Italien i stugan

Gumman lurar på att tvätta bil. Nästa vecka blir hektiskt i stugan. Jag har min ”lediga” vecka från jobbet, fast åka dit är rena rama semestern.

Biltvättstanken försvann lika fort som den kom, såg att jag inte har vax hemma. Som tur är så ska gubben en sväng till Biltema i Gävle i eftermiddag. Får väl skicka ett sms om detta. Om han nu uppmärksammar att han fått ett sms vill säga, det är inte självklart. Kanske är det bäst att ringa en gång också, för säkerhets skull. Om han nu svarar, det är inte självklart.

Så någon bilvård blir det inte idag heller, måste ha en alldeles nytvättad Suzuki Baleno innan jag gnuggar på vax.

Semestertrafiken på E4 är mitt i sin kulmen, att göra en vänstersväng ut på den är förenat med stort mod och handlingskraft. Bilarna ligger tätt som ett pärlhalsband, husbilar, husvagnar, långtradare och alldeles vanliga bilar.

Jag tyckte att ett-tvåvägar med mitträcke, var ganska bra i början när de kom. Men nu tycker jag att de är mest en stressfaktor. Alla ligger i och nosar i varandras bak, när den efterlängtade tvåfilen kommer så kastar sig alla ut och ska om de där två långtradarna de nu legat bakom i ett par kilometer.

Det går väl an om man har en bil som svarar på gasen men Baleno behöver betänketid och jag missar oftast att köra om. Alla kommer svischande i ytterfil, jag hinner inte tänka förrän tvåfilen är slut. Men det gör väl ingenting, jag får inte högt blodtryck över att inte komma om de bilar som ligger framför.

Sommaren är här idag igen, nu har den visat sig från sin bästa sida hela veckan, inte temperaturer så att man måste kippa efter andan, lite lagom svenskt har det varit. Men med uppehåll från duschen där ovan.

Italienfrämmandet kommer snart. Lika roligt varje gång att se husbilen komma ned för backen med sina italienska skyltar. Den är då fjärran från Milanos hetta och avgaser, får stå här och få lite ren luft i sina filter ett tag.

Ut dräller fem hundar, en italienare och min släkting som är svenskbördig. Hon har under sina tjugo år i Italien blivit fena på att gestikulera och tjattra italienska på det där lite irriterade sättet. Ibland tror jag att de bråkar med varandra när de höjer rösterna en oktav för varje mening. Men inte, de bara pratar.

Lite synd är att han inte kan engelska, vår italienska är ju inte så bra. De får inte lära sig det i skolan. För oss svenskar en självklarhet, men för italienare finns bara Italien på kartan. Åker de på semester så åker de inom landet. Det finns tillräckligt med badstränder och sol, samt kultur att se på. Då behöver de inte släpa med sig pasta och tomatsås som de brukar när de åker till andra länder. Ifall det inte finns där. Italienarna är inte bra på att experimentera med mat, de äter det de alltid har gjort.  Mama Mia!

Med dem kommer alltid en stor bit parmesanost, ett kilo brukar den väga. För oss som inte är storkonsumenter av parmesan räcker det ett helt år till nästa gång de kommer. Samt lite annat smått och gott från deras affär.

För dem och hundarna är det här exotiskt, trakten kring stugan är mest bara skog. Hundarna tror att de kommit till hundhimmelen, de får springa och hoppa bäst de vill. Fjärran från Milanos parker.

Värre tycker nog katten Gizmo att det är, han får smyga fram och håller sig på behörigt avstånd från de långnosade ryska vinthundarna. Tur är väl det, annars skulle han lätt bli sliten i stycken.

Så med ett väldigt pusslande och kollande vart katterna är, så kopplas hundarna och får komma ut ur husbilen.

Sedan ska vi mellan pastarätterna och parmesanätandet ut i skogen och leta svamp. Min släkting har näsa för svamp, när jag nästan kliver på de gula kantarellerna utan att se dem, så letar hon upp massor. Har fått en lektion i att de växer bäst där det är lite gräs. Har försökt, men där jag tycker att det skulle vara idealiskt om jag var en svamp, där växer det inte.

Läste att det finns gott om kantareller i år, regnandet har gjort att de växer där de inte brukar göra annars. Skogen ska vara full av dem, men vi får nog leta som vanligt. Antar att det är väldigt lokalt, det där med svamptillgången.

Här upp vid vår väg har någon redan tagit de första svamparna. Antar att det är svampkärringen som varit framme. Vi kallar henne så.

Lite längre bort bor en finska på sommaren, hon åker kring i sin bil och har koll på alla svampställen som finns inom en mils radie. När hon plockat så lägger hon ormbunkar över för att dölja de mindre som ska växa till sig. Vi brukar sabotera för henne och ta bort ormbunkarna och plocka som hon tycker, hennes svamp. Tji fick hon.

Undrar vad hon gör med all svamp? Kanske säljer hon den.

Italienarna sover gott när de kommer hit, klubbade av den rena luften. Deras lungor får dra ned skog och havsluft utan en enda avgas. Det är sövande för kroppen när man inte är van.

Den enda som är saknad är faster, hon hade en idé i vintras över att få följa med dem hit. Åka kring en sista gång i sin barndoms Delsbo, minnas tider som för länge sedan flytt. Nu hann hon inte med det i år, eftersom hon bestämde sig för att dö istället. Kanske kan hon nu med ljusets hastighet flyga över Delsbo, det slår husbilen med hästlängder.

Annars är Delsbo det riktiga Hälsingland för mig. Där står de ståtliga hälsingegårdarna och de blånande bergen. Här vid kusten är det lite platt och tråkigt som kustband oftast är, utom vid Höga kusten. Där verkar alla berg ha kommit upp på ett ställe. Fortsätter man förbi den och uppåt så blir det snart platt igen.

Sedan är bara halva Sverige kvar där uppe, men jag känner mig inte lockad att åka uppåt. Lite för mycket barrskog för min smak.

Så dagen blir till att skrapa fönster istället för att tvätta bil. Skrapa bort all färg som jag drällt på rutan. Först förarbete, sedan målning och slutligen efterarbete. Ska vänta tills ”Sommar i P1” börjar, då kan jag ha den som sällskap där jag står och svär och skrapar.

Fast de säger alltid i vinjetten att det är för dig i hängmattan eller på badstranden. Men ett stall och fönsterskrap går väl lika bra.

Önskar att man kunde säga trevlig vinter till folk. Att den var så kort, trevlig sommar låter så flyktigt och så försvinnande.

Ska sätta mig i tänkarstolen ute på logen ett tag och fundera på det. Utan cigarett, har börjat vänja mig av med tanken på mina älskade pinnar. Fast den kommer då och då. Vill liksom aldrig riktigt ge sig.