Storebror bestämmer vad du ska äta

Gumman är förbannad. Jag har ingen mjälte, den togs ju bort på tidigt 80-tal.

Det gör väl ingenting sa läkarna, man kan leva utan mjälte.

Men den fanns ju där från början, så den måste ju ha en viktig funktion. Men nu är det ju så, enligt dem som förstår sig på kroppens helhet, så samarbetar lever och mjälte.

Det finns en balans som är rubbad i mig, förutom att jag känner mig lite vrickad i huvudet ibland, så känner jag inte av den interna obalansen i min kropp.

Sånt fattar ju inte en vanlig läkare, de ser endast frågande ut när jag tar upp den teorin. Balans, vad är det? Ta ett piller till istället, ta sedan ett till för att motverka biverkningen från det första.

Västerländsk medicin är bra på att bota akuta åkommor, sämre på att bota kroniska.

Jag tror på obalansteorin, även om läkarna inte vet vad det är. Jag tar, eller har tagit Mariatistel i åratal, den hjälper min lever, där kompisen mjälten hade sitt jobb förut.

Nu helt plötsligt så finns den inte att få tag i längre, storebror har bestämt att den inte får säljas. Inte för att den har gjort någon sjuk, den var väl antagligen för bra. Då ska den klassas som läkemedel, har de bestämt. Nu tror jag inte att jag kan gå till vårdcentralen och begära Mariatistel på recept heller. Den ingår ju inte i alla de läkemedel som ger femtioelva biverkningar, de som läkemedelsbolagen lobbar för.

Sedan vill storebror EU förbjuda allt naturläkemedel som inte är licensierat, för dyra pengar. Antar att det är en helt annan process, den mot Mariatisteln och Johannesört den driver de svenska myndigheterna.  

Hörde också från en säker källa, en som drivit importföretag för hälsokost, att sötningsmedlet Stevia blev förbjudet när det först kom. Stevia är ett helt ok sötningsmedel från en växt, det ger inte de där sockerkickarna som vanligt socker ger.

 I början när det kom ut på marknaden, då fick det enbart säljas på apotek, medan det var fritt fram och köpa aspartamläsk och andra suspekta sötningsmedel i livsmedelsaffären. Det stora sockerbolaget, nämner inget namn, men ni vet väl alla vad det heter, de stoppade försäljningen.

Sen fick de tag i Stevia själva, gjorde storförpackningar och gick ut och pratade vitt och brett hur bra det är, nu kan du köpa Stevia i vilken livsmedelsbutik som helst.

Nu är jag inte mycket för konspirationsteorier, men vem som helst vet ju att vi toppstyrs utan att ibland veta om det. Vi tror att vi är fria människor, pyttsan säger jag.

Nu när jag arbetat av den ilskan, så kan jag berätta att vi har snö kvar här vid stugan. Andra är ute och krattar och vårstädar sin trädgård från alla pinnar och löv, vi har hela gräsmattan full av snö.

Runt 1 maj brukar det vara krattardags, ibland senare, ibland tidigare. Fast 1 maj är ju årets stora krattardag, det har jag alltid tyckt. De som inte är ute och demonstrerar, det är ju inte många nu för tiden, de krattar. De som inte har trädgård att kratta, de sitter ute i vårsolen på någon parkbänk i staden och tittar på förbipasserande.

Dudde har i alla fall tagit tillvara på sin första vår. Han föddes där någonstans kring första veckan i maj, så förra våren gick han miste om.

Han är ute och skuttar och hoppar i buskarna och träden, fångar en och annan mus som han släpar hem, eller någon stackars våryr fågel. Men han är en duktig katt och stannar inne på nätterna, tror inte jag skulle vilja ha honom ute och ränna då.

Annars så håller jag på med teknikens under, har man som jag både dator, surfplatta (älskar min platta, kan inte förstå hur jag kunnat vara utan den förut), samt telefon, så är det mycket jag ska ta igen.

Lyckades med bankens hjälp på telefonen, att sätta in bank-id på plattan, lyckade själv att lägga in den på telefonen. Så nu räcker det att ha den med sig och komma in på mina banksidor, göra deklarationer och annat smått och gott.

