Ett nytt år igen

Gumman spanar efter uteliggardjur. Inte ett rådjur, inte någon räv, bara katterna finns utanför stugan. Fåglar naturligtvis, men de räknas inte.

Jo, förresten, snart är det ju fågelräkning igen, brukar ske varje vinter.

Man ska räkna fåglarna vid fågelbordet, fast jag har inte fattat hur det går till. Antar att det är sorterna som ska räknas, inte den enskilda pippin. Lite svårt när de hela tiden flyger omkring, kan ju bli så att man räknar samma fågel ett par gånger.

Det är inget vi ägnar oss åt. Katten Dudde är familjens fågelskådare, han sitter under fågelbordet och väntar på att sparvar ska flyga in i hans mun, inte stekta, men råa går lika bra i hans kattvärld. De smakar mums.

Katten Gizmo har aldrig varit en inbiten fågelskådare, visst satt han för ett par år sedan och glodde, men lika skicklig som Dudde på att fånga stackarna, det var han inte.

Nu är han en katt i medelåldern, fågelskådning är för yngre förmågor tycker han, ligger mest inne i fönstret och spanar ut.

Rådjuren som vi har hämtat mat åt, i god tid i år, redo för en invasion. De lyser med sin frånvaro. Kanske har de blivit skjutna, kanske håller de till på ett annat ställe.

Snön har inte kommit ännu, de kan gnaga på det vissna fjolårsgräset, kanske är det därför.

Sedan har vi firat jul, firat nyår och så är den mesta chokladen uppäten, samt de flesta kakorna. Nu börjar oxveckorna. Den långa, oftast kalla period, som infaller mellan nyår och påsk.

Väninna från Stockholm dök upp till nyår, förärade oss ett besök här i stugan.

Antagligen måste hon tycka lite synd om oss, vi som inte kan flyga till varmare länder på vintern. Själv har hon slagit rekord i vinter, tänker stanna till i slutet av januari på våra breddgrader. Sedan bär det av till Thailand för hennes del.

Visade bilder på fina bungalows vid en vit strand, omringade av susande palmer.

Dit ska hon snart. Hon gillar inte vintern, samt att hon kan välja vart hon vill vara på detta jordklot. Samt att hon är en orolig själ.

Jag är nöjd här i stugan, blir inte lyckligare av att flyga kring, här står vi stadigt i iskylan och härdar ut. Snart är det takdropp och fågelsång.

Jag ska iväg på kurs efter påsk, ska få ännu fler stenar att släpa runt på.

Gubben sa en dag, att skulle jag vetat att jag vid min ålder skulle släpa runt på ett knyte stenar, då hade jag nog tyckt att det låtit lite vrickat.

Kanske är det lite vrickat, men någonstans inom mig, så känns det inte så.

Tänker inte gå in mer på detta, blir alldeles för komplicerat att förklara, men tror på stenar det gör jag. De är liksom inte stendöda!

Ett nytt år, nya chanser att ta tillvara sitt liv. Vi väljer. Ett kvitto där det stod att man har bara sig själv att skylla på, om man inte mår bra, det skapade ett ramaskri. Det är ju behändigt att ha omgivningen att skylla på. I alla fall när det gäller vardagselände, sjukdomar och nära och kära som drabbas. Svår läxa att lära, men den är så sann.

Tar det ett steg längre, tänker på barn som är i de vuxnas våld, barn som blir slagna och förnedrade, där har även jag lite svårt att tänka att de ska vara vuxna nog, att kunna välja hur de tänker om saken.

Såg ett program igår, en deltagare på ett slott, lever på sina gamla meriter över en taskig barndom.

Vi föds på nytt varje sekund, vi är inte samma människor vi var för en massa år sedan. Vi släpar runt på minnen, som vi inte släpper, de formar oss, de talar om för oss vilka vi är, det blir till en sanning, om vårt liv.

I år är det för övrigt 100 år sedan min kära pappa föddes. Saligt äro hans minne, för det är ett bra minne.