Våffeldagen

Gumman ska grädda våfflor. Idag är det den officiella våffeldagen, i alla fall i Sverige och Norge. Tror inte Finland och Danmark är med på den.

Snön smälter utanför stugan, solen lyser in och avslöjar vinterns härjningar i köket.

Det är damm och fläckar överallt, vägrar att sätta på mig glasögonen, då blir det ännu värre. Kommer ihåg att jag hörde min mamma säga, att hon inte ville det heller, nu är jag där själv, cirkeln börjar slutas.

Gässen har kommit, väntar tranorna vilken dag som helst, de kommer med våren.

En härlig tid om det inte vore för sommartiden, att behöva kliva upp en timme tidigare, man kan får jetlag för mindre. Att sedan ställa om bilklockan, det är en hel vetenskap i sig. Kanske bättre att låta den gå på samma tid året om.

Katten Moy Moy härjar också med oss, han galopperar kring och har ned det mesta han kan komma åt.

När jag lagar mat, så kommer han och sätter sig på vedspisen på korkunderlägget. Där sitter han som en liten tomtenisse och följer mitt vispande och stekande, med intresserad blick.

Snart ska han få gå ut för första gången, han är nära på fem månader. Förr släppte jag ut kattungar efter ett par dagar, tänkte väl inte att några faror skulle lura där ute.

Farorna har blivit flera, ju äldre jag blir.

Eftersom det är våffeldagen, så ska vi väl äta några. Riktigt fulla med farligheter, det är de ju som bekant. Fullproppade med kolhydrater och fett. Att sedan äta sylt och grädde till, det gör inte hela saken bättre.

Vi lever farligt!

Tänkte vispa ihop smet hos grannen, han gillar våfflor han. 

Jag frågade hur många han kunde tänkas äta. Fick till svar att han brukar äta 10!! Jag gör riktigt tunga äggvåfflor, han tänker nog på de där frasiga lätta, som inte väger någonting.

Ska bli intressant och se om han lyckas. Dubbel sats smet, om inte tredubbel.

När jag var barn så fanns det inte elektriska våffeljärn, de gjordes i gjutjärnspanna. En sån som de snodde runt på spisplattan. Gick bra det med, brändes inte fast i alla fall.

En annan sak som jag åt, var plättar, är väl minipannkakor egentligen, men det var behändigt att stoppa en plätt i munnen åt gången.

När vi ändå är inne på farligheter, så tänkte vi göra egen pasta. Bönpasta i alla ära, den smakar inte gott. Den ska vara riktig, gjord på durumvete och ägg.

Det ser så lätt ut när de vevar fram pastan i TV rutan, så vi ska ta fram vår pastamaskin och skruva fast den i köksbordet. Mota bort katten och sätta igång och veva. Egen lasagne! Fast ibland känns det onödigt, när det går att köpa färdigt.

I Italien där verkar de också fuska, det finns hur mycket färsk pasta som helst i affären.

Mina farföräldrar och föräldrar, de åt inte pasta, de hade nog inte fattat vad det var, såna ord fanns inte då. Funderar när spagetti övergick till att bli pasta, antagligen någon gång på nittiotalet. Då var de borta, i en annan del av världen.

Det blev nog bara makaroner, för deras del, stuvade sådana. Inte pizza heller. Min pappa åt en halv, tyckte den var torr och prövade aldrig mer igen. Farföräldrarna provade inte ens, de fick aldrig uppleva smaken av en god pizza med extra allt på. 

Tror inte de gillat det i alla fall.

När våra italienare kommer till Sverige så äter de pizza, de tycker den svenska pizzan är jättegod.

Men våfflor de finns kvar i alla tider, trots att det är retromat så det förslår. Vi är retro vi också, så det passar bra.

Skillnaden är, att vi inte stiger i värde, fast vi levt upp med stringhyllan. Samt de där vidriga lamporna som stod på golvet, med svart underrede och plastband kring skärmen.

Väggskydd vid sängen i något brunt bastmaterial, vardagsrumsbord i teak, dammsamlande ryamattor, tapeter med medaljonger och en orange plyschsoffa med tillika fåtöljer.

Ser att mycket av detta är tillbaka, jag som är allergiskt mot allt plotter, vill ha vita väggar.

Vitt och grått har mitt liv blivit. Fick nog av färger som ung.

Rådjuren har dragit sig tillbaka, hörde bocken skälla en morgon, det är väl dags för sånt nu. De tre tappra, har överlevt en vinter, hoppas de klarar att komma tillbaka nästa vinter. Men det är många hinder de ska över.

Snart kommer måsar och sommargäster, de skränar lika mycket. De sista, de hörs i vår affär. De skriker åt varandra på fem meters håll, vi ortsbor är mer lågmälda, vi går fram till den vi vill tala med.

Är väl att de bor i storstan, där är det så mycket oljud i alla fall, då det spelar ingen roll.

Men först så ska det bli riktig vår och tranorna ska anlända. Jag välkomnar deras trumpetande, det är en riktig väckarklocka.

Just nu har jag en hackspett som sköter den delen, den sitter på väggen utanför sovrummet och drar sina trumvirvlar, det gör den när det börjar ljusna vid fem.

Suckar och försöker somna om, då har katten Moy Moy vaknat han också, då är det lekdags tycker han. Suckar ännu mer, kliver upp, det är lika bra.

Vem har sagt att det ska vara rofyllt på landet?