Sedan har jag synkroniserat plattan med datorn, alla mina bilder och dokument ligger där i cyberrymden och skvalpar, tar jag en bild med plattan så hamnar den i datorn också. Sånt kanske ni har lite till mans, men för mig är det nyhetens behag.

Lärt mig också att gå in och stoppa autostart på en massa program i datorn, de ligger där och slöar upp startprocessen, tar en evighet, eller någon minut.  En evighet tycker vi datoranvändare, allt ska ske sekundsnabbt.

Känner faktiskt några som inte har någon dator, de ska väl ställas ut på museum snart. Fattar inte hur det går att leva utan varken mobil eller dator nu för tiden.

Nu pratar jag inte om fossila föräldrar som har något datasnille till son, jag pratar om folk som inte har tillstymmelse till elektronik i hemmet.

Ett par i England som jag känner, de har inte ens någon TV kanal, de använder apparaten till att köra DVD filmer, de betalar inte licens. Ingen mobil, ingen dator i huset, men de lever ändå. Går tydligen till bekanta och får dem att knappa in biljetter om de ska ut och flyga.

Jaja, man behöver ingen dator för att tvätta bilar, det räcker med en högtryckstvätt, idag är en perfekt dag för våra två bilar att bli lite fina. Ska snart gå ut och ge dem en omgång, det är lördag i stugan.

Ha det gott i vårvärmen!

En liten tågresa

Gumman funderar. Jag funderar på hur jag ska fortsätta med den här bloggen, den spretar åt olika håll ibland.

Känner mig ibland uttömd på ämnen att skriva om, ibland bubblar en fråga i mig och jag är fylld av inspiration.

Har nu hållit på i snart tre år, det skulle kännas tomt att inte ha den kvar. Suck!

Kanske skulle jag korta ned den till normalbloggeri, skriva tio rader, eller fem som de största bloggarna. Men då skulle den ju mista sin charm, det här är ju gumman i stugans funderingar, på det som är och det som har varit. Mina funderingar kretsar ju inte kring vilka par skor jag köpt igår eller vart jag varit ute och ätit och festat.

Jag gör varken det ena eller det andra.

 

Annars så har jag varit ute och åkt tåg i veckan som varit, ända upp till Örnsköldsvik. Numera går det att åka tåg dit på den nya Botniabanan, som tog en massa år och väldigt mycket pengar att bygga.  Nu kan vi åka ända upp till Umeå på räls, det tog ca 150 år, men det var det värt. Det gick väl förut också, men då var det inlandet som skulle tuffas igenom, femton timmar senare, samt en massa tågbyten, kunde stockholmaren kliva av i Umeå.

Nu satt jag där på X3000 och susade norröver, susade var väl en liten överdrift. Det gick ganska långsamt på den nya fina dyra banan. Samt en väldigt massa tunnlar, där inget tåg kan gå i 200 km i timmen.

Tre timmar för att åka 21 mil, till Stockholm som är 30 mil, det går på två timmar och fyrtio minuter.

Men vi skulle göra en lite avstickare inåt landet till Kramfors också. Jag har aldrig varit i Kramfors, men när jag såg det från tågfönstret så insåg jag varför. Inte ett ställe som lockade till närmare utforskning, i alla fall inte downtown Kramfors.

Höga kusten är däremot vacker, kustenbron är ståtlig. Noterade berget som ligger på den norra sidan av bron, där hade de satt upp ett vindkraftverk. Ja, ett vindkraftverk som såg malplacerat ut. Tänkte att ett sådant kanske drev kraften i hotellet som ligger på toppen. Annars står det faktiskt bara där och förfular det hela, en del tycker vindkraftverk är vackra och pryder vår fina natur, men jag tillhör inte den skaran.

I Örnsköldsvik har de en hoppbacke mitt i stan, det ser ut som om hopparna ska landa på E4, men det finns en liten plattform precis innan vägen, jag såg backens längd och jag såg plattformens litenhet. Hur i hela friden är det möjligt att få stopp på skidorna på några få meter? Det finns modiga människor här i världen.

Var hos en väninna i 24 timmar och sen åkte jag Botniabanan hem igen, denna gång var den ganska fullsmockat med folk, upp hade jag ingen bredvid mig, det är ganska skönt, det går att få lite rum att röra sig på. Som att lägga telefonen på det andra sätet och ladda den i kontakten som sitter mellan stolarna.

