lördag 9 mars 2013

Frufridagen



Gumman kommer ihåg. På tal om kvinnodagen som var igår, så kommer jag ihåg i tidernas begynnelse ett program på radio som hette ”Karusellen”. Det var ett mycket populärt, eftersom radion hade en enda ynka kanal att lyssna på och TV var något som ingen hört talas om ännu.

Där kom de på att utnämna en speciell dag till ”frufridagen”.

Den kan tolkas på olika sätt, med den menas inte att männen skulle ut och festa med polarna och ha en fridag från sina fruar, utan fruarna skulle få en ynka dag ledigt.

På den tiden och i många fall även nu, är männen hopplösa att sköta hushållssysslor. De har det helt enkelt inte i blodet, som vi kvinnor. Man kan också skylla många mammor som har skämt bort sina söner, samt alla fruar som gör samma sak.

I alla fall så skulle det bli ”frufridag”, ett speciellt datum fixades och männen fick instruktioner hur de skulle gå till väga. De flesta utom stjärnkockarna, var också helt novis på hur matlagning skulle gå till väga. Kanske någon stackars gubbe kunde lite grann, de var troligen ensamstående. Alla som hade fruar kunde nog inte ens koka potatis.

Maträtten de fick till hemläxa var köttfärslimpa! Alla män i Sveriges avlånga land skulle laga köttfärslimpa det här speciella datumet. Köttfärsen tog slut i affärerna, det visade på att många män ville ge sin fru en fridag.
Då skulle hon ta sin handväska, sätta på sin lilla hatt och handskar och gå ut på promenad istället. Eller ligga i soffan och äta praliner, medan mannen slet med sladdarna till dammsugaren.

En bild jag har i huvudet är när mannen står på förortsbalkongen med förkläde och vinkar åt sin fria fru, med dammvippan i högsta hugg, när hon trippar iväg. Säkert undrande hon också, om hon gjort rätt att överlåta hemmet åt en sådan klantskalle. Tredubbelt jobb för henne att ta hand om vid hemkomsten. Köttfärs över hela köket, odiskade kastruller både högt och lågt.
Ungar med våta blöjor och rinnande näsor, hunden som gjort inne när husse förtvivlat försökt att dammsuga upp mjölet, som ungarna dragit ut över hela köksgolvet, när han försökt göra såsen till köttfärslimpan.  Multitasking heter det så fint nuförtiden, män är inte bra på det.

Radion hade en enorm genomslagskraft, biografierna och teatrarna hade det svårt att dra folk när ”Karusellen” sändes en gång i veckan.  Lennart Hyland var poppis.

Läste att biografägarna fick till det med radion, att de skulle sända en repris senare på kvällen, så att de fick möjligheten att dra någon publik. 



Jag tror inte att en kvinnodag kan göra särskilt mycket för världens kvinnor och flickor. Kanske att vi blir lite mer uppmärksamma på problemen, men i de länder där förtrycket är som mest behövt och som störst, kommer de inte att sluta med det inom överskådlig tid.  Patriarkatet är starkt, gubbarna vill inte ge upp. De ger sjutton i alla internationella  kvinnodagar, de vet nog inte ens att de finns.

Vi ska vara glada att vi inte är kvinna i Afghanistan, det landet är nog den absolut sämsta platsen att vara kvinna i. Under talibanernas styre fick inte en kvinna gå ut, utan att en man var med. De fick fingrarna avhuggna om de ertappades med nagellack, pryglade om de hade fel färg på strumporna osv. Hur de kunde upptäcka strumporna under burkan, det förstår jag inte.

Att behöva gå omkring som en oformlig plump nästan ett helt liv kan inte vara roligt. Det höjer inte självförtroendet precis.

Nu har de väl släppt lite på förtrycket, men fortfarande är det männens land. Kvinnorna går omkring i sina burkas, de får gå i skola idag, tidigare fick de inte det. Männen var livrädda att en kvinna skulle bli smartare än dem, fast de var de ju redan, männen var för korkade för att se detta. En kvinna list övergår mannens förstånd, den ramsan har de inte hört.

Försöker finna något bra med allt detta, det positiva är väl att afghanska kvinnor under burkas, de behöver inte tänka på klädmode, de behöver inte tänka på makeup och de behöver inte tänka på utseende över huvud taget. Ingen afghansk kvinna går omkring med ansiktslyft och plutläppar. Det finns ingen anledning, det är ju bara hennes man och släktingar som ser henne.

Makeupindustrin måste ha det tufft där, likaså modeindustrin och all industri som har med kvinnans fåfänga att göra.

Ibland har tanken slagit mig att det skulle vara bekvämt att klä sig som de gör, lite opraktiskt när man kör bil, det går inte att se så bra under ett rutnät.

Nu kör inga afghanska kvinnor bil, så de behöver inte ha det problemet. Under det värsta talibanstyret så fick de inte ens höja huvudet och titta upp, råkade de göra det, så kunde de bli pryglade.

Här klagar vi på att inte ha lika löner för lika arbete, där får de inte ens titta upp. Världen är lite skev, lite konstig, lite obegriplig.

När jag var där på sjuttiotalet, då var kvinnorna på god väg, i alla fall i städerna, att frigöra sig. Flickor gick på universitetet, de hade västerländska kläder, kjol och blus och de fick röra sig någorlunda fritt. Tänker på dem som jag såg, tänker hur det kändes för dem som hade utbildning, att få gå igenom ett sådant bakslag. Det skulle dröja omkring tjugo år innan talibanerna tog över styret.

Från att vara lärare, till att sitta hemma med sin man, gå omkring ute ett par steg efter honom klädd i burka och inte säga halvsju till någon.

Så vi kan konstatera att det var nog värre för dem som visste någonting annat, hemskt också för de som inte visste någonting. Men de som inte visste, visste inte vad de gick miste om.

En indisk familj som vi träffade där, hade lite kul när de talade om de afghanska kvinnorna. De gjorde narr av dem, sa att de inte tvättade sig och aldrig kammade håret osv.

Att de enbart lyfte på burkan när mannen skulle till, eller när de födde barn.

Jag kom i kontakt med en kvinna på nära håll i en buss, jag satt hopklämd med henne på ett säte.  Hon hade burka, samt solglasögon under rutnätet för säkerhets skull. Kommer också ihåg att hon luktade lite mystiskt. Ungefär som våra getter luktade. Kanske var hon otvättad, eller så skötte hon getter. Jag kommer aldrig att få veta.

Kände mig som en fyrbåk när jag gick omkring, helt utan varken burka eller huvudduk. Det fanns tillfällen jag skulle ha velat ha haft en sådan, då hade jag passat in på ett naturligt sätt.

Läste också, det är värst vad jag tycks läsa, att Afghanistan är världens farligaste land att vara kvinna i, tätt följt av Kongo, sedan Pakistan, Indien och Somalia.

Konstaterar då att jag som kvinna varit i tre av de farligaste länderna för mig att vistas i.  Ett är väl illa nog, men jag ska då vara värst och slå till med tre. Kongo har jag inte en tanke på att besöka, inte Somalia heller. Har aldrig haft någon dragning till Afrika, tur är väl det, då hade det väl varit fem utav fem möjliga.

Men jag lever, sitter här i stugan och ser ut över den snö som aldrig tycks försvinna. Har väl haft en himla tur, kan man säga. Fast hade jag vetat att de länderna var så farliga, så hade jag nog varit rädd, som tur var hade jag inte läst statistiken då.

Ibland gör det livet lättare, att inte veta för mycket.











Inga kommentarer:

Skicka en kommentar