Tjockisens klagan

Gumman har tagit upp kampen mot det oönskade extra fettet.

Antar att det är fett eftersom det inte är muskler. Ister som ligger som ett skyddande lager kring hela min kropp.

Jag har alltid varit rädd för att bli tjock. Såg tjocka människor som misslyckade och olyckliga utan någon som helst karaktär. Nu är jag en av dem.

Inte för att jag har ett  BMI som är skyhögt, men det ligger där och pendlar mellan normalt och högt. Just nu är jag över gränsen, får väl pendla tillbaka till normalt. 

Det är inte så att jag plötsligt vaknat upp med alla de här kilona från en dag till en annan. Nej, de smyger sig på de rackarna. Smyger omärkligt på lite mer år efter år, hekto efter hekto.

Jag tänker på gamla faster som jag liknar, hon var riktigt rund ett tag. Nu är hon liten och tunn som en förtorkad kvist, så tur att hon hade lite att ta utav. Får väl tänka så jag också, blir jag sjuk så har jag lite att ta utav.

Är faktiskt en antigen eller filur jag, antingen äter jag och gör det utan censur.

Jag äter godsaker varje dag och stora måltider utan att tugga. Glufsar i mig som en gödgris.

Andra människor de verkar äta och hålla allt inom måtta, de som håller samma vikt år efter år, förutom de som är överviktiga. Ingen kan komma och säga till mig att tjockisar inte har ätit sig feta, en del försöker skylla på medicinska problem och taskig ämnesomsättning.

Kanske en av hundra tjockisar har något fel, de andra har tuggat sig till det.

Eller så pratar de om kraftig benstomme att de väger så mycket, men även jag vet att ben det kan inte lägga sig utanpå kroppen och bilda bilringar och tjocka magar. 

Så antigen äter jag allt som kommer i min väg, eller så tänker jag på minsta gnutta jag stoppar i munnen och springer benen av mig för att få tag i specialmjöl utan GI. Tänk så tokig man kan bli, men jag har lyckats förr så ta mig sjutton om jag inte ska lyckas nu.

Tio ynka kilo är ju inte så mycket, tio mjölkförpackningar.

Den här veckan gick jag ut hårt och tog bort varenda kolhydrat inom synhåll.Bara för att tala om för kroppen att här är något på gång, bäst att de skärper till sig.

Tror stenhårt på att det är kolhydraterna som gör oss feta. Svenska folket har uppmanats att äta lite fett sedan många år tillbaka. Det är mellanmjölk och lättmargarin.

Ändå har befolkningen blivit allt fetare, det är något som är fel här. Brödinstitutets slogan om sex till åtta brödskivor per dag, för att det fanns ett överskott på säd, den gjorde nog susen. 

Folk svällde av alla kolhydrater.

Nu tänker jag inte börja äta bara grädde och smör, utan ta det lite piano och blanda in mycket olivolja och sånt också. Eftersom jag inte äter kött så blir det så. Ägg är också en bra proteinkälla och garanterat fritt från kollisar.

Ett liv med bantning, även bantning när jag såg ut som en vandrande pinne för en sådär trettio år sedan. Något har gått snett med självbilden här under resans gång. Försöker tänka efter.

Det började i kring åttaårsåldern i början av sextiotalet då jag var sommarbarn hos tant Gulli. Hon hade en sommarstuga strax utanför Stockholm, där tillbringade hon hela sina somrar och ville kanske ha sällskap, så jag införskaffades efter att mina föräldrar nappat på en annons.

Stugan låg högt uppe på ett berg vid en sjö, den var liten och luktade som sommarstugor luktar när de stått övergivna hela vintern. Tant Gullis man hette Karl-Axel och hade en ficka på matstrupen där maten fastnade när han åt och han satt och hostade och harklade vid matbordet, tills maten kom upp i en servett.

Först tyckte jag det var lite otäckt när han nästan kvävdes men efter ett tag så blev jag van, tant Gulli lyfte inte på ögonbrynet ens, hon var riktigt van.

Karl- Axel hade väldigt buskiga ögonbryn och var jättegammal, han pratade om när han var i Ryssland på tjugotalet och lärde bönderna använda traktorer. Det var strax efter revolutionen så det hette väl Sovjet då kan jag tänka.

