Gumman kom hem lomhörd. Nu sitter jag i stugan igen och lyssnar på tystnaden, undrade lite vad som egentligen hände, kanske var det en dröm. Kanske var jag inte i Italien förra veckan?
Då ser jag ner på mig själv och inser att det inte var en dröm, drömmar lägger sig inte kring midjan. Efter att ha levt på pasta och andra godsaker samt inmundigat mängder av gott italienskt vin, så inser jag att nu börjar oxveckorna på allvar. Vatten och sallad är väl det jag får leva på framöver för att komma i mina krympta byxor som hängt i fukten i garderoben och väntat på mig.
Jag blev också skjuten med ord, likt en kulspruta mejades jag ned av de gälla rösterna som älskade att överösta varandra. Här i byn får man dra orden ur folk, där gällde det att ta betäckning när man insåg att nästa salva kom.
Nu har jag inte hunnit med att träffa så värst många under en knapp vecka, men de som jag träffade hade talets gåva. Italien styrs av Lejonets stjärntecken, de älskar att spela teater och höras och synas.
Det verkar som om det ständigt är ett drama på hög nivå som utspelar sig i varje gathörn och i varje familj.
Eftersom kusinbarnet är svenska så blir det inte så mycket italienskt i lägenheten mer än att hon pratar kulsprutespråk med sin man, jag som inte fattar ett dugg frågade många gånger om de bråkade. Jag tycker inte om bråk nämligen, men hon svarade nej varje gång.
Sedan försökte jag titta på TV, det gick inte. Jag förstod ju inte ett enda ord de levererade. Jag såg ”Mannen som kunde tala med hundar” tala perfekt italienska. Han är för mig mexikan amerikan, där var han italienare.
Allt är dubbat, ned till minsta ord. Konstlade röster förstör hela intrycket, de skrattar även på italienska.
Kan ni tänka er alla serier som går, allt från USA som ska dubbas. Det måste vara Italiens största arbetsplats, platsen där de sitter och pratar i stora hus, dubbningshus med 3 000 anställda. Ett sätt att skapa arbete, kanske skulle vi börja med det här, Clint Eastwood på perfekt småländska. Vi ska skapa sysselsättning säger de som styr landet.
När det sedan är ett italienskt program så går de verkligen loss. Såg motsvarigheten till ”Talang” där tre domare satt och pratade sinsemellan i minst fem minuter, innan de vände blicken mot den stackars talangen som stod där på scenen och väntade på att få framföra sitt nummer.
Här och i övriga länder norr om Italien så brukar en domare fråga vad talangen heter, sedan vad den ska göra och säger sedan, sätt igång.
Men naturligtvis älskade domarna att höra sina egna röster, jag som trodde att jag skulle hänga med i åtminstone det programmet, kroknade snabbt och gick och lade mig istället.
Så drog jag med mig vintern ned i resväskan också. Trodde att jag skulle få en veckas frist från den, men då bedrog jag mig. Hörde av kusinbarnet att de hade utslagna rosor där och att fjärilarna fladdrade i våraktigt behag.
Funderade ett tag att ta med mig lätta vårkläder, tur jag inte gjorde det.
Hann inte mer än vara där en dag och åtminstone se rosorna på busken, innan det satte igång och snöa. Stora ledsna flingor dalade ned på Italiens sköna land där små citroner växa. Snö låg på träden och palmerna såg verkligen lustiga ut med snöhattar, lite av ett sydländsk julkort.
Bilisterna fick det besvärligt, lite kaxigt frågade jag om de inte hade vinterdäck.
I Sverige har vi åtminstone vett att sätta på sådana.
Insåg snabbt, att det är nog ingen idé att köpa och byta däck för ett par veckors vinter varje år.
Så de snirklade sig fram i snömodden i modiga 30 kilometer i timmen, ingen kunde tro att det satt italienare bakom ratten. Vår bild av dem är snabb trafik och ett ständigt tutande.
Hörde inte en enda tutning under veckan, kanske är de mesigare de där norditalienarna, de i syd har nog ett annat temperament.
Syditalienarna är inte välkomna i nord, det fick jag klart för mig.
Jag fick också röra på mig, vi gick låååånga promenader med hundarna, de där aristokratiska vinthundarna som jag tidigare nämnt.
Kusinbarnet är van, hon kan hålla fyra på en gång, jag fegade ur och höll mig till en. Skulle de se en ekorre så vore man nog bara en snorloska som fick följa med i racet, jaktinstinkten är stor.
Så träffade jag en kvinna med en jättestor rödmålad mun, Mick Jagger skulle ligga i lä där.
Hon hade också ett perfekt friserat hår, omsorgsfull makeup och rödmålade naglar. Under det huvudet fanns en smärt kropp som inte visade att hon var över sextio. Hon arbetar inte så kanske hon spenderar dagarna på gym, vad vet jag.
Hon var moster till kusinbarnets italienska man, vi blev bjudna på middag där en kväll. När jag knotade att middag vid åtta lät sent, fick jag mig en lektion i att de äter sent i Italien, tidigast åtta, nio, när vi svenskar börjar att tänka på refrängen och morgondagen.
Sen är de väl uppe sent sedan kan jag tänka, det är väl inte så sunt att gå och lägga sig med en mage full av pasta varje kväll. Fast de var inte tjocka, tvärtom.
Moster välkomnade med ett antal pussar av det för mig överväldigande slaget.
