Den makalösa manicken

Gumman har varit utan dator. Nu äntligen kan jag skriva några rader igen, för er som kanske läser bloggen och undrat vart jag blivit av.

Vi har i alla fall överlevt en sommar, inte den bästa vädermässigt. Samt att växterna i trädgården betett sig konstigt, de har varit sena att blomma.

Annars så har fåren gått och bräkt som vanligt och klingat med sina skällor, getingarna byggt sina bon på underliga ställen. Bönderna här har haft ett bra år, rikligt med spannmål lär det bli, fast priserna går väl inte ner för det.

En fladdermus har gått hädan, får skylla katten Moj Moj för det. Katterna har varit ute dygnet runt och en och annan sork har också fått sätta livet till.

Stugan har klivit in i datoråldern, det gamla huset måste nog undra i sina väggar vad vi håller på med.

Från att ha eldat med ved, då det krävdes det av stugan, att ömsom dra ihop sig och ömsom pösa ut, av den ojämna värmen som kom. Till att nu vara helt datoriserad, vi har skaffat vad jag kallar en makalös manick.

Den makalösa manicken består av en stor utedel med fläkt, samt en ännu större innerdel.

Det är en dator i den, känner av utetemperatur, samt innetemperatur, får väl hicka i vinter i draget från ytterdörren.

Rörmokarna var här i dagarna tre, gubben som inte gillar att folk springer omkring och joxar utanför hans kontroll, försvann bakom sin dator. När han kom fram, visade sig det att de satt ett element helt fel.

Vi får se hur datorn och fläkten klarar vintern, går utanför min tankeförmåga hur kalluft kan förvandlas till varmluft, föredrar att inte försöka förstå.

Höstens dimmor ligger över täkterna, tranor och änder kvackar över oss, när de drar söderut i formation. Livet går in i en lugnare takt, det stannar upp, somliga flyr, somliga stannar kvar.

Kryp av alla de slag kommer att gömma sig, fåglarna tystna, vi burrar in oss och uthärdar den svåra årstiden. Inte svår för skidåkare och andra friskusar, men de är ju ett släkte för sig. 

Man vet också att hösten närmar sig när affärerna börjar annonsera om solrosfrö, en stadsbo tänker väl inte på sånt, men vi på landet har koll. 

Höstdepression? Ja, fast bara lite.

Livet i byn och fjärden går sin gilla gång, en del har flyttat härifrån och andra har flyttat in.

Min lilla norska kusin som flyttade till Ånge, hon har nu köpt två hus till i byn där hon bor.

De säljs för en spottstyver i avfolkningsbygder som Västernorrland.

Hon har stor familj säger hon, nu kan hon ta emot ett helt fotbollslag för övernattning.

Borde åka ner till huvudstaden, inte varit där på nästan tre år. Tycker alltid att det känns stort och lite skrämmande med alla människor. Alla energier som surrar i luften, blir dränerad. Van vid granskogens tysta lugn.

Kanske börjar jag förvandlas till en sån där lite lustig eremit, som bor i en skog. Udda typer som åker in till byn en gång i månaden för att handla det nödvändigast. Sedan drar de sig tillbaka in i skogen igen.

Som jag nämnt förut, dottern tyckte vi såg ut som två troll, fast det är ju några år sedan.

Tycker vi klipper oss oftare nu i alla fall.

På tal om dottern, så finns ju barnbarnet Tova i vårt liv numera. Hon är nu ett år och börjar bli en liten människa. Slut på den tiden, då hon mest bara låg och vi försökte få henne att le.

Nu travar hon omkring och håller en köksstol framför sig, kör in i väggar och skåp och fastnar, blir arg och skriker. Glad igen nästa minut, när vi vänt på stolen så att hon kan gå några meter igen.

Annars så tittar vi på våra serier, alltid lite tomt när en serie är klar, speciellt om den är bra. Då gäller det att hitta en ny, det dyker upp guldkorn ibland, i seriedjungeln. Som den spanska ”La casa de Papel” på Netflix.

Låter väl inte så spännande om man bara tittar till namnet, dels för att den är spansk, dels för att den har en löjlig mask på framsidan.

Men oj vilken fart det var i den, om man nu gillar spänning, klurigheter i ett riktig bra gisslandrama. En serie där jag satt och höll andan, pustade ut mellan varven, för att sen hålla andan igen. Undrade flera gånger varför jag utsatte mig för detta.

Säga vad man vill, men spanjorerna vet att göra bra serier.

Höstmarknaden i Hudiksvall nästa helg, folk ska handla kokosbollar och plommon, samt tusen andra saker. En och annan äter väl kålsoppa också, fast langos och hamburgare tagit över matstånden numera. Kålsoppa hör till en svunnen tid, särskilt gott var det inte heller.

Jag just det, datorn var hela vägen ned till Linköping, den åker längre än vad jag någonsin gör. Nu är den tillbaka, med nytt nätverkskort och allt. Livet blir lite mer som det brukar vara.