De flesta sitter och fipplar med sina telefoner och datorer eller surfplattor, någon enstaka själ läser en helt vanlig bok. Folk reser sig och går till bistron, nu för tiden heter det bistro om restaurangvagnen, låter lite finare och lite mer kontinentalt.Jag kommer ihåg när det fanns riktiga restaurangvagnar med vita dukar och kypare klädda i vitt, det var tider det.

Nu för tiden så börjar inte tågpersonalen att jobba, de signar på. Det låter fint i högtalaren i alla fall. De meddelade att personalen skulle bytas ut i Sundsvall och ny personal skulle signa på, bistron med plastmackorna skulle vara stängd i ett par minuter. Jag såg då flera som skyndade iväg dit, plötsligt väldigt kaffesugna.

Hamnade bredvid en äldre dam, såg att hon hade touchmobil och snurrade elegant runt i menyerna. Kul när äldre inte är fossiler och vågar sig på det nya. Titta bara på mig, fast jag tycker bara att jag är lite äldre, inte jättegammal.

Vid Sundsvall började hon prata, jag fick höra mycket om hennes besök i Robertsfors och hennes barn i Stockholm, tänkte att jag hört på en hel del äldre damer och deras liv under tågresor.

Glömmer aldrig hon som pratade oavbrutet om samlartallrikar ända från Hudiksvall till Stockholm, ja inte bara det, men hon var ganska intressant. Hon höll bara tyst när hon hämtade andan inför nästa mening.

Jag lyssnar och jag försöker lista ut meningen med att jag sitter där, det är ingen slump alla de där korta mötena människor emellan.

De är del av livets teater där varje mening har någon betydelse, de är inte bara tomma ord, tänker man så blir livet plötsligt mer intressant. Som Kay Pollak sa, han tyckte att det blev spännande att köpa en korv, vem skulle stå där i luckan och langa ut den.

Blev just tillfrågad att vara med som kursledare av en kurs i rawfood i Delsbo. Nu är det väl så att jag inte kan någonting om rawfood, men som tur är finns det andra som kan, det är bara att sätta sig ned och plugga, samt att laga.

Det ligger i tiden i alla fall, kanske lite extrem för många, det är så långt bort från ”vanlig” mat som man kan komma.

Men det gör bra för kroppen och knoppen. En sund själ i en sund kropp, hej hopp!

Lite lördagsfilosofi

Gumman hör på vinden. Det blåste rejält igår och det blåser rejält idag. Tycker att vi fått vår beskärda del av vinden denna vinter. Träden ligger fortfarande som plockepinn i skogarna runt stugan. Det stör mig lite, jag vill att det ska vara städat i skogen.

Förra helgen kom jag på mig att jag skulle vilja gå och kratta upp kvistar och kottar, inte i trädgården, utan i skogen kring stugan. Beslutade mig för att det var överkurs, pinnarna och kottarna förmultnar väl så småningom. Eller så blåser de bort.

Gubben och jag kikade ut, lite kisande och vinterbleka. Gjorde ett första pass i trädgården efter vintern. Fast vi ligger ju i norrskugga, så vi har fortfarande snö kvar på gräsmattan. Vi är alltid de sista som har en snöhög kvar, i hela Hälsingland tror jag.

Annars så har jag försökt sluta tänka. Alla visa gubbar och gummor på denna jord, de säger samma sak. Det är tankarna som ställer till det för oss.

Tankar om vår omgivning, om oss själva osv.

En sann mästare, han bemästrar sina tankar till ett minimum. Så jag har försökt att sluta tänka, men det enda som jag tänker då, är att sluta tänka. Så det finns en liten röst som vill göra sig hörd hela tiden.

Nu menar de väl att vi ska sluta att älta samma tankar som vi brukar, tankar som inte får oss att må bra. Det är väl inget fel att sitta och tänka på något bra och som gör oss gott inombords.

Det är lättare för djuren, de är inte så komplicerade som vi. De tänker inte på samma sätt som vi gör, fast jag är övertygad om att de har ett rikt inre liv de också.

Jag har kommit så långt att jag kan säga till rösten i huvudet att hålla tyst ett tag, ibland lyder den, ibland inte. 

