Målarkludden

Gumman har ont i ryggen. Jag ska måla fönster i år igen, förra sommaren var det tre dubbelfönster i vardagsrummet som fick sig en duvning.

I år är sommarnöjet att ta de två i köket.

Låter väl inte så mycket med två fönster, gjort i en grisblink (vet inte om det är ett hälsingeytryck, har aldrig hört den innan jag flyttade hit) för ett proffs. Men inte för en glad amatör.

Det är fyra sidor på varje fönster, utvändigt, invändigt och så de två i mellan.

Utvändigt har varje fönster tre spröjsar och då även det ena invändiga. Det tog mig en timme att enbart sätta upp maskeringstejp, extra pilligt i hörnen. Jag gillar inte hörnen och det var många kan man säga.

Två timmar tog det innan jag ens var klar för att börja måla de två fönstren, grått ska det vara i min värld just nu. Grått och vitt.

Eftersom jag gjort ett sådant mastodontjobb med tejpningen så tog inte själva målandet så lång stund. Men det var bara i mellan, det ska tas en gång till idag och sedan torka tills i morgon och så kan jag ta insidan och det ska torka och tas en gång till och till slut utsidan.

Med alla moment och torktider så tar ett dubbelfönster ca två veckor innan det är klart att sättas dit igen.

Är också beroende av gubben som ska komma hem och sätta in dem igen och de är tunga ska ni veta.

Ryggont kommer att bli mitt signum denna julimånad. Förra året klarade jag tre hela dubbelfönster så nu är det bara femtioelva kvar efter detta. Men att stå lätt framåtlutat tar på musklerna i ryggen.

Gubben ska ut och husvagnssemestra nere i Storvik fyra-fem eller sex veckor. Ingen som vet. Han gillar att arbeta och han gillar husvagnar så det blir en arbetssemester, långt bort från stugans fix och måsten.

Husvagnen som är i det närmaste antik eller i alla fall väldigt retro sjuttiotal, gjordes ren igår. Den har stått försummad i två år, men inga möss hade förirrat sig in. Där har gubben som en liten koja, inte långt från barndomens mysiga kojor som man gjorde och kröp in och ingen i hela världen kunde se en.

Annars är det bra, sommaren tuffar på.

Har varannan vecka ledigt, det är bra. Min är nästa vecka, bilen ska in på kamremsbyte.

Det är tio år sedan sist, jag har kört nästan 8 000 mil på de åren.

Det är inte mycket, en genomsnittsbilist klarar av det på fyra år, men jag och bilen vi tuffar upp till byn och tillbaka. Det är en mil per dag.

På sommaren åker vi lite längre, då är det dags att blåsa ur den, säger gubben.

Nu tror jag att det är ett gammalt talesätt då bilarna var konstruerade på ett helt annat sätt än idag.

Var i alla fall uppe i 110 vid en omkörning, det är nog för att ”blåsa ut” tycker jag, Baleno är gammal och så är jag.

Förr var det jätteviktigt att inte köra över 80 de första 500 milen, sedan ställa några ventiler och köra som vanligt. Idag tycks inte folk ta det försiktigt med en splitter ny bil, de kör på som om ingenting var heligt.

I England på sjuttiotalet så satte nybilsfolket upp en lapp bakrutan.

Var vänlig kör om. Bilen är under inkörning.

Har aldrig sett någon sådan skylt på någon bil i Sverige. Antingen bryr sig inte en svensk om att de kör som en snigel, eller så trampar de gasen i botten från första dagen.

Där lades i alla fall grunden till bilens fortsatta existens. Lite som en barndom för oss människor. Mjukt och lugnt, eller hårt och krävande.

Tror att bilarna som fått en lugn start höll längre, kanske man skulle ha intervjuat den första ägaren på varje begagnad bil man köper. Är det en flipp eller flopp?

Men som sagt detta var säkert förr då motorerna såg lite annorlunda ut, bilarna också för den delen. Nu är det mest elektronik och datorer för hela slanten. De små verkstäderna lägger ned, inga bilar går att fixa med hederliga verktyg. En dator är ett måste.

Roy och Rogers mack är på utdöende.

Kommer ihåg hur bensinstationerna fungerade förr. En karl kom ut och fyllde bensin, kollade oljan och svabbade av vindrutan. Det kallas service och förekommer inte mer. Inte mer än som ett nostalgiskt minne i vi de lite äldres hjärnor.

På tal om service så har ju bankerna slutat hantera pengar! Är det inte det de alltid har gjort? Men nu ska man enbart se sina pengar som en siffra i cyberrymden.

En dag ska vi sitta och prata om när vi hade riktiga sedlar att handla med.

Grannen ville hänga med i utvecklingen, han köpte sig en touchtelefon. Kände att en sådan skulle vara behändig. Nu sitter både han och jag och försöker förstå oss på den. Ingen rejäl bruksanvisning kom med, enbart en liten lapp med snabba råd som ingen människa som aldrig sett en touchtelefon kan begripa.

Antar att vi är lite bakom, andra kan ju med dem. Men de är så fjärran från de vanliga som vi äntligen har lärt oss lite om, min nya är en med knappar. Men alla finesser har jag inte prövat på. Vill inte och kan inte. Tryckte på en knapp av misstag och eländet kopplade upp sig till Telias mobilnät, nu råkar vi inte ha mycket till nät här i stugan så efter någon minut så gav den upp. Tittade på räkningen efteråt och det lilla knapptrycket kostade två kronor

Grannen blev så besviken, att han i ett ögonblick av misströstan frågade om jag ville ha den istället. Jag nekade.

Sedan ska man nog ha fingrar för det hela också, grannen och jag tryckte och hade oss, inget hände.

Han som jag, trodde att det skulle vara lätt. Lätt är det säkert när man listat ut hur det fungerar, det som med allting annat.

Nej, nu ska fönstren målas. De målar sig inte själva. Kanske skulle man skaffa sig en smartphone, vad det nu är. Kanske är den så smart att den kan måla fönster.