Lite om indianer

Gumman vaknar tidigt. Nu trumpetar våra tranor runt fem varje morgon, de är utmärkta väckarklockor.

De talar om att det snart är dags för dem att påbörja sin långa resa söderut, de tänker lämna oss här, vi stannar kvar, matar rådjur och skyfflar snö. Till våren är de tillbaka igen, efter en lång vinters semester söderöver.

Det är också de långa skuggornas tid, solen stiger inte så högt på himlen längre, snart försvinner den bortom skogen, även den lämnar oss. Lämnar oss att skyffla snö och mata rådjur, men den lyser på tranorna, där långt nere i söder. I april någon gång, då sticker den upp som gubben ur lådan och vandrar över trädtopparna igen.

September är i antågande, månaden då hästarna får päls, så sa alltid de nordamerikanska indianerna, i alla fall de som bodde på liknande breddgrad som vi. De hade inget ord för september, antar att de inte hade månader heller, inte klocka ens för den delen.

De levde efter årets skiftningar, fria såsom djuren i naturen. Antar att de levde här och nu också, satt väl inte runt sina lägereldar och gruffade över sånt som hände i fjol, inte heller satt de väl och mådde dåligt över sånt som hänt för åratal sedan. Eller ens oroade sig för, om de skulle få tillräckligt med mat över vintern.

I alla fall inte de flesta, fanns väl några.

Idag har de Facebook, Twitter samt Instagram. I alla fall en som jag är vän med, där över västerut.

För runt omkring 500 år sedan så kom conquistadorerna till Sydamerika och då även till Peru som var huvudsätet för Inkariket. Inkafolket var som mest nio miljoner människor, det sträckte sig från Colombia i norr och Chile i söder.

Conquistadorerna som inte är kända för speciellt mycket medkänsla och empati, de slaktade en hel nation i den katolska kyrkans namn. När de lyckades ta livet av kungen av Inkariket, då föll det samman totalt.

Under den tiden så flydde ett antal människor upp för bergen i Peru, de var Inkas och de ville inte sätta sig under de lagar och förordningar den katolska kyrkan satte upp.

De var shamaner, bärare av den uråldriga visdomen.

Där levde de i nästan 500 år, ingen visste att de fanns, bergstrakterna var svåra att färdas i, men det fanns en legend, att det bodde ett folk där, men det var ingen som egentligen visste.

Tills 1955, då en antropolog vid namn Oscar Nunez del Prado, startade en expedition och fann då byar uppe i bergen, med just det folket som legenden talat om.

För att göra en lång historia kort, så hade de, p.g.a. att de levt isolerade, bevarat sina traditioner.

De är idag ca 600 man starka, lever i sex små byar.

För 25 år sedan var det dags för dem att vandra ner, så sa deras profetior, dags att dela med sig av sina kunskaper om hur det är att vara en fri människa, en människa utan ego.

Nu finns deras läror spridda överallt, där folk tar ett intresse i att berika sina liv och att komma till ro med vilka de är innerst inne. Hitta sina själar och leva i samklang med dem, svårt i den här tidens egoframkallande värld.

De är idag mer moderna, de kommer till väst och till lilla Järvsö någon gång om året, har inte träffat någon ännu, men jag har en av de yngre, som vän på Facebook.

Tror väl inte att de äldsta, har skaffat sådana nymodigheter, men man vet aldrig.

I alla fall så har vi en hel del att lära, att leva här och nu, är väl en av de svåraste sysselsättningar man kan ha. Det är inte ens en sysselsättning, det bara är.

Inget trassel med det som har varit, inget trassel med det som eventuellt kommer att hända nästa vecka. Visst måste vi väl planera en del i våra kalendrar ibland, men att göra det helt utan att blanda in känslor och tankar om hur det kommer att bli, däri ligger den svåraste läxan.

Daggen har nu lämnat gräset där solen ligger på, grannens får går och småbräker och mumsar gräs, pilträdet står där stort och mäktigt, katterna ligger och lapar sol på gårdsplanen. Får säga som farbror Melker.

Denna dagen ett liv!