I det okändas skara.

Gumman sörjer. Faster har gått över till de okändas skara.

För inte så länge sedan satt hon och jag och tittade på programmet ”Det okända” och undrade vad som fanns efter döden. Nu har hon lämnat mig i en helt annan dimension och har själv alla svaren på våra frågor.

Hon gick över gränsen mellan liv och död kl. 16.29 torsdagen den 12 april. Nästan tre veckor innan sin 92 –årsdag.

Innan hon hade dragit sin sista suck hade hon sträckt ut sina händer upp mot något okänt. En tår hade trillat på hennes kind och jag är säker på att det var en tår av lycka. Hon hade lyckats nå ända fram, efter nästan flera veckor utan någon vätska.

Hon kunde inte svälja på slutet och de penslade hennes torra mun med stora tops och vatten. Inget morfin, inga konstiga preparat som kunde sända iväg henne i ett rus. Fullt klar mötte hon någon som hon blev väldigt glad över att få se igen.

Vem eller vilka de var får vi inte något svar på.

Jag är inte ledsen, men jag saknar att få ringa henne och småprata. Men låt de döda ta hand om sina döda. Vi levande får traska runt här ett tag till och undra över livets gåtor.

Men borta är cigarettflickan från Berns som gick där med sin cigarettlåda på magen och sålde rökverk till de välbärgade. Borta är de också för den delen.

Tranorna har kommit. Våra tranor.

De har letat sig hit efter sin vintersemester i norra Afrika. Kanske kan de få sin unge i år om ingen pickar sönder ägget.

Jag går fortfarande på mitt gåband, har hittat ett viktminskningsprogram från USA som är bra att gå till. Där är de jättemänniskor som ska bli av med mer än hundra kilo, så jag travar på lätt och tänker på mina sju.  De svettas floder och jag svettas floder, vi är kompisar jag och de, åtminstone mot samma mål.

Sju kilo låter ingenting, men de är de absolut svåraste. De där sista kilona som biter sig fast och vägrar lämna kroppen. Ibland undrar jag om de någonsin kommer att göra det utan svält och umbäranden.

Undrar varför det är så, kanske kroppen inte vill göra sig av med den sista reserven. Fast jag tycker att min reserv är lite för stor.

Våren är på väg. Snart kommer Valborg, då ska jag tänka på faster som fyller år och heter Ruth Valborg i förnamn. Leve faster, hoppas hon har det riktigt bra där hon är nu. Jag undrar om hon tittar in i stugan någon dag?