Non-stop bio

Gumman har haft gäster. Inte har jag skrivit ett ord på ganska länge, varit annat i vägen för att sätta sig ned vid datorn och knappa på tangenterna.

Sommaren har fortgått, har väl vart lite si och så med vädret, det vet vi ju alla. Utom för en Facebookvän nere i Skåne, hon har fortsatt lägga ut soliga bilder på sin man och deras måltider, även när regnet stått som spö i backen här.

De har tydligen haft en bra sommar. Bläddrar snabbt förbi dessa eviga bilder, trött på att se honom sitta på någon uteservering, eller stå vid någon strand. Fast hon gillar väl sin gubbe så mycket att hon vill visa hela världen, hur fin han är. Det är väl ok.

Det var det årliga Jägersrogänget som var gästerna, vi spelade i dagarna två och jag vann inte, det var gubben som vann båda spelen, de tog fem timmar var.

Han kommenterade att det kanske var oförskämt mot gästerna, att han kanske skulle ha låtit någon av dem vinna. De var ju gäster, gäster ska man vara snäll mot.

Vi är ett ganska ålderstiget gäng, den äldsta nästan sjuttio, men vi tycker det är lika roligt att hoppa runt banan med våra plasthästar, som vi tyckte när vi var runt tjugo.

Det bevisar ju bara att det är kroppen som åldras, inte sinnet. Fast läsa Kalle Anka, det slutade jag med för ganska länge sedan. Min pappa han läste Kalle hela livet, när han råkade komma över någon tidning. Han skrattade högt när Kalle blev så där arg, som bara Kalle kan.

Pappa och jag gick ofta på bio, jag gillade tecknade filmer, som alla barn gör.

Runt Kungsgatan i Stockholm, där ligger det bakgator, där låg det två biografer som vi gick till, det var London eller Hollywood. Där var det matiné varje dag, tecknade filmer, varvat med journalfilm från världens alla hörn.

Publiken var blandad, på den tiden hade inte alla TV, så filmerna gick non-stop för dem som gillade att se lite rörliga bilder. Pappa hade lika roligt åt de tecknade figurernas bravader, bäst tyckte han det var när de slog varandra i huvudet, så att de blev alldeles platta.  

En tecknad figur, den kan alltid återuppstå, hur illa åtgången den än har blivit. Lika evigt liv som en själ.

En dag slank vi in på Hollywood, pappa och jag. Publiken var lite förändrad, det var mest farbröder. De tecknade filmerna tycktes ha blivit populära hos det manliga könet, jag var bara runt sju och alla såg lastgamla ut.

Filmerna rullade på i sin non-stoptakt. En del tecknat som vanligt, lite journalfilm om ditten och datten, så plötsligt dök det upp nakna tanter. Tanter med stora bröst och runda magar, helt spritt språngande nakna.

Farbröderna i publiken stirrade förtjust, pappa tog mig i armen och rusade ut, sen gick vi aldrig på matiné på London och Hollywood igen. Det var början på dessa biografers riktiga förfall, nakna tanter och alla dessa urgamla farbröder, som satt och tittade. 

Nakna tanter var bara en oskyldig början till de filmer som skulle komma, idag finns nog inte de biograferna kvar, tror att London är en restaurang i närheten av Drottninggatan, Hollywood har jag ingen aning om. Men det var roligt så länge det varade.

Sedan höll vi oss till vanliga filmer, jag och pappa. Vi såg filmer med Fridolf Rudin, Selma och Fridolf, Charlie Chaplin, Helan och Halvan och Jerry Lewis, när jag började kunna läsa text.

Så småningom så tog TV över underhållningen för både mig och pappa, vi slutade gå på bio. Jag blev äldre och att vistas ute på bio med en förälder, det var höjden av skämmighet, sånt gjorde man bara inte.

I alla fall när jag var ung, hur det är nu, det vet jag inte. Kanske är det fortfarande skämmigt att gå omkring med sina föräldrar, någon jämnårig kompis kanske skulle få syn på en, det fick ju inte hända.

För att återgå till sommaren, så börjar den nu sin nedräkning innan den ens riktigt startat. Den kom aldrig riktigt till skott, några dagar här och där, den kunde inte bestämma sig om den skulle stanna. Veligheten gjorde att den gav sig iväg igen, lämnade kalla vindar och regn i sitt släptåg, kikade runt hörnet på oss, tyckte väl lite synd om oss också, kom tillbaka någon dag.

Nu så verkar den ha bestämt sig, nu när skolorna snart börjar och semesterfirarna är tillbaka på jobbet. Nu är den här.

Igår kom årets första åskregnväder, vi har varit förskonade hittills, då öppnade sig himlen och det dundrade och blixtrade. All apparatur åkte ur sina kontakter och jag höll nervös koll på de mörka molnen.

Det finns ju folk som gillar åska, de är inte ett dugg rädda att blixten ska slå ned där de sitter eller står. Modigt folk finns överallt.

Efter dagar med gäster, då blir det så tomt när de har åkt, tar en dag att vänja sig vid lugnet och tystnaden. Katterna vågar sig in igen för inspektionsrunda, det är ju lite läskigt att gå in när främmande röster bullrar i huset.

Kanske får jag en ny trapp innan sommaren ger sig av för gott i år. Det återstår att se.