Gumman kommer ihåg. På tal
om kvinnodagen som var igår, så kommer jag ihåg i tidernas begynnelse ett
program på radio som hette ”Karusellen”. Det var ett mycket populärt,
eftersom radion hade en enda ynka kanal att lyssna på och TV var något som ingen
hört talas om ännu.
Där kom de på att utnämna en
speciell dag till ”frufridagen”.
Den kan tolkas på olika
sätt, med den menas inte att männen skulle ut och festa med polarna och ha en fridag från sina fruar, utan fruarna skulle få en ynka dag ledigt.
På den tiden och i många
fall även nu, är männen hopplösa att sköta hushållssysslor. De har det helt
enkelt inte i blodet, som vi kvinnor. Man kan också skylla många mammor som har
skämt bort sina söner, samt alla fruar som gör samma sak.
I alla fall så skulle det
bli ”frufridag”, ett speciellt datum fixades och männen fick instruktioner hur
de skulle gå till väga. De flesta utom stjärnkockarna, var också helt novis på
hur matlagning skulle gå till väga. Kanske någon stackars gubbe kunde lite
grann, de var troligen ensamstående. Alla som hade fruar kunde nog inte ens
koka potatis.
Maträtten de fick till
hemläxa var köttfärslimpa! Alla män i Sveriges avlånga land skulle laga
köttfärslimpa det här speciella datumet. Köttfärsen tog slut i affärerna, det
visade på att många män ville ge sin fru en fridag.
Då skulle hon ta sin
handväska, sätta på sin lilla hatt och handskar och gå ut på promenad istället.
Eller ligga i soffan och äta praliner, medan mannen slet med sladdarna till
dammsugaren.
En bild jag har i huvudet är
när mannen står på förortsbalkongen med förkläde och vinkar åt sin fria fru, med
dammvippan i högsta hugg, när hon trippar iväg. Säkert undrande hon också, om hon gjort rätt att överlåta
hemmet åt en sådan klantskalle. Tredubbelt jobb för henne att ta hand om vid
hemkomsten. Köttfärs över hela köket, odiskade kastruller både högt och lågt.
Ungar med våta blöjor och rinnande näsor, hunden som gjort inne när husse förtvivlat försökt att dammsuga upp mjölet, som ungarna dragit ut över hela köksgolvet, när han försökt göra såsen till köttfärslimpan. Multitasking heter det så fint nuförtiden, män är inte bra på det.
Radion hade en enorm
genomslagskraft, biografierna och teatrarna hade det svårt att dra folk när
”Karusellen” sändes en gång i veckan. Lennart Hyland var poppis.
Läste att biografägarna fick
till det med radion, att de skulle sända en repris senare på kvällen, så att de
fick möjligheten att dra någon publik.
Jag tror inte att en
kvinnodag kan göra särskilt mycket för världens kvinnor och flickor. Kanske att
vi blir lite mer uppmärksamma på problemen, men i de länder där förtrycket är som mest behövt och som störst, kommer de inte
att sluta med det inom överskådlig tid. Patriarkatet är starkt, gubbarna vill inte ge upp. De ger
sjutton i alla internationella
kvinnodagar, de vet nog inte ens att de finns.
Vi ska vara glada att vi
inte är kvinna i Afghanistan, det landet är nog den absolut sämsta platsen
att vara kvinna i. Under talibanernas styre fick inte en kvinna gå ut, utan att
en man var med. De fick fingrarna avhuggna om de ertappades med nagellack,
pryglade om de hade fel färg på strumporna osv. Hur de kunde upptäcka strumporna under burkan, det förstår jag inte.
Att behöva gå omkring som en
oformlig plump nästan ett helt liv kan inte vara roligt. Det höjer
inte självförtroendet precis.
Nu har de väl släppt lite på
förtrycket, men fortfarande är det männens land. Kvinnorna går omkring i sina
burkas, de får gå i skola idag, tidigare fick de inte det. Männen var livrädda
att en kvinna skulle bli smartare än dem, fast de var de ju redan, männen var
för korkade för att se detta. En kvinna list övergår mannens förstånd, den
ramsan har de inte hört.
Försöker finna något bra med
allt detta, det positiva är väl att afghanska kvinnor under burkas, de behöver
inte tänka på klädmode, de behöver inte tänka på makeup och de behöver inte
tänka på utseende över huvud taget. Ingen afghansk kvinna går omkring med
ansiktslyft och plutläppar. Det finns ingen anledning, det är ju bara hennes
man och släktingar som ser henne.
Makeupindustrin måste ha det
tufft där, likaså modeindustrin och all industri som har med kvinnans fåfänga
att göra.
Ibland har tanken slagit mig
att det skulle vara bekvämt att klä sig som de gör, lite opraktiskt när man kör
bil, det går inte att se så bra under ett rutnät.
Nu kör inga afghanska
kvinnor bil, så de behöver inte ha det problemet. Under det värsta
talibanstyret så fick de inte ens höja huvudet och titta upp, råkade de göra
det, så kunde de bli pryglade.
Här klagar vi på att inte ha
lika löner för lika arbete, där får de inte ens titta upp. Världen är lite
skev, lite konstig, lite obegriplig.
När jag var där på
sjuttiotalet, då var kvinnorna på god väg, i alla fall i städerna, att frigöra
sig. Flickor gick på universitetet, de hade västerländska kläder, kjol och blus
och de fick röra sig någorlunda fritt. Tänker på dem som jag såg, tänker hur
det kändes för dem som hade utbildning, att få gå igenom ett sådant bakslag. Det skulle dröja omkring tjugo år innan talibanerna tog över styret.
Från att vara lärare, till
att sitta hemma med sin man, gå omkring ute ett par steg efter honom klädd i
burka och inte säga halvsju till någon.
Så vi kan konstatera att det
var nog värre för dem som visste någonting annat, hemskt också för de som inte
visste någonting. Men de som inte visste, visste inte vad de gick miste om.
En indisk familj som vi
träffade där, hade lite kul när de talade om de afghanska kvinnorna. De gjorde
narr av dem, sa att de inte tvättade sig och aldrig kammade håret osv.
Att de enbart lyfte på
burkan när mannen skulle till, eller när de födde barn.
Jag kom i kontakt med en
kvinna på nära håll i en buss, jag satt hopklämd med henne på ett säte. Hon hade burka, samt solglasögon under
rutnätet för säkerhets skull. Kommer också ihåg att hon luktade lite mystiskt.
Ungefär som våra getter luktade. Kanske var hon otvättad, eller så skötte hon
getter. Jag kommer aldrig att få veta.
Kände mig som en fyrbåk när
jag gick omkring, helt utan varken burka eller huvudduk. Det fanns tillfällen
jag skulle ha velat ha haft en sådan, då hade jag passat in på ett naturligt
sätt.
Läste också, det är värst
vad jag tycks läsa, att Afghanistan är världens farligaste land att vara kvinna
i, tätt följt av Kongo, sedan Pakistan, Indien och Somalia.
Konstaterar då att jag som
kvinna varit i tre av de farligaste länderna för mig att vistas i. Ett är väl illa nog, men jag ska då vara värst
och slå till med tre. Kongo har jag inte en tanke på att besöka, inte Somalia
heller. Har aldrig haft någon dragning till Afrika, tur är väl det, då hade det
väl varit fem utav fem möjliga.
Men jag lever, sitter här i
stugan och ser ut över den snö som aldrig tycks försvinna. Har väl haft en
himla tur, kan man säga. Fast hade jag vetat att de länderna var så farliga, så
hade jag nog varit rädd, som tur var hade jag inte läst statistiken då.
Ibland gör det livet lättare,
att inte veta för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar