltider, även när regnet stått som spö i backen här.

De har tydligen haft en bra sommar. Bläddrar snabbt förbi dessa eviga bilder, trött på att se honom sitta på någon uteservering, eller stå vid någon strand. Fast hon gillar väl sin gubbe så mycket att hon vill visa hela världen, hur fin han är. Det är väl ok.

Det var det årliga Jägersrogänget som var gästerna, vi spelade i dagarna två och jag vann inte, det var gubben som vann båda spelen, de tog fem timmar var.

Han kommenterade att det kanske var oförskämt mot gästerna, att han kanske skulle ha låtit någon av dem vinna. De var ju gäster, gäster ska man vara snäll mot.

Vi är ett ganska ålderstiget gäng, den äldsta nästan sjuttio, men vi tycker det är lika roligt att hoppa runt banan med våra plasthästar, som vi tyckte när vi var runt tjugo.

Det bevisar ju bara att det är kroppen som åldras, inte sinnet. Fast läsa Kalle Anka, det slutade jag med för ganska länge sedan. Min pappa han läste Kalle hela livet, när han råkade komma över någon tidning. Han skrattade högt när Kalle blev så där arg, som bara Kalle kan.

Pappa och jag gick ofta på bio, jag gillade tecknade filmer, som alla barn gör.

Runt Kungsgatan i Stockholm, där ligger det bakgator, där låg det två biografer som vi gick till, det var London eller Hollywood. Där var det matiné varje dag, tecknade filmer, varvat med journalfilm från världens alla hörn.

Publiken var blandad, på den tiden hade inte alla TV, så filmerna gick non-stop för dem som gillade att se lite rörliga bilder. Pappa hade lika roligt åt de tecknade figurernas bravader, bäst tyckte han det var när de slog varandra i huvudet, så att de blev alldeles platta.  

En tecknad figur, den kan alltid återuppstå, hur illa åtgången den än har blivit. Lika evigt liv som en själ.

En dag slank vi in på Hollywood, pappa och jag. Publiken var lite förändrad, det var mest farbröder. De tecknade filmerna tycktes ha blivit populära hos det manliga könet, jag var bara runt sju och alla såg lastgamla ut.

Filmerna rullade på i sin non-stoptakt. En del tecknat som vanligt, lite journalfilm om ditten och datten, så plötsligt dök det upp nakna tanter. Tanter med stora bröst och runda magar, helt spritt språngande nakna.

Farbröderna i publiken stirrade förtjust, pappa tog mig i armen och rusade ut, sen gick vi aldrig på matiné på London och Hollywood igen. Det var början på dessa biografers riktiga förfall, nakna tanter och alla dessa urgamla farbröder, som satt och tittade. 

Nakna tanter var bara en oskyldig början till de filmer som skulle komma, idag finns nog inte de biograferna kvar, tror att London är en restaurang i närheten av Drottninggatan, Hollywood har jag ingen aning om. Men det var roligt så länge det varade.

Sedan höll vi oss till vanliga filmer, jag och pappa. Vi såg filmer med Fridolf Rudin, Selma och Fridolf, Charlie Chaplin, Helan och Halvan och Jerry Lewis, när jag började kunna läsa text.

Så småningom så tog TV över underhållningen för både mig och pappa, vi slutade gå på bio. Jag blev äldre och att vistas ute på bio med en förälder, det var höjden av skämmighet, sånt gjorde man bara inte.

I alla fall när jag var ung, hur det är nu, det vet jag inte. Kanske är det fortfarande skämmigt att gå omkring med sina föräldrar, någon jämnårig kompis kanske skulle få syn på en, det fick ju inte hända.

För att återgå till sommaren, så börjar den nu sin nedräkning innan den ens riktigt startat. Den kom aldrig riktigt till skott, några dagar här och där, den kunde inte bestämma sig om den skulle stanna. Veligheten gjorde att den gav sig iväg igen, lämnade kalla vindar och regn i sitt släptåg, kikade runt hörnet på oss, tyckte väl lite synd om oss också, kom tillbaka någon dag.

Nu så verkar den ha bestämt sig, nu när skolorna snart börjar och semesterfirarna är tillbaka på jobbet. Nu är den här.

Igår kom årets första åskregnväder, vi har varit förskonade hittills, då öppnade sig himlen och det dundrade och blixtrade. All apparatur åkte ur sina kontakter och jag höll nervös koll på de mörka molnen.

Det finns ju folk som gillar åska, de är inte ett dugg rädda att blixten ska slå ned där de sitter eller står. Modigt folk finns överallt.

Efter dagar med gäster, då blir det så tomt när de har åkt, tar en dag att vänja sig vid lugnet och tystnaden. Katterna vågar sig in igen för inspektionsrunda, det är ju lite läskigt att gå in när främmande röster bullrar i huset.

Kanske får jag en ny trapp innan sommaren ger sig av för gott i år. Det återstår att se.