Speciellt när det kommer till sovdags, då är vi människor mästare på att lyssna till rösten i huvudet som vill ta upp allehanda problem. Fattar inte rösten i huvudet, att vi kan ju inte göra någonting åt det där vi ligger nedbäddade. Det finns ingen som helst idé att försöka lösa några problem då, annat än att ta itu med det på morgonkvisten.

Sen gillar rösten och älta saker som varit, dumma människor, när vi blivit sårade och andra hemskheter vi varit med om i det förflutna. Eller så pratar den om saker som inte ens skett, gillar speciellt att få oss lite rädda, pratar om eventuella faror som lurar på oss och våra nära och kära. Tidningarna gillar också att ta upp faror, gillar att få oss rädda och få igång rösten i huvudet att hänga på. Sjukdomar, faror i naturen, faror hemma. Vill man slippa det, sluta att läsa de där snaskiga blaskorna.

Jag har i alla fall kommit så långt i min tanke, att jag vet att inte lita på den där rösten, inte ta den till mig och tro att den är jag. Det är när vi identifierar oss med våra tankar, som vi är på fel spår. Men ibland går det sekundsnabbt att få en tanke, sedan kommer känslan som ett brev på posten. Hualigen, det är inte så lite svårt detta.

Nu tänker jag inte göra en hel filosofisk avhandling, utan avslutar med att jag vet rent intellektuellt allt detta jag pratat om. Annars hade jag ju inte varit kapabel att skriva ned det. Sen att sätta det i system, så långt har jag inte kommit. Men som mästarna säger, det räcker så bra att bara känna till det i början, sen kommer resten lite av sig själv.

Nu får ni inte ta detta som om vi ska helt sluta att tänka, vi ska fortsätta att vara problemlösare och kreativa, det är detta vi fått vårt tänkande till. Vi ska tänka bra tankar om oss själva, tankar som får oss upplyfta. Allt som gör oss nedstämda och upprörda har bara med vårt ego att göra. Alla fina tankar kommer från en annan källa. Sen kan vi ju påminna rösten i huvudet, att det som varit det har varit, samt att det som kommer, vet vi ingenting om.

Skall förresten upp till Örnsköldsvik för att träffa ett amerikanskt medium, det sker redan nästa vecka.

Nu pratar hon inte om gamla döda förfäder, utan hon går in på de lite djupare sakerna i våra liv. Hur jag blivit en gumma som sitter i skogen och oroar mig för massa saker, varför jag tror att jag inte är någon etc.

Detta trossystem om mig själv måste jag på något sätt bryta och lämna bakom mig, hon kan vara en vägvisare dit.

Vi får se på torsdag, tror väl att jag vet det mesta själv, men jag har inte alla redskapen att ta mig från det träsket.

Annars så skulle jag vilja vara katt. Äta lite då och då när jag känner för det, gå ut när vädret är bra och göra lite kul kattsaker. Ligga inne och sova när jag vill, inte bry mig om någonting mer än att bara leva.

Pavlovadieten

Gumman äter tårta. I vår strävan att få av de där oönskade kilona på våra kroppar, så försöker gubben och jag, att hålla någon sorts hemmagjord diet. Vi späker oss på veckorna och mumsar smaskens på helgerna.

Det är ju inne nu för tiden, att hålla på och mickla med någon sorts diet. Utom för de som alltid har varit sås och potatismänniskor, de förblir sås och potatismänniskor.

Nu för tiden, är sås och potatis det värsta någon människa kan stoppa i sig. Såsen går väl an om den inte är gjord på annat än grädde och buljong, inte en knivsudd vetemjöl ska då ha besudlat den. Potatis är ett ord som man helst inte ska ta i sin mun.

Här på landet är väl inte så många som stoppar i sig bara osten och smöret och skippar brödet, men antar att det fenomenet är mer utbrett i storstaden, bland de ganska unga.

Ganska unga kallar jag de som fortfarande är kring fyrtio. Innan jag själv fyllde fyrtio, så tyckte jag att det talet kändes lite gammalt. Gubbar över fyrtio var lite ålderstigna, kvinnor över fyrtio började förlora sin glans.

Nu när jag passerat den gränsen med råge, då tycker jag fyrtiostrecket är faktiskt den bästa åldern. Man är fortfarande ganska fräsch och har förhoppningsvis lite livserfarenhet.

För att återgå till dieter så har det ju blivit en hetsjakt på våra tre stora, pasta, ris och potatis. För att inte tala om det stackars vetet, det är inte vatten värd längre.

Dagligen bombarderas jag på Facebook av inlägg hur farligt allting är. Råkar ha en sådan "vän", som älskar att lägga ut hur farligt det är med allt vi stoppar i oss,  läser inte inläggen, vill inte få ännu mer dåligt samvete över en livsstil som ibland är långt ifrån hälsosam. Fast hon lägger också ut allting som är bra, så det blir en sorts balans i det hela ändå.

Läste ett inlägg Mia Skäringer gjort i Aftonbladet. Hon är ju så klok den människan, önskar att jag varit lika klok i hennes ålder. Hon har inte ens passerat fyrtio!

Att äta kolhydrater har blivit skämmigt, ja inte i den här världen här uppe, men i världen där hon befinner sig. Hon säger skämtsamt att beställa in kolhydrater till lunch, är lika skämmigt som att beställa en rejäl grogg till tisdagslunchen. Det ligger något i det hon säger, känner mig träffad när hon beskriver hur folk springer omkring med Babybellostar i handväskan, det har jag också gjort.

Snart får vi väl dra för gardinerna eller sätta oss i källaren och äta pizza, det är ju fult med kolhydrater, om man är en vuxen och ansvarstagande människa. Lite skämmigt är det också, i alla fall om vi vet att det inte är bra för oss.

Utom för sås och potatismänniskorna, de bryr sig inte om kolhydrater, mellan målen svänger de i sig kaffe med dopp. Eller sju sorters kakor, jösses, hur överlever de? Fast när jag tänker efter så börjar de bli en utdöd ras, husmanskostarna. De lever väl någorlunda sunt kan jag tycka, de äter sitt mat och sitt knäckebröd till måltiden. De tillhör den gamla stammen. 

De bryr sig inte så mycket om allt det här nya, de lever som de alltid har gjort. 

Värre är det för de yngre, tacogenerationen, de som är uppvuxna med tacos som fredagsmys. Lite bra är väl det, de får åtminstone i sig gurka och tomat. Det är väl dit ungarnas grönsaksätande sträcker sig. Ett och annat majskorn också. Många av dem lever på farligt mycket läsk och snabbmat. För att inte tala om energidryck. Sådant går inte ner i struparna på sås och potatisgenerationen. Härmed har jag konstaterat att de är ganska så hälsosamma ändå, de där äldre.

Läste att bikarbonat är bra för nästan allting, från städning till inre utrensning. Ta mig tusan så skulle jag inte bli förvånad om det är bra att bota cancer med också. Nu finns den varan mest i små ganska dyra burkar, det går säkert åt en del om man ska städa huset, badrummet och spisen med det. Samt dricka ett antal skedar per dag och ha det i badvattnet. Skickade gubben till en affär i Sundsvall där jag fått inside information om, att där sålde de bikarbonat i kiloförpackningar. Men han misslyckades och kom hem med två små burkar. Har ännu inte börjat med bikarbonat överallt, burkarna står och dammar i skåpet.

Så är det med trender, men de följs sällan upp till punkt och pricka. Sesamoljan jag skulle smörja in mig med står i skåpet den med. Den var ju världens bästa grej att använda till nästan allt.

Så gubben och jag håller på med den senast 5:2 trenden, äta fem dagar, fasta i två. Faktiskt så har vi gått ned ett antal kilon, får se hur länge det håller i sig.

Har i flera år velat göra Pavlova, en efterrätt med maräng, grädde och frukt.

I en av mina otaliga matlagningstävlingar jag tittat på, där skulle deltagarna göra en Pavlova. Tycker inte om maräng som man köper i påsar, den dammar mest i munnen. Spetsade öronen när de sa, att marängen var så där lite seg inuti.

Har gjort maräng en gång tidigare i mitt långa liv, kom inte ihåg om den blev så där seg inuti då. Men nu hade jag fyra äggvitor över, gulorna försvann i ett försök att göra karlspaderbullar förra veckan. De blev torra, vill jag meddela, de ligger och skäms i frysen.

