Vispgräddedieten med ost i fickan

Gumman motionerar. Nu är mitt gåband på plats, har nyttjat det två gånger och insett att det är mycket motion för kroppen.

Som att gå i uppförsbacke, vi köpte inget elektriskt, kanske är det lättare och kanske lutar det inte uppåt. 

Klarar en kvart åt gången och inser att min kondition är i botten. Fast det är lätt som en plätt att gå ut och gå på vägen, där det inte lutar uppför så mycket. Men det gör jag ju som bekant inte. 

Det här är som powerwalk i slowmotion.

Muskler ömmar och jag knotar.

Katten Sixten som jag trodde var på dödens rand har börjat äta igen och är ungefär som han var innan han blev så sjuk i förra veckan. Han hade väldiga smärtor i magen och blod kom ut ur baken på honom. Trodde inte att han skulle överleva många dagar, insåg att jag skulle vara tvungen att agera domare över liv och död och kalla på veterinären. Hon skulle ge honom en sista spruta.

Staven som jag använder för att kurera folk använde jag också på honom, jag snurrade i vild förtvivlan hela fredagen. Lördagen blev det en gång och resten av dagen spenderade vi på IKEA.

När vi kom hem på kvällen så åt han igen och igår hade han svept i sig en liten burk kattmat och massor av ost.

Så nu tänker jag inte agera domare på ett tag, jag låter honom få leva sin sista tid där på köksbordet och vifta efter ost. Sitta i fönstret i köket och titta ut, dricka vatten ur sin gröna platsmugg i badkaret. Så länge han äter och inte magen krånglar för mycket så gör jag ingenting.

Har svårt för det tidsbestämda, har inte svårt för döden men att sätta en tid när någon ska dö det klarar jag inte av.

Det har nog att göra med att det sattes en tid när min mamma skulle dö, det bestämdes en morgon att klockan två på eftermiddagen skulle de stänga av respiratorn och hjärtat skulle stanna efter en tio minuter ungefär.

Jag sneglade på klockan hela dagen och räknade ned hennes livstid. Nu hade hon bara en timme och en kvart kvar att leva o.s.v.

Lika känner jag med katten, jag har inget emot att han skulle somna in i sömnen och avsluta sitt kisseliv, men tidsbestämma det går inte.

Men nu lever han idag i alla fall och jag snurrat på med staven och hoppas.

IKEA är ett märkligt fenomen. Det finns ett varuhus snart i vartenda land på denna jord, kanske är det lite högt räknat men det dröjer väl inte länge.

De försökte öppna ett i Indien för ett tag sedan, indier skulle inte sitta på golvet längre, de ska sitta i Ektorp eller Klippansoffor och ha sitt altare i Billybokhyllor.

Nu blev det inte så för Indien krävde att 30% av det som såldes i varuhuset skulle tillverkas i Indien och det vill inte IKEA. Stå på er indier.

Vi andra gillar IKEA, i Milano visade en kvinna stolt upp sin fåtölj hon köpt där.

De gillar möblerna men jag tror de har lite svårt för köttbullar, brunsås och lingonsylt.

De serverar samma mat som de gör här i Sverige, låter lite konstigt. De köper sillburkar och tar hem, öppnar burken och tar sig en bit.

Sill är inte så gott ensam, det ska vara potatis och gräddfil till, italienarna slänger sillburken och tycker att svensk mat är pyton.

Tänk er en värld där varenda hem var möblerat med IKEA möbler, de är för mig skandinaviska och jag har svårt att se alla folkslag gilla vår inredningsstil.

Har märkt på alla köpahusprogram från England som jag följer att en viss säng från IKEA är populär, den finns inte längre i sortimentet men måst ha varit en storsäljare. Dottern har en likadan.

För närvarande så går gubben och jag på kost utan kolhydrater, första dagarna så hade jag lite ont i huvudet men det rätade ut sig. Problemet är när vi ska ut på vift, allt är ta mig sjutton kolhydrater ute i världen. Det är väl bara sallader som går an.

Har gått ned två kilo på två veckor på massor av vispgrädde, gräddostar och majonnäs. Nu har vi inte enbart ätit det men, jag har blivit en baddare på att hitta på mat utan varken ris, pasta, potatis, mjöl, socker och annat smått och gott i.

Nu håller jag på att berätta om IKEA färden och det gick till följande att jag visste att vi skulle vara borta en stor del av dagen, som sedan visade sig vara hela dagen.

Läste någonstans på en sådan där lågkolhydratssida på nätet att det var bra att antingen ha nötter eller ost med sig. Kände inte för att ha fickan full av mandel så jag köpte Babybell ostar. För er som inte vet vad det är så är de små runda med rött plastomslag. De är goda och feta.

Perfekt att ta bort plasten och poppa en ost i munnen när man känner sig lite hungrig och trött. De mättar och håller blodsockret på en stabil nivå.

Det blev svårt en bit in på IKEA besöket, dottern och nya mågen skulle provligga sängar och jag var tacksam att det fanns sådana för gamla mamman att låtsasprovligga. En ost och vi travade vidare.

Dagen flöt på och vid halv femtiden gick nästa ost i oss. Vi var då och storhandlande på Willys, där gick vi bland maten med två ostar i magen och seglade skickligt förbi den doftande brödavdelningen, allt godis och annat smått och gott. I vår vagn låg det mest grönsaker och kattmat, inte en godsak, inte en enda ynka kolhydrat. Suget efter kolhydrater och sött var som bortblåst.

Väl hemma vid sjutiden på kvällen stod jag och rörde ihop en äggröra med grädde i, till den en vegetarisk biff.

Så att handla en hel dag med två små ostar i magen går det också. Inte ens på gränsen till självplågeri var det.

Tänker prova dieten en vecka till och har jag då gått ned ett kilo till så har jag bara sju kvar att ta utav. Återkommer med rapporter om vispgräddebantningen och katten Sixten om det råkar vara någon som är intresserad.