Han kom ut till helgerna och kanske var han inte så där lastgammal som jag trodde, eftersom han ännu inte var pensionär.

Där stiftade jag bekantskap med Bilbo och Sagan om ringen, för första gången.

Det fanns en bilderbok där Bilbo kämpade för att behålla den magiska ringen, Gollum var honom tätt i hälarna.

Detta var långt före böckernas succétåg över världen. De skrevs på femtiotalet och blev väl populära först kring sjuttiotalets början.

Gulli och jag plockade blåbär och vi gick ned varje kväll till sjön och jag plaskade i vattenbrynet och tog några försiktiga simtag där jag visste jag kunde bottna. Har alltid varit rädd att inte bottna, det känns som om jag dras ned i djupet.

Jag är en riktig badkruka.

Gulli lagade god mat även om det är den sura mjölken till maten jag kommer mest ihåg. 

Hon hade inget körkort, så vi satt där på veckorna och kom inte till någon affär, Karl-Axel kom med mjölk och mat varje helg. Det fanns inget kylskåp, sånt hade man inte i sommarstugor på den tiden. Mjölken ställdes i källaren och där var det inte tillräckligt kallt, efter ett antal dagar hade mjölken börjat bli dålig. 

-          Mjölken är sur, sa jag alltid.

-          Nej, den är inte sur, sa Gulli och drack upp den.

Hon gräddade pannkakor och jag åt upp hela högen, hon sa inget utan tyckte jag varit duktig som fått i mig minst tio stycken.

Sedan började multijätten OLW att bombardera oss svenskar med snacks någonstans där i början av sextiotalet. Tidigare var det popcorn och jordnötter, nu blev det chips och ostbågar. Jag föll snabbt för ostbågar och sådana såg jag till att Karl- Axel köpte när han kom. Han bar och jag åt. Nu har väl den fallenheten falnat lite med åren, fast jag tycket fortfarande att det kan vara gott med en påse ostbågar som stått öppen en natt och blivit så där lite sega.

Gulli hade lite hår, varje kväll satt hon där med en illaluktande tinktur av något slag och kletade  in det lilla hår hon hade. Men det blev inte bättre. När Karl-Axel dog flera år senare så kom hon över både frihet och pengar och köpte sig en peruk.

Sommaren var lång, så lång som bara barn kan tycka att den är. Nu är den ett par veckor och sedan är den över.  Mamma och pappa kom för att hämta mig tillbaka till stadens brus.

-          Oj, oj så tjock du blivit, var mammas första kommentar när hon såg mig.

Det var fult att vara tjock i hennes ögon och ett tjockt barn det ville hon definitivt inte ha. 

Hon kunde inte sätta mig på diet, men hade hon kunnat det så hade hon gjort det.

Jag bevakades noga så jag inte smällde i mig för mycket godis i alla fall. Pappa bar hem godis, jag satte i mig och mamma gnällde. Hon gömde chokladkartonger och jag letade upp dem.

-          Stackars människa så tjock hon är, det var en ofta uttalad kommentar av mamma när hon såg någon som svällt ut.

Tror inte att hon tyckte direkt synd om dem, men uttalandet talar för sig själv.

Så att få höra år ut och år in hur synd det var om feta människor, hur hemskt det var med folk som inte kunde hålla sig snygga. Det sätter sina spår och vips början ett barn tänka så själv. Det är naturligt. Det blir en del av ens sanning.

Så bantning har det varit mest hela tiden, även när jag tappat självbilden helt och vägt 45 kilo och tyckt att jag var snygg.

Jag kommer ihåg en gång när jag var på en klubb i Stockholm, det är nog för 30 år sedan, då kommenterade en kille mig när jag gick förbi.

-          Där går en sån där benget.

Sedan har kilona sakta smugit på, nästan så att jag inte märkt det. Är ingen benget längre och frågan är om jag mått bättre om jag varit.

Smal och lycklig, eller tjock och lycklig. Allt sitter i huvudknoppen.

Fast jag mår nog ganska bra nu, det tycker jag.