Sagt och gjort, mitt i denna nollkolhydratshets här stugan, så ställer sig gumman och ska göra en stor Pavlova. Jag lyckades få ihop en maräng fast jag använde plastbunke, det står ju att man ska absolut inte använda en sådan, utan rostfri eller glas ska det vara. Nu äger jag ingen rostfri eller glas, så plast blev det.

Läste receptet och hävde i alla ingredienser, det skulle vara salt och maizenamjöl och socker, det var även vitvinsvinäger med i en skvätt. Tittade på den jag hade i skåpet och bäst före datumet var passerat för åratal sedan, men den funkade ändå.

Marängen skulle stå i ugnen i en och en halv timme, jag oroade mig lite för att den skulle bli för dammig, vill ju ha den lite seg. Men min Pavlova blev som en dröm i munnen.

Gubben och jag hävde i oss två stora bitar var till fredagsmyset, det var så att vispgrädden höll på att komma ut ur öronen på oss. Våra kroppar som förnekats livets goda under lång tid, de skrek efter mer socker.

Men så gott det var, kunde jag ha skrikit mitt under Let´s dance så hade jag gjort det.

Nu ser jag att det är halva tårtan kvar tills idag, den är gjort för åtta normalpersoner, men gubben och jag är inga normalpersoner så vi äter väl upp den idag.

Jag säger bara det, 5:2 diet på veckorna och Pavlova på helgerna, det är livet.

Bio vart nionde år

Gumman har varit på bio. Gubben och jag sitter för det mesta i stugan och ugglar, så i fredags så skulle vi slå på stort och gå på bio.

Sist jag var på en sådan, var för nio år sedan. Ni som är minnesgoda läsare, ni kommer nog ihåg att det blev väldigt turbulent i biosalongen när gubben inte fick biljett, utan smet in på en annan biljett. Då fick vaktmästaren bära in en fåtölj och gubben fick bästa platsen, trots att han hade biljett för en annan film vägg i vägg.

Tänker inte ta hela den historien en gång till, men det höll på att bli bio med förhinder.

Nu tänkte vi göra ett nytt försök och styrde kosan i mot Sundsvall. Ni som bor i storstäder, ni tycker nog att fjorton mil tur och retur, är en väldigt lång väg att åka för att gå på bio. Men vi hade inget annat val, filmen hade slutat att gå i Hudiksvall, dit är det bara tre mil.

Sagt och gjort, efter att ha rivit lite tapet här hemma, så åkte vi upp till Sundsvall. Väl framme så tänkte vi åka till biografen först och kolla om det gick att köpa biljett.

Sist jag var på bio så fick vi köpa biljett av en fysisk person i en lucka, vi pratade lite om det när vi åkte upp och ingen av oss fattar hur man köper biljett på nätet. Så vi hoppades att det fanns en fysisk person att köpa av här i alla fall.

Fast förhoppningarna sjönk när gubben berättade att han varit nere i Stockholm och skulle gå på bio. Där fanns det enbart biljettmaskiner, han hade inte fattat hur man gjorde, så han hade fått gå därifrån utan film.

Nu var vi ju två hjärnor, jag tänkte att det var då sjutton om vi inte skulle fatta hur man köper biljett. Fast jag kommer ihåg när vi var i London och skulle åka tunnelbana, vi fattade inte biljettmaskinerna, vi gick och åkte taxi istället. Eller när vi skulle åka till München och fick ta hjälp för att checka in i en sådan där maskin. Vart har alla människor tagit vägen?

Men nu var det bio som gällde, vi gick in och såg genast att där fanns ingen fysisk person i någon lucka, det hade vi väl inte räknat med heller.

En rad med skräckinjagande maskiner stod i hallen. Vi tog mod till oss, satte på oss glasögonen och knappade på enligt instruktionerna. Gubben assisterade när jag inte fattade att jag inte behövde trycka på sittplatserna, maskinen hade valt ut sådana till oss, de stod redan och blinkade.

Jag stoppade i kortet och med ett rassel kom det biljetter, ha, det där var ju enkelt, vi har ju tränat på våra mobiler, nu var vi proffs på maskiner.

Jag bad gubben att stoppa dem på sig och vi gick ut från biografen för att handla lite när vi ändå var i en stad. En timme hade vi på oss i alla fall.

