Kattungen

Gumman har blivit med katt. Gubben också för den delen, samt katten Gizmo, har fått en liten luvig sak, inte större än en vuxen mans handflata,  att kolla på.

Igår kom så vårt yrväder hem, stugan kändes lite trist och tråkig, sedan vår katt Dudde blev tagen av en lo i början av december. Ingen kan ersätta honom, en mild lite smårädd katt, med den underbaraste pälsen, mjuk som siden.

Jag tyckte väl att det var dags för en ny stjärna att få stugan till sitt hem, sagt och gjort, vi hämtade katten Moy Moy.

Tyckte han såg så liten och ynklig ut, tänkte att han skulle skrika efter mamma, eller vara helt bortkommen och ligga under soffan och trycka, i det nya främmande.

Men ack vad jag bedrog mig, efter en halvtimmes inspektion, samt att jag visat vart kattlådorna stod, så sprang han omkring här på kattungevis, kors och tvärs över golvet.

Katten Gizmo vet inte riktigt vad han ska tycka, dels är det intressant att kolla på, dels råkar detta vara en framfusig unge, inte rädd. I morse åt de sida vid sida, sedan ville Moy Moy leka med Gizmos svans, då fick han ett fräs tillbaka.

Fattade galoppen på kattvis, satte sig på behörigt avstånd och tittade. Sedan var han där igen, fick ett nytt fräs. Gizmo tyckte det var småjobbigt och gick ut.

Jag förvånas alltid över hur fort de små liven finner sig, han går på lådan, äter mat, har lärt sig gå i trappan, skuttar runt efter mig överallt, jag får passa vart jag sätter fötterna.

En halvtimmes lek, en timmes sömn. I alla fall så här i början.

Han är en tuff liten unge, med gott självförtroende.

Förundras ockå över vilka olika personligheter katter har, har nu haft ett antal genom åren, ingen lik den andra. Återstår att se vilken sorts katt vår lilla är, har ju inte haft honom mer än knappt ett dygn. Men tuff är han, det känner jag redan.

Annars så tuffar också vintern på där ute, den ska hålla på ett tag här uppe. Våren kan vi väl räkna med i april någon gång.

Såg ett nytt program på TV4 häromdagen, ett program där två stockholmare flyttat ut på landet och har näst intill självhushåll. Får nästan dåligt samvete, vi är ju inga odlarmänniskor gubben och jag, fast vi har ju mark till det.

Allt som gillar att växa i tung lerjord, det kan vi odla.

Ett år skulle vi ha potatis, hade ett helt land som jag rensade, kupade och stod i med.

Resulterade efter allt jobb, i en säck potatis.

Problemet vi har, är att vi inte har någonstans att förvara den i, allt fryser eller är för varmt.

Vi stoppade ned i den källaren under huset, den frös ganska omgående, för kallt där, då det är torpargrund på stugan.

Den fick vi slänga!

Lovade mig själv att inte försöka igen, allt detta slit för ingenting.

Nu har vi två byttor med jordgubbar som står på gräsmattan, förra året fick vi inte en enda, skatorna åt upp dem.

Så vi är inga Mandelmanns, som paret på Österlen heter, vi är väl inte tillräckligt motiverade, eller har lust.

De valde i alla fall rätt plats, i detta avlånga land, att starta upp sitt självhushåll. Där nere har de inte tjugo minus och snö upp till näsan. Våren kommer i februari, vi får vänta ytterligare två månader.

De odlar också mandel! Skulle inte vara tal om här uppe. Sen plockar de ramslök så det står härliga till, mannen Mandelmann gör egen pesto i sitt kök.

Visst skulle det gå att ha självhushåll här också, men den skulle mest bestå i potatis och kålrötter. Eftersom vi inte äter kött, så skulle det bli ganska enhanda efter ett tag.

Nej, vi åker till byns ICA, ganska iniativlöst det också.

Vi ser mest på programmet för att de är härliga människor, med en härlig inställning till allt som är.

Säkert tycker storbönderna att de är flummiga, men de är smarta. Om det skulle bli kris i landet, då skulle i alla fall Mandelmanns överleva.

Snart vaknar vår lilla unge, kattmamman ska underhålla honom då. Helgen är räddad.