Är som återhållsam svensk inte van vid översvallande hjärtlighet, tycker den gränsar till överdrivenhet och blir lätt ytlig och oäkta.
Men hon var, och har alltid varit en sådan personlighet, kanske var hon lite udda även för den italienska massan. Ett stort hjärta och en stor mun.
Första misstaget som lydig svensk gjorde jag när vi steg in i lägenheten, jag böjde mig ned och skulle ta av mig skorna.
Kusinbarnet hann stoppa mig innan jag ens hunnit börja med första skon, hon insåg vad som höll på att hända.
- Det är oartigt att ta av sig skorna när man kommer hem till någon, sa hon.
Oartig var det sista som jag ville vara så, jag rätade snabbt på ryggen och steg in på de fina mattorna och det blankpolerade stengolvet med mina vinterstövlar.
Moster som också hade skor visade att till vardags så satte de på sig tofflor när de var inne. Ciabattas heter det på italienska. Som de där bröden som är så inne att äta här nu. De har ett toffelliknande utseende, därav namnet.
.
Rädd för att vara oartig lät jag mig dras runt av mostern, där en smattrande svada av italienska ord aldrig sinade. Hon tog tag i min hand och drog mig runt i varje skrymsle och vrå i den ganska stora lägenheten. Jag förevisades t.o.m. en perfekt klädkammare, där allt låg och hängde i prydliga rader.
Eftersom hon var en ordningens människa vågade hon visa upp sin garderob för mig, tror inte att alla i Italien gör likadant.
Men så är seden, det är artigt att visa gäster runt när de kommer för första gången. Vi här hemma är nog väldigt oartiga i deras ögon, vi dimper ned vid köksbordet här på landet och det lämnar vi inte, inte för än all sprit är slut. Rundvisningar är inget för oss.
Efter rundturen i det minutiöst rena hemmet så kom dotter och hennes vuxna barn för att få titta på mig. Eftersom jag inte kan italienska, och italienarna inte kan engelska, så var det just titta vi fick göra.
Eftersom jag är uppvuxen i ett land där vi har obligatorisk engelska på schemat och vi bombarderas dagligen av det engelska språket på TV, så tycker jag det är lite märkligt att ingen kan engelska i någon större utsträckning.
Kanske tycker de att jag är märklig som kan det språket fast jag är svensk.
Tror inte italienarna är något resandefolk som vi, de åker till Sicilien och Korsika på semester, inte till Kanarieöarna eller Thailand, där riskerar de få konstig mat.
Kusinbarnet förklarade för mig att de tar med tomatsås och pasta om de åker någonstans utanför landet. Vi släpar på Kalles kaviar.
Utländsk mat är ingen hit i Italien, där har de just börjat äta sushi och det finns några kinesiska restauranger i Milano. Ingen indisk vad de visste, den maten är alldeles för konstig.
Kanske indierna inte gillar maffiasystemet.
Nej, det är pasta och bönor som gäller. Ganska nyttig mat som de äter, om man räknar bort alla kolhydrater i pastan. Grytor av alla de slag går också ned.
Maten var i alla fall mycket billigare än här, grönsaksutbudet enormt om man jämför med ICA här i byn. Jag som är prisspion lade märke till att vår kattmat som vi köper här var femtio kronor billigare där. Exakt samma!
För att återgå till familjen och middagen så serverade de först pasta, maten kom direkt på tallriken från köket. Här är vi mer förtjusta i att ta själva.
Pasta med pesto gjord på pistagenötter från Rom, då heter den Pesto Roma istället för den Pesto Genovese som finns i våra affärer, den som är gjord på pinjenötter för er som inte vet.
God och gräddig var den och när jag mätt och belåten trodde måltiden var slut så kom det mer.
Hon bullade upp med färsk fänkål skuren i bitar som vi skulle doppa i olivolja som var kryddad. Bröd att doppa fanns också, ingen äter någon smörgås med smör, margarin går nästan inte att köpa heller, de vet inte vad de ska göra med den.
Huvudrätten var en jättegod linsröra, helt vegetarisk för min skull, den serverades med en sallad och ingen kan säga att inte den måltiden var nyttig.
Linser är vanligt där, här i byn vet de inte vad linser är ännu mindre hur man tillagar dem.
Sedan var det vin och prat i en oändlig ström, då kom gamla farmor eller mormor, vet inte så noga, de kallade henne nonna och det kan väl vara vilket som.
Hon var 94 fyllda och full av vigör, ögonen var levande och iakttagande, huvudet klart som kristall och några krämpor verkade hon inte lida av heller mer än lite värk här och där, men inte något allvarligt.
Hon satt där och tittade på mig och pussade mig när hon gick förbi. En sådan härlig gumma, som man skulle vilja ta med hem i resväskan och sätta i ett hörn här i stugan, där hon skulle sitta och vara allas mormor.
Kvällen blev sen för de har sena vanor de där italienarna, jag gillar att sova före tio här i stugan.
Man ska sova från tio till sex på morgonen var det någon qigongmästare som sa.
Jag försöker följa den sömndieten, den passar mig utmärkt.
Veckan förlöpte utan några fler nattsuddarkvällar, vi promenerade och jag inhandlade massa parmesanost och annat smått och gott.
Önskade att jag kunnat handla mer, det var ju så billigt.
Nu är jag tillbaka i landet Lagom igen och alla pratar så där lite lagom och äter middag på lite lagom tid. Det är tryggt att vara lagom.
Glömde att fråga kusinbarnet om de hade något ord för lagom, men jag tror nog inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar