Gumman undrar. Jag undrar
lite vad vi pysslade med i stugan innan Internet gjorde sitt intåg här 2009.
Tänk så fort man glömmer, hur vardagen såg ut då.
Vi levde väl antar
jag. Har för mig att vi läste böcker, åkte kring och tittade på saker. Satt
runt köksbordet och pratade, pysslade med allehanda ting i och utanför stugan.
Kvällarna var alltid vigda åt TV tittande, det har vi alltid hållit hårt på
gubben och jag. Först hade vi en liten TV med hemskt grynig bild, det var inte
optimalt, men det gick det också. Sedan har de vuxit och nu har vi en jätte i
våra mått mätt. Antennförstärkare gör bilden klar och fin.
Sen undrar jag vad jag
gjorde innan jag fick min smartphone, idag vill jag inte leva utan den. Inte
för att jag gör speciellt mycket mer än spelar Wordfeud, men det räcker.
Vi människor vi glömmer,
glömmer hur vi var i det förgångna. Det är ju bra att leva i nuet säger många
förståsigpåare, men jag undrar ändå. Det är bra att backa bandet ibland och komma
ihåg livet som det var förut, eller göra en systemåterställning som det heter idag.
I Indien gjorde vi ingenting
i tre månader, då menar jag ingenting i ordets rätta bemärkelse. Vi levde, vi
åt, vi sov, men så mycket mer var det inte.
Idag hade jag nog klättrat
på väggarna efter någon dag, inget Internet, ingen uppkoppling till
yttervärlden, inga nyheter utom en gammal Expressen som tog tre veckor att nå
mig där i världens yttersta hörn. Fast då var jag lyckligt ovetande om det,
hela mänskligheten var lyckligt ovetande om vad som skulle drabba oss. Att
ständigt vara uppkopplad har blivit vardag.
Människan är väldigt
anpassningsbar, vi anpassar oss till rådande omständigheter, omständigheterna
där var, att det hände ingenting. Lite som att sitta i fängelse kan jag tro, vi
anpassar oss där också.
Försöker leta i minnet,
hittar bilder av att vi blev väckta klockan fem på morgonen. Kråkorna var redan
vakna och kraxade i symfoni i träden bakom huset. Solen började stiga upp i
horisonten, nattkylan satt i när jag gick den dammiga stigen bakom huset och
vred på den lilla kranen. Kallt vatten över mitt huvud fick mig att vakna till,
solens strålar hittade ned i svackan, de talade om att det skulle bli ännu en
varm dag.
Allting var väldigt dammigt
när jag var där, inte en droppe regn under den sex månader långa vistelsen. En raserad
bro i närheten, vittnade om att det i stället regnat rejält den föregående
sommaren, floden låg nu uttorkad i väntan på nästa regnperiod.
Sedan var det den sedvanliga
meditationen i någon timme, kamelhårsmattan stack i rumpan. Den höll mig
åtminstone vaken. Kamelhår för mig var lent och fint, den här kamelen var
däremot stickig och vass, brun och ful.
En billighetsvariant kan
tänkas. Billigt som allting annat i munkens hus, det bestod av tre rum och kök,
tre kala rum med kamelhårsmatta, ett kök med ett litet spritkök ståendes på
golvet. Inte ens en bänk att laga mat vid, indierna har förkärlek till att sitta
hukande och göra sina kökssysslor. En annan skulle väl idag trilla omkull efter
ett tag, inte van att sitta på huk för länge. Såg aldrig några stela gamla
gubbar och gummor i Indien, de satt på huk hela bunten, smidiga efter ett liv
av träning.
Efter meditationen så satt
vi på bordet på verandan, det var ett ganska stort bord och en hel drös fick
plats på det om så var fallet. Ni kanske ser oss vid bordet, det fanns inga stolar hos munken, vi satt på bordet. Nu var vi för det mesta tre stycken så det var
gott om plats att sitta med benen i kors. Det låter inte bekvämt, inte en kudde
så långt ögat nådde, trodde inte ens att det fanns någon kudde i hela huset. Vi
sov med hoprullade kläder under skallen. Tänker på mina fyra kuddar som jag har
idag, tänker hur livet förändras.
