Traktor-Ola

Gumman äter gryta. Gubben och jag är lite konstiga vad gäller maten. Vi har fått för oss, att vi ska göra en s.k. detox.

Det är ju populärt nu för tiden, förr var det ingen som ens hört talas om detta. Tror inte mina farföräldrar, ens hörde ordet under hela sina långa liv.

Idag är vi inne på den sjätte dagen, vi äter mungbönsgryta. Låter väl gott, men vi äter enbart det. Inte en smula av något annat.

Kroppen svarar, men hallå! Vad håller du på med? Jag ska minsann ta ned ditt blodtryck om du fortsätter. Nu känner jag mig lite vimmelkantig fram på eftermiddagen, funderar på att ta trycket flera gånger om dagen. Kanske ska jag skippa blodtrycksmedicinen, eller i alla fall halvera den.

Allt detta, plus 2 kilo ned på vågen, efter bara 5 dagar.

Mungbönsgrytan är kryddad med indiska kryddor, ska innehålla massor av järn, mineraler, samt en stor dos proteiner. Samt att vi är mätta i magen hela tiden.

Lite fusk ägnar vi oss åt, vi dricker en kopp kaffe varje morgon.

Traktor-Ola är på väg till Sverige. Min kusin från Norge, hon har ju flyttat till Sverige, till Ånge kommun. Hennes man som är född och bott på samma gård hela sitt liv, han har blivit pensionär, säljer gård och kor och flyttar hit han också.

Så är det att vara gift med en kvinna som gillar förändringar, hans liv kommer aldrig att bli sig likt.

Inga kor att mjölka varje dag, inga åkrar att bruka, kan bli lite tomt och konstigt.

Han funderade på att börja åka skidor för att hålla igång, han som aldrig gjort det förut, fastän han är norsk. Vi får se hur det blir med den saken.

Nu är han på väg hit med sin traktor, antar att flera kommer, han har många.

För att få plats för dem, har hon köpt ett hus i byn där hon bor, ett med en stor lada. Sedan har hon köpt grannhuset också, det gick för en spottstyver, Västernorrland har nog Europas billigast hus.

Hon har nu tre hus, ska det va så ska det va. Hon är så äventyrlig, som min mamma sa till mig när jag var ung, hon är nu över 70, men äventyrligheten har inte lagt sig.

Igår startade Traktor-Ola och Ivar sin resa till Sverige, Ivar med en gammal Ferguson och Ola med en ännu äldre av samma sort, bägge helrenoverade ned till minsta skruv. De var gamla rostiga vrak, de skiner nu i solen vackert röda och går som klockor.

De har runt 51 mil att avverka, med en fart på runt 40 km/tim, Ola utan hytt fast med störtbågen och ett stort släp, Ivar med hytt, han slipper sitta ute.

Efter nio timmar hade de tagit sig igenom Dovrefjället, där var vädret bra, efter nio timmars körning, så orkade inte Ivar längre, Ola han hade kunnat åkt hela natten, men de fick stanna utanför Röros och sova.

En bedrift tycker jag, när det finns trailers. Men han gillar väl att tuffa fram i landskapet i sakta mak, fast lite kallt måste det väl bli, det är på gränsen till frost där uppe.

Han behöver inte oroa sig för älg heller, de hinner väl vakna, resa sig, samt gå över vägen innan de hinner fram.

Det rör på sig i byn utanför Ånge, grannarna väntar otåligt på att Traktor-Ola ska komma, det finns många trasiga traktorer i byn. En traktormästare är i antågande.

Tar väl 3 dagar antar jag, beror på hur många timmar Ivar orkar idag, han är ju ingen bonde.

Jag tycker det är härligt att äldre människor gör helomvändningar i livet, inte sätter sig ned på ett trygghetsboende i väntan på att bli gamla och skröpliga. Köper hus, fler än de behöver, sätter igång och renovera, lever för dagen och tänker inte på att livet börjar komma till ända.

Det börjar bli kallt på nätterna, en morgon fanns en liten isskorpa på bilrutan. Den talar om att nu finns det ingen återvändo, nu är det dags att krypa in i stugan och tända mysljus.

Förr satt de och täljde och sydde i stugorna på vintern. Nuförtiden ser vi på serier på Netflix och detoxar.

Förr samlade bondesamhället mat i lador och skafferier inför vintern, plockade upp potatisen, slaktade grisen. Nu åker vi till affären och köper mat som kommit från hela världen. Undrar hur länge detta kan pågå?

Tänker ofta på hur det var förr och hur det är nu. Antar att det har med åldern att göra, jag har ju många år, att tänka tillbaka på. När Stockholm var folktomt under industrisemestern, nästan ingen åkte tunnelbana i juli, bilarna var färre.

Idag finns ingen industrisemester tror jag. Långtradarna åker kring som vanligt, då var det förbud för dem att köra på stora vägar under industrisemestern. Allt detta någon gång under det tidiga sextiotalet.

Vår värmemanick tänker i alla fall ut med sin datorhjärna hur varmt vi ska ha i stugan. Vi behöver inte bry oss och bära ved, det är den nya tiden. Fast bära ved var ju kul det också, man kände att man levde.

Undrar hur det går för Traktor-Ola och Ivar idag? De har endast 27 mil kvar.