Väl tillbaka på biografen så insåg jag att jag ville ha lite godis, det är brukligt när man går på bio, så var det i alla fall förr. Jag brukade köpa en påse "M" eller en "Gammaldags Nickel" i min ungdom, nu köpte jag en chokladkaka. Såg att folk köpte varma chips, popcorn och läsk, undrade lite om biografbesök går ut på att äta eller se film. Verkar som om det är bägge. 

Allt var lugnt, vi hade våra biljetter, denna gång fanns det gott om plats och nu skulle inget gå fel, som förra gången för nio år sedan.

Med chokladkakorna och biljetterna i högsta hugg så gick vi fram till vaktmästaren som tittar på biljetter. Konstigt att de finns kvar som i svunna tider, snart byts de väl ut mot en maskin de också.

Det var tre minuter kvar innan filmen skulle börja, det hade tagit tid i godiskön. Gubben lämnade högtidligt fram våra biljetter. Då säger vaktmästaren att den ena inte var någon biljett, det var ett kvitto! Så där stod vi som varit så duktiga och köpt biljett ur maskinen, med endast en biobiljett.

Jag slungades tillbaka nio år, såg hur gubben och jag ännu en gång misslyckats med att få se en film tillsammans. Tänkte också på att jag inte ville lägga ut ytterligare 110 kr på att få se den där förbaskade filmen.

Vaktmästaren sa att vi skulle gå tillbaka till maskinen och se om den andra biljetten satt kvar. Vi förklarade att det var över en timme sedan vi varit där, biljetten skulle omöjligt vara kvar. Vaktmästaren bad gubben gå till godiskön och prata med killen där, kanske något lämnat in en biljett.

Det dröjde en stund, gubben kom och såg ganska upphetsat stressad ut, jag skulle få gå till godiskön och visa mitt kort. Det var ju på det jag köpt de där biljetterna. Jag var också stensäker på att jag betalat 220 kr.

Nu var det fem minuter över filmtiden, jag såg framför mig hur vi skulle missa början, om vi ens skulle komma så långt som in i biosalongen vill säga.

Killen i kassan vid godiskön kom emot mig, han hade varit vid maskinen och fiskat fram vår glömda biljett. Den hade suttit kvar! Antagligen så köper folk biljett på nätet eller vad de har för sig, så vår maskin hade varit orörd hela tiden.

Gubben hade grabbat tag i vad han trodde var två biljetter, tittat på baksidan där det stod att man fick rabatt om man köpte popcorn och läsk. Trott att den ena var en biljett och så var det ett kvitto.

Svettiga och stressade fick vi gå in på samma biosalong, fick platserna bredvid varandra och pusta ut. Den hade inte börjat, den började faktiskt inte på en hel kvart efter utsatt tid. Det verkar inte vara så noga nu för tiden. Ingen reklam heller, som när det begav sig på den gamla goda tiden. Fast nu är vi väl närmaste lättade över det, fullmatade med den varan från de kommersiella tevekanalerna. Förr var det enda gången man fick se reklam och tyckte att det var riktigt rolig och bra.

Ja, filmen var helt ok. Jag blev lite irriterad över dem som satt snett bakom mig och pratade om dittan och dattan, som inte ens hade med filmen att göra. Jag tycker att man ska vara tyst så, att inte andra störs. Tyckte väl också att det var lite störigt när folk skrattade högt åt sådant som jag inte tyckte var särskilt lustigt. Jag skrattade lite på helt andra ställen. Antagligen har jag inte samma humor som andra.

Kvinnan bredvid gubben hon var på bio ensam, hon släppte loss och skrattade högt hon också. Det tyckte jag var lite tufft, att gå på bio solokvist och skratta. Det skulle jag aldrig göra. Man vill ha folk att skratta med runt sig, helst ska man titta på dem också varje gång det är något lustigt. Det blir då som ett samförstånd i lustigheter.

Vad var det för film då? Jo det var hundraåringen som den kallas i folkmun. Jag som har läst boken tyckte att de fått med allting på ett bra sätt.

Men nu dröjer det nog innan vi går på bio igen. Fast jag hört ryktas att Kay Pollak ska komma ut med en uppföljare till ”Såsom i himlen”. Det var den vi såg för nio år sedan. Så nu blir det bio med ”Så och på jorden”. Fast vi ska se till att få biljetterna med oss då och gå på bio utan strul.