Små indianer

Gumman går och fryser. Den här påsken, har gått i kylans tecken. Nordanvinden har tydligen bestämt så, att den skulle ligga över landet och göra oss lite kylslagna igen.

I den Inkaindianska tron, står vindarna i norr för att göra det omöjliga möjligt, de har på något underligt sätt fått ihop det med den lilla kolibrin.

Om det är något djur som passar sämre för att stå för norr, så är det väl just den lilla nektardrickande kolibrin. Den håller nog inte till där upp i ishavet och Grönland.

Nu är just den här traditionen, ganska många tusen år, de där Inkas de höll till i Sydamerika och visste väl inte riktigt hur det var där uppe i norr, så det fick bli en kolibri. Så nu är det så, ingen idé att försöka ändra på något.

De var kluriga de där gamla indianerna, när jag säger indianer, så slår jag ihop hela bunten i ett. Både nord och syd.

Liknande traditioner, fast de hade aldrig mötts.

Medan en satt och dunkade på sin trumma där uppe i norr, så satt en annan och gjorde samma sak tusentals mil söder över, eller så långt bort som Mongoliet.

Någonstans där i mitten, så satt samerna i sina kåtor och dunkade på trumma de med.

Det är konstigt hur allt hänger ihop.

Jag har träffat några Inkaindianer, de är ättlingar till de som flydde upp i bergen i Peru för 500 år sedan, när spanjorerna kom och skulle utplåna Inkariket.

I alla fall, så skulle de där conquistadorerna ha guldet som fanns i Peru, Inkafolket var i vägen, så de skulle bort.

Ett antal av dem, de som var snabba nog att fly, flydde långt upp i bergen. Där ingen conquistador, har satt sin fot till dags dato. Finns ju inga sådana kvar heller för den delen. Fast en del fortsätter att uppföra sig som sådana.

Där bodde de i lugn och ro till i början av 1990-talet. Ingen hade varit nere och sett någonting av vad som hände här på jorden. Ingen hade ens sett dem, det var bara en sägen att ett folk bodde där uppe.

I början av 1990-talet så begav sig en expedition dit upp, ledd vad jag förstår av en tysk, som ville ta reda på om det verkligen fanns någon mytomspunnet folkslag där uppe.

Mycket riktigt! Där fanns de, livs levande, med alla sina gamla traditioner intakta, icke nedsmutsade av någon religion eller västerländskt tänkande.

Nu har de även flugit hit, de sprider sina läror, till hugade västerlänningar som vill lära sig. De unga indianerna börjar att tappa traditionen, de är väl som unga är för det mesta, intresserade av allt som har med den nya tiden att göra.

 Varför de väntat så länge vet jag inte, men de är visa och visste att tiden nu var inne, de började inte vandra ner förrän i början av 2000-talet. Nu är en och annan även på Facebook, det gäller att hänga med.

Har en sån vän jag också, har aldrig sett honom, med han verkar ju trevlig.

I alla fall så träffade jag ett litet par förra sommaren, de var här och hade healing och undervisning.

Att jag säger litet par, det var de verkligen. Två små människor med pepparkornsögon och färgglada kläder och små lustiga huvudbonader.

De var väldigt kramiga också, vilt främmande människor som kommer upp och kramas, det är vi inte vana vid.

De hade aldrig varit i väst förut, de fick sig en riktig tur kan man säga. Antar att de pustade ut, när de kom hem till bergen. Mall of Scandinavia i sitt minne, de fattade inte riktigt varför vi har så mycket affärer, med så mycket man inte behöver för ett liv här på jorden. De tog mycket av deras energi att gå där, varför någon ens tog dem dit, det vet jag inte.

De var här igen över påsk, uppe i Sundsvall i minusgrader och sandaler utan strumpor, ett härdigt folk tror jag. Vana vid att frysa fötterna av sig.

Nu snöar det vid stugan, våren känns avlägsen, i alla fall om jag tittar på väderprognosen. Fåglarna har ingen mat kvar, vi trodde det var slutmatat, men som det ser ut nu så får vi väl fortsätta ett tag till.

Katten Moy Moy är nu fem månader och får gå ut lite i stora vida världen. Han håller sig runt husen och jag måste försöka släppa rädslan, över att allt är farligt för honom.

Häromdagen så hörde jag ett rovfågelskri högt uppe, såg ingen fågel, men det kanske var någon prick långt där uppe. Tog in katten, han är ett utmärkt skrovmål för en hungrig örn.

Påsken är en lång högtid, mycket längre än vad julen var förra året. Ingenting som vi firar precis, men lite godis har slunkit ned i alla fall.

Hoppas nordens vindar ger med sig, må vara kolibrin, men jag föredrar söderns vindar, fast de representerar ormen, gillar inte ormar något vidare.