Skatboet

Gumman snorar. Jag har fått en släng av förkylning, gubben han bjöd på den, när han började hosta och ha sig i mitten av veckan.

Jag har inte haft förkylning på många herrans år, brukar inte bita på mig, men efter gubbens våldsamma attacker, så hoppade några baselusker på mig också.

Ska kureras med stora doser C-vitamin, gubben har sin vitlök, han pressar den på macka och det tror han på. Fast det luktar ju.

Jag har inga problem med att folk luktar vitlök, det vet man ju vad det är, bara vitlök, helt ok. Värre är när det luktar något, jag inte vet vad det är.

Som hon, kvinnan bredvid mig på bussen, hon med den heltäckande burkan. Detta var i Afghanistan, ifall någon undrar.

Hon luktade, vad jag först tolkade som gammal getabock, men det var riktigt otäckt, när jag insåg att det var nog inte bara den doften. Hualigen, så det stank!

Kände mig nästan förpassad till det glada 1700-talet, då folk trodde det var farligt att tvätta sig med vatten.

Så om gubben sprider vitlöksdoft gör inget, han duschar i alla fall.

Så lite på halvfart är denna söndag, lite gråmulen också ute, fast fåglarna, de sjunger huvudet av sig.

Koltrasten slog en truddelutt i går, jag skyndade mig in och ropade på gubben, han älskar att lyssna på den. Som vanligt var den tyst, när han kom ut och spände öronen.

Utanför stugan, i den stora vida världen, där pågår livet. Ett stort ståhej var det när allas vår buttre Mr. Dylan äntligen skulle ta emot sitt Nobelpris, det skedde bakom lyckta dörrar.

Han skulle också ha en konsert, nästa 3 000 förväntansfulla hade köpt eller fått biljett, jag undrar vad det tyckte. Känner en som var på en konsert för ganska många år sedan, han sa att Dylan tappat mycket av sin röst. Kanske därför han inte säger ett enda ord, när han står på scenen. Måste spara på den lilla röst han har kvar, till sången.

Läste idag att Leonard Cohen hade uttalat sig om priset, måste ha varit precis innan han dog.

Han sa att ge Dylan litteraturpriset, var som att hänga en medalj på Mount Everest, för att det var världens högsta berg. Antar att han menade, att berget och Dylan var ungefär lika pratsamma, kanske lika kända också.Fast det har jag svårt att tro.

Ja, världen och dess innevånare, de håller på med lite av varje där ute.

Här i stugan har vi huvudbry med skator, en stor grej för oss, en fis i rymden för alla andra. De har kommit på den ljusa idén att bygga sitt bo i vårat pilträd. Där vi har förlagt vår lilla uteplats, där vi kan tänka oss om vädret tillåter, att sitta och koppla av lite i sommar.

De har inte sett oss sitta där ännu, förrän igår, idag bygger de vidare, så det var inte direkt något stort trauma när vi satt där i nästan en timme. Fullt påbylsade, men solen sken ibland och det var plusgrader.

Gubben började prata om att han skulle försöka ta ned det, skator för ju ett himla liv när de känner sig trängda. Katterna gillar ju också att sitta där med oss, inte så populärt för skator som har ungar.

Kändes lite taskigt rent ut sagt, de har ju redan fått till ett redigt bo.

Jag började Googla på det, som jag alltid gör med allting. Tänk så mycket lättare livet blev, när Google kom in i våra liv.

Där stod det också, att det betyder lycka att ha ett skatbo på tomten nära huset, folk som tagit bort bon, de hade brutit benen och allt möjligt efteråt.

Skickade sms till en jag känner här i byn om detta, hon skrev ett stort Grattis tillbaka. Det var inte ironiskt heller, ren och skär lycka att ha boet där.

Så vårt skatpar, får helt enkelt gilla läget, de höll sig borta igår, men vi ska väl inte behöva gå på tårna och överge vår uteplats, eller så blir det så. De får vara kvar.

Katterna lär få det hett om öronen i alla fall, förra sommaren så fick Gizmo och salig Dudde huka sig när de kom som Kamikazepiloter och störtdök på kissarna, en unge var i farosonen.

Livet i stort och smått, som det är för oss tvåbenta.

Allt som försigår utanför oss, det tolkar vi från vår insida. Ett barn som varit utsatt för övergrepp, det litar inte på någon, ett barn som fått kärlek, det är tryggt och kan ge kärlek tillbaka.

Jag är präglad av en ängslig mamma, allt var farligt att göra, det är något som jag burit med mig i mitt inre, jag ser faror där andra ser en kul grej.

I alla fall så ska jag inte gå in på djupare vatten, men lite intressant är det i alla fall.

All snö är inte borta från vår tomt ännu, vi är ju som bekant det hus i byn där den envist ligger kvar längst. Rabatten börjar titta fram i alla fall, jag förundras att där redan börjat sticka upp små käcka skott. De räds inte kylan.

Hej hopp, välkommen blomsterknopp!