Ett bra kattliv

Gumman är ledsen. Gammelkatten Sixten 16 år, börjar bli dålig och har sedan igår inte ätit och han verkar ha något i magen, men just nu sover han på badrumsgolvet och verkar inte ha ont.

Jag vet att jag borde ta hit en veterinär, men jag vet också att då ger hon honom en spruta och han får somna in för gott. Ett beslut jag inte tänker ta idag så länge han inte har plågor.

Kanske har han cancer, kanske det är bara att han är gammal och kroppen är slut.

Det är som med människor man håller av, jag väntar och ser om de finns något hopp, vill inte förhasta mig. Tycker att människor ibland har lite för bråttom att ta bort sina djur till de sälla jaktmarkerna.  Han har fått sig några doser av staven och vi väntar och ser.

Men det ser inte ljust ut.

Så här är livet, vi föds och vi dör. Han har haft ett bra kisseliv här i stugan och mycket ost har jag stuckit till honom när han suttit där på bordet och viftat med sin tass.

Ungkatten Gizmo är lite rädd för honom just nu, han nosar och undrar, vet att det är något som är fel. Han anfaller inte honom i plötslig leklust som han brukar.

Nåja, livet går vidare, det är föränderligt, aldrig samma.

Jag går från det sorgliga och byter helt ämne. Känner inte för att gräva ned mig i olustigheter.

 

Idag är det plusgrader ute, bara någon enstaka men ändå. Förra året såg jag att just idag så var det -27 här. Har hittat en vädersajt som även har förra årets temperatur och det är behändigt om man nu måste veta det.

Rådjuren äter sin havrekross, de kommer varje dag och mumsar. Ser dem från mitt fönster här i kammaren och det verkar vara tre stycken, en bock och två hindar.

Min oro över att deras magar inte skulle tåla krossen var obefogad, de verkar må bra.

Undrar vad VIP folk måste ha gjort för att just bli VIP folk? När höjs statusen så man kan få komma in på Arlandas VIP lounge istället för att trängas med kreti och pleti i den vanliga avgångshallen. På tal om Arlanda så tillbringade jag fyra timmar där i väntan på flyget till Milano.

Flygplatser är lika varandra, vilken del av världen man råkar befinna sig. Folk går planlöst omkring med sina kabinväskor eller så sitter de och pratar intensivt i mobiltelefoner i samtal som hörs vida omkring.

När jag tjyvlyssnar så verkar de mest vara affärssamtal, inget intressant. Men oumbärliga verkar de vara, instruktioner smattras i aldrig sinande ström.

Det här var i avgångshallen för reguljärflyg, säkert något helt annat i avgångshallen för charter. Svenne som ska till Thailand eller Kanarieöarna har lämnat jobbet bakom sig för en vecka eller två. Har nog ingen större lust att kontakta arbetet. Han sitter i baren och dricker svindyra öl, här ska det kostas på.

Ombord på reguljärflyg dricks det heller inte så mycket, det är folk som har en speciell anledning att vara nyktra när de anländer till nästa land.

Jag som vill sitta längst ut, fick två kostymitalienare bredvid mig på platserna längst in vid fönstret och i mitten. Vi växlade inte ett ord, inte heller en blick.

Jag kunde inte låta bli att snegla på de oklanderliga kostymerna och de fina klockorna. Insåg att de trodde på den livsstilen, såsom jag tror på min.

De fick små gräddpaket till sitt kaffe, små trekanter där man ska dra av en liten bit på sidan för att sedan kunna hälla ut innehållet. Han bredvid mig han hade svårt, det tog en stund innan han kom på att han skulle dra utav den lilla biten på sidan.

När han väl gjorde det så måste han ha pressat ihop trekanten och riktat den mot sig själv. Han fick grädde över hela fina kostymen. Vilken dumsnut!

Ett gäng var i alla fall glada, det var fotbollsfolk som skulle ned till Milano och se Zlatan joxa med trasan.

De drack och skålade och skrålade och hade party utanför toaletterna längst bak.

Så lite charterstämning blev det i alla fall, fast ingen applåderade när planet landade, kanske inte charterfolk gör det nuförtiden.

Förr gjordes det alltid. Fast aldrig på hemresan, ingen applåderade när de visste att semestern var slut.

Istället så slog alla på sina mobiltelefoner så fort vi taxat in, som på en given signal tog alla upp sina touchmobiler och stirrade på dem. Någon kanske hade försökt söka dem under de två timmar flygturen tog. Det gäller att inte missa något någon gång i det moderna samhället. Lite jobbigt verkar det vara för somliga, jag slog på min när vi fått våra väskor, helst skulle jag vilja slänga den åt fanders. Den blir mer som en boja än ett verktyg.  

Tillbaka till VIP pratet, jag undrar alltså när man kliver upp i status som människa från att vara vanlig dödlig resenär till att bli VIP.

Kan det vara efter att ha medverkat i någon dokusåpa? Tror inte det. Det tål att tänkas på.

Vem bestämmer att just du ska inhysas i VIP loungen? Är det du eller är det Arlanda?

Nu googlade jag på det och ser att vem som helst kan få komma till VIP loungen, bara men slänger upp ca 4 500 kr per passagerare. Då vet jag det till någon annan gång om jag skulle komma över en massa pengar och vill känna mig lite märkvärdigare än andra som människa. Alla borde vara VIP gäster, alla är lite märkvärdiga som människor.

Även grannen tvärs över, han är märkvärdig på ett sådant sätt att han äter kanin.

De har alltid haft kaniner i små burar på tomten. Där sitter de hela sina eländiga liv på galler. Sedan får de äntligen hamna utanför buren, för att bli dödade och hamna i grytan.

Dottern häpnade första gången hon hörde att han åt sina kaniner. För henne är det hus och gosedjur i första hand.

Nu tror jag inte att många i detta avlånga land äter kanin. Har faktiskt inte träffat någon mer än honom, fast det är väl inte det första man frågar när man träffar nytt folk. Min pappa berättade att många åt kanin under kriget när det inte fanns något annat att äta, det smakade konstigt sa han.

Så grannen är lite märkvärdig, han sticker ut från den stora massan. Men inte tillräckligt för att få VIP lounge på Arlanda.

Han skulle för övrigt inte tänka tanken att flyga iväg någonstans, han har gått där på gården i alla år med små utstickare till Hudiksvall och när han ska slå på stort, Sundsvall.

För över tjugo år sedan kom han och bror hans på att de skulle åka till Stockholm och titta på den omtalade Globen. Men den tyckte han inte var så märkvärdig.

Sedan dess har han inte varit där nere, Globen har han ju sett, det räcker.

Så livet är ömsom vin och ömsom vatten. Likt dyningar dyker sorger upp och avlöses av en dyning glädje. De kommer och går, mest varje dag.

Det är många som är sjuka och eländiga just nu, jag har klarat mig för jag har staven. Om alla hade en sådan så skulle nog sjukhusen få lite mindre att göra.

Jag har lyckats gå ned ett och ett halvt kilo på en ynka vecka. Låt mig se, om jag lyckas gå ned ett kilo veckan är jag smal som en vidja om tio veckor. Lagom till sommarsäsongen, men har inte så stora förhoppningar om det.

Men skam den som ger sig, jag ska köpa ett gåband imorgon, så blir promenaderna av. Om jag använder det och det tänker jag göra.

Samt att jag ska hålla tummarna att Sixten får ett värdigt avslut.