Gumman är i baktagen. Hela
dagen igår så bakade jag, det är väl med åldern att göra antar jag, gummor i stugor ska
baka. Annars är de inga riktiga gummor.
Så jag har levt upp till
mitt bloggnamn, jag bakar.
Det blev några kolakakor som
är nästan oätliga, samt en semmellängd. Kolakakorna var vanlig kakdeg, som
stoppades i formar, gräddades i ugnen. Gjorde kolasmet och hade på toppen, när
de var färdiga. De fick stå kallt så smeten stelnade, det gjorde den med besked.
En väninna råkade komma
förbi, hon blev försökskanin på en, kolasmeten var så hård och seg att det inte
gick att bita av. Hon fick häva in hela smeten i munnen och försöka få den
varm, sen satt hon och tuggade i en kvart.
Innan hon gick, så sa hon,
att de var ju bra att bjuda folk på, de skulle bara mäkta med en. Vet inte om
hon menade att de var svåra att äta, eller om de smakade illa.
Semmellängden var bättre,
till och med gubben sa mmm…han brukar inte slänga kring superlativer, så det
var ett gott betyg. Om man nu kan kalla mmm för det.
Annars så är det som vanligt
här i stugan, rådjuren äter ibland, de är som mest fem stycken, men de står
inte på rad på åkern och väntar på att jag ska komma skramlande med hinken, som
de gjorde förra året. Antar att det inte är samma djur, dessa är skyggare, samt
att det inte är mumsiga viltpellets, utan vanlig havrekross.
Snön har sjunkit ihop, det
kom ju en halvmeter på ett par dagar. Ser att New York har fått snö också,
tyckte inte att det var länge sedan det stod att det var shortsväder där.
Verkligen skiftande.
Men nu kablas det ut i
världen, som om snö skulle vara en världssensation. Allt är stängt och New
Yorkborna får pulsa kring till fots, ett par dagar.
Lika var det med snön i
Göteborg för ett tag sedan, då har de inte varit med om snökanonerna som kommer
hit.
Annars så slänger jag mig
ned i, att vara eller icke vara, gåtan med livet. Sitter i timmar och ser på
kloka gubbar på Youtube, finns hur mycket som helst att se på. När jag knäckt
gåtan och kommit till absolut upplysning, då tänker jag dela det mer er. Det är
inte bara att traska kring här på jorden och tycka att allt är som det är, det
finns så mycket mer till det.
I veckan har jag varit på
radio igen, säger igen, för det är inte så länge sedan jag pratade om vårt
kopparnät, som ska läggas ned i år. Året då vi blir utan telefon och Internet.
Nu hoppas jag att fibern
kommer snart, så att jag kan fortsätta med min blogg. Det är bråttom nu.
Denna gång pratade jag om
flykten från Kommunal. Vi har, efter deras fadäs med medlemmarnas pengar, märkt
att tillströmningen till vår lilla förening ökat. Det är i och för sig bra för
oss, så jag får väl tacka försynen och Kommunal för detta.
Reportern dundrade in på
föreningen i torsdags, jag visste genom en säker källa, att de kanske skulle
dyka upp.
Han kom och det märkliga i
det hela var, att han inte sa varför han kom, det blev prat om både det ena och
det andra. Sen tittade vi på varandra och jag sa att det var bäst vi höll till
i köket för intervju, fortfarande hade ingen av oss sagt vad det handlade om. Telepati på högsta nivå.
Han ställde frågor kring
föreningen och alla inträden, jag som inte var ett dugg förberedd, jag stammade
fram svar.
Tänk, vad konstigt det är att
ha en mikrofon framför munnen, allting blir så krystat och nervöst. Bannar mig
själv, för att inte kunna behålla fokus och lugn.
Får väl hitta på en tredje
grej att få in i nyheterna, då har jag väl uppnått någon slags vana, med
radioprat.
Han sa, att han är ju inte
ett dugg nervös, tacka sjutton för det, han gör och har gjort det i åratal.
Så nu har jag pratat i
radio, vill inte höra själv, tycker jag låter konstig.
Kom plötsligt på, att det är
ju tredje gången jag är med, glömde helt bort, att jag hade nästan en halvtimmes
prat för några år sedan. Men då handlade det om mitt liv, inte bredband eller
fackföreningar.
Snart kommer folk att sucka,
inte hon nu igen. Bor det inga fler i Harmånger, som kan uttala sig.
Jag har Merkurius i
Tvillingarnas tecken, på astrologispråk så betyder det, en människa som
kommunicerar mycket, i skrift eller i tal. Kanske skulle jag blivit reporter?
Men det är lite sent för det.
Får hålla mig till enstaka
radioprat och bloggen, samt Facebook.
Facebook är ett litet
samhälle i sig. Där är det viktigt, att hålla sig till koderna.
Är det någon som går in och
gillar allt du skriver, någon du inte är riktig vän med i det verkliga livet,
någon som envist tränger sig på, då kan man tycka att den personen är lite
vrickad. Speciellt när man själv, aldrig gillar eller kommenterar den personen.
Ja, ja, det gäller att hålla
fingrarna i styr, inte knappa in saker på fel ställen, eller kommentera på fel
ställen, allt kommer upp i dagern på Facebook.
Men lite kul är det, en
liten virtuell värld där vi umgås och delar tankar och recept.
En del säger A, men inte B.
Vill vara lite hemliga, i det offentliga rummet, de är ledsna, glada, uppspelta
osv. Men inte ett ord mer. Sen ska alla fråga vad som är i farten, de får lite
uppmärksamhet. Konstigt tycker jag i alla fall, om jag får tycka något, alla
tycker så mycket där, tycker hit och tycker dit. Så jag ger mig själv friheten,
att tycka till, i min egen blogg.
Sen har vi sådana, som
aldrig säger ett knäpp, de smyger in och läser vad alla andra har skrivit, sen
smyger de ut. En del lägger bara ut om politik och att SD suger, andra gillar
andlighet och lägger bara ut sådant, en del lägger ut lite allt möjligt, som
sina män och maträtter. En hon har fastnat i hästträsket.
Idag ska stugan städas igen,
den får sig en upputsning varje söndag om det går, gubben där nere och jag här
uppe. Stereo som vanligt.
Så går livet sin gilla gång,
fullmåne i kväll, ytterligare ett månvarv är fullbordat. Vid nästa så antar jag
att vi kan nosa oss lite till att våren är på väg. Härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar