Vinterklagan

Gumman gillar inte vintern. Nu för tiden ska man vara så där hurtigt positiv om allting, jag struntar i det och fortsätter att vara vinterhatare. Att en del verkligen tycker tycker om vintern, är för mig lika främmande som om någon önskade bo ett alligatorträsk i Florida.

De som gillar snö och kyla, ser det vackra i våra årstider och allt vad det är de kvittrar om.

För mig skulle det vara bra om vi slapp vinter, jag har hellre en lång höst och sedan vår igen. Antar att det är den engelska ådran i mig som föredrar regn och rusk och barmark. Inte under fem plusgrader heller, annars blir det halkigt att köra bil.

Har faktiskt några positiva saker att säga om vintern, om jag tänker till riktigt ordentligt så är det skönt att slippa klematisstekeln som härjar och äter min alpklematis, det är också skönt att slippa mygg.

Folk som bor i lägenheter och andra mer bekvämliga inrättningar, de verkar inte fatta. Det gjorde inte jag heller förrän vi flyttade hit för tjugotvå vintrar sedan.

Då säger jag välkommen hem till oss och skotta snö, samt sitta på helspänn varje gång man ska upp för backen med bilen. Går, går inte, går, går inte, när bilen slirar klagande uppför. Hoppas på att det inte råkar komma någon bil på vägen, snöhögarna gör det omöjligt att ha någon sikt. Det lutar där också, så det går inte att stanna och kika.

Tror inte att någon skulle jubla över snöfall om de bodde här.

Vi lever ju alla i vår lilla verklighet när vi traskar kring här på jorden en tid, jag lever i min och det är vinterhatarens och stugsittarens.

Sen är det kallt också, människan verkar vara det enda djur som gillar att frysa. Stå på någon is och pimpla medan händerna är som isbitar i vantarna, stampa liv i fötterna som värker av kylan. Klä på sig som en polarfarare varje gång man ska gå ut, fast jag låter det nog bli nästan tjugo minus innan mina långkalsonger åker på, jag ska ju inte vara ute mer än springa till bilen och springa ut igen.

Katterna är kloka, de gillar inte kyla, några minusgrader går det bra att gå ut i tycker de, men är det kallare så väljer de att stanna inne, hitta en varm och bra plats, rulla ihop sig som kanelbullar och sova.

Innan vi skaffade vår pelletsbrännare så hade vi ständigt kallt i stugan också. Riktigt kalla vinterdagar fick vi inte upp temperaturen mer än till sexton, sjutton grader som mest. Eftersom vi måste sova så kunde vi inte sitta i pannrummet och elda hela natten, då sjönk temperaturen snabbt i den dragiga gamla kåken.

Har många gånger tänkt på att virka näsvärmare att ha på när vi satt framför teven, nästippen blir aldrig riktigt varm.

Innan vi kom på den goda idén att ta bort golvet och isolera i vardagsrummet så var det nästan omöjligt att vistas där under vintermånaderna. Ett år tog vi upp teven i sovrummet, levde där i månader, då det var det varmaste stället i hela stugan.

Vi gick ned endast för att laga mat och sedan pep vi upp för trappen igen och satte oss på sängen.

Där läste vi böcker som vi bar hem kassvis från biblioteket, fick masa oss ut en sväng varje dag och skotta snö, tillbaka till sängen och läsa böcker, se på teve. Dottern som hade rummet mitt emot hon satt också på vår säng på kvällarna. Det gick så långt att folk trodde vi hade flyttat, grannarna kunde inte se lampan i sovrummet, resten av huset låg i mörker. Till våren tinade vi fram och livet återvände till det mer normala.

För er som undrar över det slappa livet vi levde, vi var just då väldigt arbetslösa.

 Nu har vi inte fullt så eländigt, vi fick nytt golv i vardagsrummet, passade då på att få isolering insprutad undertill, där fanns nästan ingenting mer än gamla Hudiksvalls Tidning från åttiotalet. Gubben som hade stugan innan oss var väl inte mycket för isolering, fast jag tycker väl att gör man en helrenovering så ska man väl tänka till lite.

Så nu är vardagsrummet riktigt varmt och gott, det behövs inga näsvärmare mer. Pelletspannan eller pelletsputte som vi döpt den till, stånkar och går dygnet runt, stugan är varm och go för det mesta.

Så har vi haft elavbrott igen, sånt som jag aldrig behövt tänka på under mina år i storstaden. Här behöver det bara blåsa till lite, så vips går strömmen.

Det längsta varade tre dagar, det är några år sedan så det har jag lyckats förtränga, men nu kom det igen. Stormen Ivar kom och försvann, med sig tog han elen och en hel del träd. Elen kom tillbaka efter rekordkorta tjugo timmar, fast jag hann klaga en del under tiden. Gubben satt med pannlampa och läste och tyckte att det var mest mysigt. Jag hade sjå att få kontakt med telemasten, ville ju spela Wordfeud.  Våra träd klarade det, men uppe vid vägen så ligger granar och tallar om varandra och det ser allmänt skräpigt ut.

Denna gång var vi rustade, så fort jag hör talas om blåsigt väder så tappar jag upp vatten. Det är ett rent helsike att vara utan.

Sedan har vi ett litet bensindrivet elverk som gubben åkt och investerat i, det är toppen att ha.

Eftersom elen alltid försvinner under årets kalla del, så blir stugan snabbt utkyld, pelletsputte står och det är ingen idé att elda med ved i pannan, cirkulationspumpen går på el den också, så är elverket en gudagåva. Den stånkar och går där ute i snön medan den håller igång brännaren och cirkulationspumpen, alla andra sitter och fryser i sina hus, medan vi njuter av stugvärmen.

Sista tiden har det varit både snöstorm och orkan, nu vill jag inte ha mer. Tycker att det räcker och blir över.

Mer vinterhataraobjekt är att det är halt, kom inte och säg att om det är riktigt ordentligt kallt så är det inte halt, sätter heller på mig mina broddar än fryser ändan av mig.

Stapplar kring som en nittioåring mest hela vintern, har skaffat broddar på apoteket, en bra investering och visar på att jag är en riktig gumma.

Förr ramlade jag kring och brydde mig inte, men nu tänker jag på benskörheten. Den kommer när man går över femtio, den gör att man inte kan ramla det allra minsta utan att bryta sig både här och där. Tur att jag inte rider tänker jag, då sätts benskörheten på riktigt prov. Hästar är inte alltid så pålitliga och plötsligt ligger man där.

Snart är det jul, har inte gjort någonting åt det ännu. Folk bakar och gör julgodis så det står härliga till. Det går inte här, vi hinner äta upp det mesta innan jul. Allt får göras i sista stund så att vi har några saker kvar att ta till dottern på självaste julafton.

Hon har blivit en riktig julälskare, började redan i oktober och prata om den.

Vet inte riktigt vad hon har fått det ifrån, inte från mig i alla fall.

Kusinen i Norge hon ska nog bjuda hela landet på kakor, hon gör inte ett par plåtar som vi brukar. Hon gör hundra av varje sort och sorterna är många.

Nej nu ska jag ut och mäta hur mycket snö den kommit under natten, samt kolla att backen är farbar inför morgondagens jobb.

Tänk så lätt det är på sommaren, slänga på sig ett par foppatofflor och stega ut till bilen, vrida om nyckeln och segla iväg uppför. Snart kommer den tiden också, om så där en fyra månader. Gumman får så lov att hålla ut.