Återuppstånden

Gumman brygger kaffe åt gubben. Ja, idag fyller han år, min gubbe, det är 21 år sedan jag ställde till med stort kalas, då fyllde han killgubbe, nämligen 40.

Förra året, när han fyllde jämnt igen, då var vi i Stockholm och såg två standup, på en och samma kväll. På olika ställen, med promenadavstånd mellan.

Ett par dagar senare åkte vi hem, till en halvmeter snö och en stuga där det var 10 grader inne, samt två förvånade katter. Men det var då, nu lämnar vi inte stugan, utan gubben får nöja sig med fotboll på TV.

Igår var det alla helgons dag, jag känner inte till många svenska sådana, kan bara heliga Birgitta, hon med en massa barn, som åkte ned till Italien. Hon måste väl ha gjort något speciellt där, antar jag.

Vet inte heller, hur man blir helgon, blir invald i helgonens hall of fame. Kanske var de ovanligt fridfulla personer. För övrigt så finns det nu levande sådana, kan räkna upp ganska många.

Men det är en dag då vi uppmärksammar alla vi känner som är döda, inga helgon precis, men helt vanliga människor, som nu är på något annat ställe.

En som uppstod från de döda, är en tiggare, som brukade sitta här utanför byns affär. Han var gammal och skakig, satt med huvudet nerböjt och puffade på cigaretter.

Ibland satt han inne en stund och såg mer död än levande ut.

Han blev utbytt någon gång i somras, mot en som jag känner igen från Hudiksvall, där satt han utanför ÖB. Jag var alldeles säker på att gubben hade slutat sina dagar, men helt plötsligt dök han upp igen.

Inte här i närheten, utan uppe i Sundsvall! Där satt han utanför en affär och skakade.

Han verkade i alla fall välklädd.

Blev nästan lite glad över att se honom, han måste vara av segt virke. Fast jag dödförklarat honom, så levde han. Lite helgonlikt kanske.

Livet på landet går vidare, vi åker förbi och ser på rullarna med fiber som ligger här. Det är långt kvar till de kommer i backen, men de ligger där i alla fall, de måste väl ha kört dit den av någon anledning. Vi klarar oss tills vidare, vi är ju uppkopplade i alla fall, mot den stora vida världen.

Julen närmar sig med stormsteg, i år började de redan i oktober med julgrejor i affärerna, lite lagom först, sedan för att öka till dagen före julafton. Då ska vi sitta där och vara mätta, vi har ju bakat och lagat mat i en månad, fattas bara annat.

Katterna bryr sig inte om jul, de vet inte ens vad det är. Lite kallare om tassarna bara tycker de och krullar ihop sig som kanelbullar i sängarna och sover bort vintern.

Nu börjar tidningarna med sina skräckhistorier igen. Nu ska det bli den kallaste vintern på fem år, inte för att jag kommer ihåg hur det var för fem år sedan, men vintrarna är ju inte varma i alla fall.

Förra året, skulle det bli ännu värre, då skulle det bli vargavinter. Låter riktigt otäckt, bra tycker tidningarna, de gillar att skrämma upp oss för sådant, som vi inte har en aning om. Då blev de ingen jättekall vinter, några ynka dagar där kvicksilvret kröp ner under –20, det var den vargavintern det.

På sommaren då kommer det värmebölja österifrån, ryssvärmen där vi ska flämta oss fram och söka skugga, samt dricka litervis med vatten så att vi blir matta av att alla salter åker ur kroppen och ner i toaletten.

På vintern är det rysskylan, lika lång som ryssvärmen, ett par dagar. För övrigt så har jag blivit skrämd av ryssen hela livet. De skulle komma och ta oss här, de där hemska ryssarna, det fick jag höra i alla fall. All skräck ligger österut, vare sig det är krig, kyla eller värme.

Som ni vet så läser jag inte tidningar, men gubben som är en nyhetsnörd, han talar om allt detta för mig. Han läser SVT nyheter, det tycker han är bra.  

Just nu är det mellanvärme, lite svensk lagomvinter, varken snö eller is, lite frost här och där. För min del kunde det vara så hela långa vintern, lite lagom.

Idag ska jag masa mig ut i skogen och plocka lite vitmossa, lite jul blir det i alla fall.