Husköp på gång

Gumman letar hus. Nu är det inte så, att jag tänker flytta från stugan. Letandet hade inte med gubben och mig att göra.

Min tuffa lilla tantkusin, hon den lilla, lite krumma, kom över bergen i sin stora bil. Här skulle letas hus hade hon bestämt. Ett hus att ha lite då och då, så att avståndet från oss inte skulle bli för långt. Ett hus att kanske bo i, mestadels av året.

Efter sin sedvanliga tolvtimmarskörning, så kom hon hit på en snabbvisit. Hon hade hittat ett hus här för 125 000, det är vad man egentligen får ge för en bättre begagnad husvagn.

Hon pratade om huset som om hon redan hade flyttat in, vi tittade på bilder och det såg ju ut som om det stod upprätt i alla fall. Endast ynka 6 mil härifrån, en struntsak när hon nu hade 70.

Jag visste på ett ungefär vart det låg, hade aldrig varit där, men visste att det var grusväg en väldigt lång bit. Sa inget till henne om det, det skulle bli en upptäckt.

Med stora förhoppningar, satte vi av mot huset i skogen, kom till Hassela en fyra mil härifrån. Ett ganska ordinärt svenskt litet samhälle, några lägenhetshus, en skola, en kyrka, en pizzeria och faktiskt en affär. Samt något som vi här i byn inte har, en bensinmack, samt en träfabrik.

Om det nu hade legat i närheten av det här lilla samhället, då hade huset kostat mycket mer. Man betalar för läget, som i det här fallet var 17 km från bebyggelse.

Efter någon halvmil med gropig grusväg, så märkte jag att hon tappade lite av sin entusiasm. Pratade något om att i Norge, där finns det inga grusvägar, allt är asfalterat.

Välkommen till Norrlands inland, mil efter mil med grusväg. Finns inget generöst vägverk här, som glatt asfalterar och sedan underhåller tjälskadorna, på flera hundra mil av mindre vägar.

När vi väl åkt en och en halv mil på den guppiga vägen, samt bevittnat ett smärre atomkrig, då var hon ganska nere.

Kalhyggen som sträckte sig på var sida om vägen, de hade lämnat en och annan halv trädbit. Kan tänka mig, att det ser så ut, efter en atombomb. Gör ingen glad, förutom dem, som tar hand om pengarna och slipper se det.

Väl framme, så låg där en liten by, bestående av sex eller sju hus. Där hade varit en skola en gång i tiden, samt en affär. Nu var det några fastboende och några sommargäster.

Hon som bodde i huset hade bott där i 33 år, tyckte inte att en och en halv mil på grusväg var något, man tänker inte på det, sa hon.

Huset var väl ok, fullt beboeligt om man vill. Men vi åkte därifrån, med tanken att detta blir inget köp.

Sedan satte hon igång med att leta hus igen, ett billigt!

Hon utökade sökradien, vi märkte snabbt att häromkring finns inget under 250 000, inget beboeligt i alla fall.

I Norrlands inland finns de billigaste husen i Sverige, långt uti ingenstans, med avfolkning och dåligt med arbetstillfällen. Där letade hon, med tanke på att det fick inte vara mer än 20 mil hit, så att hon kunde komma och fika.

Hon har ju 25 mil till sjukhuset i hemma i Norge, där får de åka och ta ett blodprov, sen åka hem och sedan tillbaka för att få svar.

Hittade ett i Ånge, för er som inte vet så är Ånge i Sveriges mittpunkt. Lika långt kvar uppåt som de har nedåt.

Nu är det ju ingen större metropol, men ligger strategiskt beläget mitt emellan Sundvall och Östersund, 14 mil till bägge ställen, samt närmsta sjukhus.

Sedan om man vill, kan man åka 9 mil till Ljusdal, eller lite längre till Sveg och vill man åka skidor så är det inte långt till backarna heller.

Det tyckte hon var bra, vi började med Ånge city, där fanns det ganska många hus, lägenhetshus som kändes väldigt 50-tal, samt lite affärer, ett systembolag och en arbetsförmedling.

Hon blev lite entusiastisk igen, hon gillade Ånge, jag kan väl inte säga att det kommer på någon av mina listor över charmiga ställen. Men jag lät henne hållas, hon kastade lovord över ett bageri vi hittade. Fullt av godsaker, där var vi länge, medan vi smaskade i oss. Höll på att glömma att vi skulle titta på hus.

Hon älskar bagerier och kafeér, det ska alltid finnas sådana, när vi är ute och åker. Hon tyckte att vi borde ha det här också. Här i byarna finns det inget riktigt kafé, utom på sommaren då, nu har vi bommat igen det mesta, redo för att krypa in och uthärda vintern.

Så Ånge satte hon på världskartan över bra ställen, att det sedan var 4 mil till huset vi skulle se, det tyckte hon var ok. Vägen var i alla fall asfalterad.

Huset var charmigt det också, samt att det låg så till, att det var utsikt över älven Ljungan.

En välskött trädgård med små uteplatser, ett par små hus med vedbod och annat, en fantastiskt fin mobiltäcktning och allt annat som tillhör nödvändigheterna. Nyborrad brunn, nytt avlopp och lite andra sådana dyrare bitar.

Hon blev så tagen att hon glömde att ta foton, till hennes man som satt kvar i Norge.

Hade det huset, legat i närheten av någon storstad, då hade nog prislappen varit på några miljoner. Allt har med utsikten att göra, är det vid vatten, då stiger priset.

Men nu var det ju i Norrlands inland och några mil till närmaste ställe att köpa mjölk, då var priset därefter.

Vi tyckte väl alla att det var fint, sen låg det bara 19 mil härifrån och bara 14 mil till IKEA. Det är ju ingenting enligt henne, hon har ju 30 mil till Kamprads paradis som det är nu. Sedan de byggde ett i Trondheim, innan dess hade hon väl 50 mil till Oslo.

Hon är van vid att åka, samt att hon gillar att köra bil, det är ju ett plus.

Efter några timmar där vid huset, så var det dags för henne att åka hem till Norge, att det var 52 mil på kringelkrokvägar, det var inget som tyngde henne.

Vi åkte hemåt, hade ju bara 19 mil, hon satte av åt andra hållet.

Min mamma sa alltid, att hon var så äventyrlig, hade alltid varit så. Kan nog säga, att den äventyrligheten har inte lämnat henne. Hon fyller ju bara 70 år nästa år, rena ungdomen tycker hon.

Hon har minsann en väninna som är 87, som går med tajta jeans och långt hår och röker som en borstbindare. Så hon har många år igen.

Bud är lagt på huset, vi får se om får det, kanske vi blir ”grannar”.

Pellets är inköpt för vintern här, samt fågelfrö. Snart är det vår igen.