Vårvinter vid stugan

Gumman vädrar vår. Jag går ut på logen och sniffar, trots att snön ligger djup så luktar det vår i luften.

Det är en doft som inte är en doft, går knappast att göra en parfym av och kalla den för ”Vårvinter”.

Snart kommer också snölopporna, katterna ligger i sängen och de kryper ur deras päls och biter mig. Då är det vår. Det ska klias då.

Nu går ju inte yngsta katten Moy Moy ut ännu, han regerar i sängen, så i år blir det väl knappast några röda kliande bett.

 Han blev väldigt rädd för mig i morse, han var på golvet och jag svingade benen över kanten på sängen och satte mig upp. Det var vid sextiden, då tycker katterna att jag sovit klart, de sätter igång och bråka i sovrummet, omöjligt att sova vidare.

Han tittade på mig en sekund och sedan sprang han ut ur rummet, den andra katten följde efter i tumulten, han hade inte sett mig, men tyckte det var lika bra att springa ut han också.

När jag gått upp och gluttade ut i hallen, då satt Moy Moy där och tittade förskrämt på mig. Jag pratade lite, då slappnade han utav.

Kände på håret, det stod upp efter nattens kuddövningar, undrade om det var håret som skrämde honom, katterna brukar normalt inte be mig kamma det innan jag kliver upp, ifall de skulle blir rädda.

Konstigt var det i alla fall.

Annars verkar folk prata om ”Mellon” och skidtävlingar, vi ser varken det ena eller det andra. Igår såg vi en bra norsk film, inte ofta vi ser norska filmer, men den här var, citerar gubben, en feelgood film.

Jag brukade se ”Melodifestivalen”, som den hette förr, då det var en kväll och en tävling, då det var artister jag hört talas om.

Nu känner jag inte till nästan några av dem, det är yngre krafter som tagit över, folk som gjort sin debut på nätet och annat som jag tycker verkar lite konstigt.

Kanske skulle jag lära känna dem om jag tittade, men väljer att låta världen utanför stugan gå sin egen väg, jag kan inte ha någon kontroll på artister längre.

Jag föredrar att se på kloka gubbar, som har svaren på livets gåta. En han är i Indien just nu och har online flera timmar per dag. Sånt som andra skulle tycka var urtrist att lyssna på, där folk ställer frågor om att nå upplysning. Han svarar kloksvar.

Med upplysning menas inte att vi ska lära oss allt som finns, med upplysning menas med att vi ska gå in i vår kärna av medvetande och släppa alla tankar om oss själva och vilka vi tror vi är.

Det låter bra det tycker jag, andra skulle säkert somna efter fem minuter, de är inte intresserade i mer än att må bra vissa dagar och kunna handla andra, för att sedan må bra någon dag till.

Handla eller shoppa, som de yngre kallar det, är säkert kul, om man vill må bra en liten stund. Själv så blev jag jätteglad när jag shoppade min bil, är fortfarande glad över den.

Dottern kallar för övrigt allt för shopping, även när hon går på ICA.

Ingen shoppade på 50 och 60-talet, vi handlade. Mamma släpade iväg mig till Gamla Stan och där skulle vi handla vinterjacka, det var den stora kapp och jack gatan i Stockholm, Västerlånggatan.

Fick man inte tag i något där, så var det inte lönt att gå till något annat ställe. Kappaffärerna låg vägg i vägg, där fanns allt man kunde önska.

Idag är de också ett minne blott, idag är det den stora turistfällegatan, tingeltangel ligger vägg i vägg, där kapporna hängde på sina krokar.

Många som kommer till Stockholm, de går från Hötorget nedför Drottninggatan och till Gamla Stan, that´s it.

Eller så förirrar de sig över Kungsgatan och uppför Drottninggatan en bit. När den sedan slutar vid toppen av backen, så vänder de neråt igen.

För en del år sedan, så tog jag kollegan på en riktig rundtur, hon kände bara till de där stråken, jag tog henne runt på helt andra ställen. Vasastan, Södermalm, valde inte Kungsholmen, tycker själv att den är lite småtråkig.

Sen shoppade vi inte en enda grej, vi bara gick. Hon är liksom jag, inte intresserad av att gå in i affärer. Så det passade bra.

Här shoppar vi inte mycket, det blir i så fall på ICA i byn. Eller på byn som de kallar det här, jag kallar det i byn. Ska upp på byn, säger de också, de där hälsingarna.

Nu har vi bott här i skogen i snart 27 år, tänk vad åren går fort, jag var ganska ung när vi flyttade hit, gubben var kille och i samma ålder som hans barn är nu.

Snart kommer pensionärstidningen i lådan här uppe vid vägen, vet inte riktigt hur jag kommer att känna då. Fattar det nog inte riktigt.

När jag var ung, så var pensionärer några, som gillade hembakat och lyssnade på dragspel. Det var i stort sett allt, trodde jag då i alla fall.

Snart är det riktig vår, den gamla hippien har överlevt ännu en vinter!