Vi drack
sött varmt te ur några sorts lermuggar, en hård skorpa var frukosten. Inget
smör, inget pålägg, tror inte de hört talas om smörgåsar sedan engelsmännen
flyttade ut på fyrtiotalet.
Vägen skymtade genom grinden
en bit bort, som på en film passerade kameler och åsnekärror, en och annat
elefant, folk på cykel, folk till fots med jättelika bylten på huvudet.
Vart de var på väg vet jag
inte, men det var en stridande ström som passerade i gryningen varje morgon.
Där satt vi och tittade på
dem ett tag, sen kom bonden som plöjde munkens fält med sin oxe och då tittade
vi väl på honom. Annan underhållning fanns inte, utom alla fåglar som pep och skrek
i träden. Undulatgäng kom och invaderade mangoträdet och pickade sönder den
nästan färdiga frukten, munken sprang och schasade bort dem med hög röst och
viftande armar. De lyfte och kom inte tillbaka.
Sedan pratade vi, pratade om allt mellan
himmel och jord, munken var väldigt världsvan fast man inte kunde tro det. Han
hade rest kring hela Indien i sitt liv, var utbildad och genom böcker hade han
fått sin uppfattning om den övriga världen.
Sedan var det dags för
lunch, munken hämtade ris och en bricka och satte sig och hävde riset till en
sida av brickan. Sedan föste han en liten hög i taget till den motsvarande
sidan med en van rörelse, kollade att det inte fanns några skal, sedan
upprepades proceduren tills allt låg rensat och fint.
Bara rensandet tog långt tid,
eftersom han pratade hela tiden, stannade upp i rörelsen och berättade någon
historia, medan jag som var hungrig tyckte han kunde skynda på lite.
Efter rensningen så hämtade
han grönsakerna och satte igång att rensa och skala dem med en gammal kniv som
såg ut att ha överlevt några århundraden.
En evighet senare så gick han
in och satte sig på huk, startade upp spritköket och lagade äntligen mat. Vad
vi gjorde under tiden kommer jag inte ihåg, vi satt väl kvar där på bordet och
tittade.
När vi hade slukat lunchen
så var det dags för att sova en stund, med magen full av vad som säkert är fyra normalportioner ris, var det skönt att
få somna in någon timme. Solen stod då i zenit, det var för varmt för att sitta
kvar på bordet.
På eftermiddagen brukade jag
tvätta lite kläder i en liten balja, jag knådade dem med tvål och skyndade mig
att skölja innan vattnet stängdes av i kranen på baksidan.
Det var avstängt vid olika tillfällen
under dagen, vi visste inte riktigt när det var dags, så det gällde att använda
det, när det fanns.
Vid middagsdags kring sju på
kvällen så upprepades hela proceduren med riset och grönsakerna, vi det laget
var jag utsvulten igen.
Då hade solen gått ned och
det var tid att dra sig inomhus. Inomhus var det för vi hade tak över huvudet
och väggar, sedan fanns det inga fönsterrutor utan det var fönster som hade
järngaller som ett riktigt fängelse. Antar att det inte behövdes glasrutor, gallret var där
för att skydda huset mot inbrott när munken inte var där.Fast jag hade svårt att se att det fanns något av värde att ta.
Sedan var det sagostund med
munken som sagoläsare. Han läste den oavkortade versionen av ”Samhällets
olyckbarn". Jag orkade inte höra mer än någon timme, hängde inte riktigt med i
hans indiska engelskaccent, boken var oerhört krånglig också, Victor Hugo hade vridit in och ut på sig själv, i filosofiska svängar. Jag förstår att den inte
var någon storsäljare, däremot den vi är vana vid, den kortade, den är en
klassiker.
Så var en dag till ända,
eldflugorna hade tagit över trädgården och fälten, de lyste som små tomtebloss
där de surrade kring. Syrsorna hade konsert, ibland nästan öronbedövande, landskapet
låg tyst och mörkt, någon enstaka hund hördes i fjärran.
Då var det dags att gå och
lägga sig, munken släckte fotogenlyktan och vi tog klädbyltet under huvudet,
lade oss på det hårda golvet och sov. En liten ödla brukade sitta på väggen
ovanför mitt huvud, den vakade över mig.
Så nog fanns det liv på
jorden innan Internet också, jag och många med mig är ett levande bevis för
detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar