Den lankesiska råttan.

Gumman luktar diesel. Jag har inget emot diesellukt, jag håller på och krånglar för att få fyr i vedpannan. Vår pelletsputte (pelletsbrännare) har lagt utav, mitt i smällkalla vintern. Det brukar alltid vara den här årstiden som får den att sucka och stanna, antar att det är för att den får gå stup i kvarten.

Nu är det så att den ska ha nytt tändelement, som är en del som ska bytas på årsbasis.

I torsdags kväll kände jag att det var ganska kallt i stugan, trodde att det var gubben som dragit ned på värmen. Men så var inte fallet, det var putten (uppkallad av mig i ett anfall av att sätta namn på allt), som hade stannat.

Som tur är så finns allt att köpa på nätet, så även tändelement till pelletsputtar.

Vi har lite ved att elda med så det fixade sig i en hast, på med fyr i pannan och snart var elementen mer än ljumna. Nytt tändelement som kom igår med posten, gubben köpte två för säkerhets skull, ligger och väntar att bli monterat. Ett sparar vi tills nästa vinter vid den här tiden, då lägger den säkert av igen.

Det som är lite krångligt, är att jag måste springa ned i pannrummet på bottenvåningen och kolla hela tiden. Det är ett väldigt kutande i pannrum, när man eldar med ved. Ved och ved, det är itusågade träpallar, men de brinner bra och fort.

Ved har vi inte haft på åratal, vi har ju vår putte.

Det är också tur att vi kan pausa TV program mitt i sändningen, igår blev ”På spåret” uppdelat i flera avdelningar. Gubben gick ut i pannrummet och jag hann kolla om någon lagt ett klurigt Wordfeudord.

Har alltid undrat varför det är så svårt att få fyr i en panna. Har vi näver så går det lätt, men utan det så blir det problem ibland, inte alltid. Det är tur att vi har diesel att dränka pallbitarna med, annars är det svårtänt. Papper i massor, småpinnar som inte vill ta ordentlig fyr. Pappret brinner förstås, men sen tycks det falna.

Hela hus brinner upp på en kvart, bara av en liten gnista. Medan jag får stå och hälla diesel på småpinnar och de trilskas. Har aldrig fått någon förklaring till detta fenomen.

Snön tycks aldrig sluta att komma ned från himlen, idag är det snöfall igen, samma som igår och förrgår och den dagen dessförinnan, vad den nu kallas.

Inga rådjur i sikte, vi har tittat efter de vanliga spåren som vi ser varje vinter, men det tycks vara tomt på dem. De ligger väl i frysar runt om i bygden, fast de är vackrast när de kommer och äter havrekross. Kanske dyker det upp någon ensam stackare lite senare i vinter, de har haft gott om mat tills nyligen, då snön började vräka ned i kanoner från havet. Vi bor mitt i ett snökanonsbälte här vid kusten, snökanon är när det bildas snöbyar ovanför havet och dränker oss och katterna i vitt ludd.

Katterna är inne och ställer till bus, i alla fall lilla Dudde som inte är så gammal ännu och har kroppen fyllt av lekfull energi. Det senaste är att han tar min mobil och leker med den lilla pennan som hänger och dinglar i den. Pennan har jag för att jag inte kan för mitt liv få till en bokstav på de pyttesmå tangenterna annars.

Stugan är annars som en varm moderlig famn. Jag fullkomligt älskar att vara här inne, vill helst inte åka bort, ens för en kväll. Tror att gubben känner samma sak, vi tycker om att vara hemma, stugsittare som vi är.

Tycker lite synd om en väninna som har fått för sig att åka kring i Sydamerika med Rosa bussarna. Kanske inte synd för att hon får uppleva saker som är få förunnat, men sättet de reser runt på är minst sagt ganska primitivt. På den tiden jag åkte kring i Indien hade jag nog inte tyckt det, men som sagt, jag har blivit bekväm med åren.

Nu är hon ingen ungdom hon heller, vid fyllda 62 så har hon sin dotter med sig och de åker kring och ser på underverk. De sover ovanpå bussarna, på taket, i långa rader ligger de och snarkar under en presenning. Ibland bor de på enkla hotell när uteliggandet inte passar sig. De har tältlag och matlag, alla ska sköta sina sysslor. Visst låter det äventyrligt, gubben skulle älska det, han gillar för övrigt att ligga i tält, men jag skulle nog krokna efter ett tag.

Sedan är man tillsammans med en bunt främlingar i tre veckor, de blir nog inte främmande särskilt länge när man ska frotteras med dem dag som natt. Säkert skulle det nog vara så, att vissa tycker man om och vissa är bara för mycket i sin personlighet.

Nu har hon och dottern varit på resande fot i snart två veckor, de har sett Rio de Janeiro med Copacabana och Jesusstatyn. Allt detta låter varmt och exotiskt.

Men hon har drabbats av hosta! Hon hostar så varje muskel i kroppen känns som om den ska slitas sönder. Jag tänker hur hon hostar och svettas, värmen gör ju att eventuella infektioner frodas. Nu finns det ju inga läkare med i Rosa bussarna så hon får tugga kokablad. Kokablad är narkotikaklassade här, fast om sanningen ska fram så måste man proppa i sig kilovis för att bli snurrig i knoppen. De är också nödvändiga för höjdskillnaden. Så nu vet ni det.

Stackars, stackars henne!

På tal om resa så var det enklare förr, så länge inte det fanns vägglöss så var rummet helt okey. Ett hotellrum som jag kommer ihåg var det på Sri Lanka, vi bodde i en liten bungalow direkt vid stranden, en fläkt i taket och moskitnät över sängarna. I duschen gällde det att se vart man satte fötterna, för kackerlackorna kilade rasslande över golvet. Inte små som här, utan jättelika saker på nästan en decimeter. Allting är så stort i resten av världen när man kommer utanför hemlandet.

Inte bara insekter såsom spindlar och andra kryp, utan våra krukväxter står där som gigantiska träd. Glömmer aldrig Benjaminfikusen som stod i hotellträdgården, den var ett jättelikt träd, med en stam som en gammal ek. Vart jag än tittade så tycktes mina krukväxters kusiner finnas på Sri Lanka i jätteformat.

För att återgå till bungalowen så fann jag en råttunge ovanpå sängbordet en morgon. Den låg där skär och sprattlande, så hjälplös som bara en liten unge kan vara. Troligtvis hade råttmamman något bo på taket som ungen ramlat ut ifrån, eller så hade den trillat ned bredvid min säng under en flytt. Kanske har jag berättat om den förr, men jag tar den i repris ifall ni inte minns.

Så där låg den och jag som är självutnämnd djurskyddare, jag hastade iväg till receptionen som låg en bit bort. Där förklarade jag för några häpna lankeser att jag hittat en råttunge och ville ha en liten låda med bomull i. De är lika nyfikna som indier de där lankeserna, de är faktiskt av samma sort, fast lite mer mörkhyade som de också är i södra Indien, de undrade naturligtvis varför jag ville beskydda en liten råttunge. Jag försökte förklara att jag skulle försöka mata den och hålla den varm nu när den var moderlös.

Antar att de tyckte jag var lite vrickad, men eftersom jag var betalande gäst så kände de väl att det var ingen idé att de skulle försöka ha sina egna idéer, gästen har alltid rätt. Får en gäst för sig att mata råttungar så är det så. 

Sagt och gjort, en av dem kom till rummet med en liten ask med en bomullssudd i, han försökte verka intresserad när jag lade ned ungen och frågade om han visste vad råttungar kunde leva på förutom mjölk.

Vid det laget hade han nog fått ihop en historia om knasiga turister som skulle räcka hela kvällen hemma hos honom, han spelade med och ryckte på axlarna och sa att jag skulle försöka med brödsmulor doppade i mjölk.

Jag hämtade mjölk och bröd, lade ungen i trädgården under ett träd, mina kamrater på rummet ville inte ha råttungen inne. Det kunde jag inte förstå, vad skulle en liten råttunge göra, mer än att ligga still in sin bomull. Kanske de trodde de att råttmamman skulle komma och leta och vara lite hämndlysten. Jag tog hänsyn, fast det var inte utan knotande över att andra djur kanske skulle komma och äta upp min skyddsling.

Sedan hade jag en hektisk dag där på stranden, gick ungefär var tionde minut fram till asken och försökte få i den lille lite mjölk och bröd. Det gick inte så bra, den ville inte ens smaka och jag kunde inte få upp den lilla munnen och tvinga i den heller.

Det fanns inget att göra där i alla fall, mer än att försöka stå ut under en palm på sandstranden, eller att plaska i vågorna. Det blev tråkigt det också efter ett tag, jag var glad över att ha något att sysselsätta mig med.

Vid det laget visste hela hotellpersonalen om mina försök, de kom också med jämna mellanrum och tittade på den lilla skära saken. Gav lite tips om annan diet, jag prövad men det gick inte det heller. På morgonen den andra dagen låg den död i sin ask, jag kände det som ett nederlag att inte ha kunnat rädda den lille.

Jag gav asken till personalen och bad dem begrava ungen, de tog allvarligt emot asken och sedan gick de iväg. Vad de sedan gjorde med den, det vet jag inte, kanske slängde de den lille i soporna.

Inga fler djurincidenter på hotellrummet, men väl både med delfiner och hundar, det får bli en annan gång. De är alla hjärtskärande berättelser, jag få ta det i små portioner, de här djurhistorierna i mitt liv.

Annars så sitter jag och försöker fundera ut min livsuppgift. Det är inte helt lätt kan jag säga. Läste detta nyss.

Livet är som en illusion och en saga vi själva regisserar. Alla människor föds med en livsuppgift, en unik gåva, eller ett kall.

Kanske min är att sitta och skriva en blogg!