En liten tågresa

Gumman funderar. Jag funderar på hur jag ska fortsätta med den här bloggen, den spretar åt olika håll ibland.

Känner mig ibland uttömd på ämnen att skriva om, ibland bubblar en fråga i mig och jag är fylld av inspiration.

Har nu hållit på i snart tre år, det skulle kännas tomt att inte ha den kvar. Suck!

Kanske skulle jag korta ned den till normalbloggeri, skriva tio rader, eller fem som de största bloggarna. Men då skulle den ju mista sin charm, det här är ju gumman i stugans funderingar, på det som är och det som har varit. Mina funderingar kretsar ju inte kring vilka par skor jag köpt igår eller vart jag varit ute och ätit och festat.

Jag gör varken det ena eller det andra.

 

Annars så har jag varit ute och åkt tåg i veckan som varit, ända upp till Örnsköldsvik. Numera går det att åka tåg dit på den nya Botniabanan, som tog en massa år och väldigt mycket pengar att bygga.  Nu kan vi åka ända upp till Umeå på räls, det tog ca 150 år, men det var det värt. Det gick väl förut också, men då var det inlandet som skulle tuffas igenom, femton timmar senare, samt en massa tågbyten, kunde stockholmaren kliva av i Umeå.

Nu satt jag där på X3000 och susade norröver, susade var väl en liten överdrift. Det gick ganska långsamt på den nya fina dyra banan. Samt en väldigt massa tunnlar, där inget tåg kan gå i 200 km i timmen.

Tre timmar för att åka 21 mil, till Stockholm som är 30 mil, det går på två timmar och fyrtio minuter.

Men vi skulle göra en lite avstickare inåt landet till Kramfors också. Jag har aldrig varit i Kramfors, men när jag såg det från tågfönstret så insåg jag varför. Inte ett ställe som lockade till närmare utforskning, i alla fall inte downtown Kramfors.

Höga kusten är däremot vacker, kustenbron är ståtlig. Noterade berget som ligger på den norra sidan av bron, där hade de satt upp ett vindkraftverk. Ja, ett vindkraftverk som såg malplacerat ut. Tänkte att ett sådant kanske drev kraften i hotellet som ligger på toppen. Annars står det faktiskt bara där och förfular det hela, en del tycker vindkraftverk är vackra och pryder vår fina natur, men jag tillhör inte den skaran.

I Örnsköldsvik har de en hoppbacke mitt i stan, det ser ut som om hopparna ska landa på E4, men det finns en liten plattform precis innan vägen, jag såg backens längd och jag såg plattformens litenhet. Hur i hela friden är det möjligt att få stopp på skidorna på några få meter? Det finns modiga människor här i världen.

Var hos en väninna i 24 timmar och sen åkte jag Botniabanan hem igen, denna gång var den ganska fullsmockat med folk, upp hade jag ingen bredvid mig, det är ganska skönt, det går att få lite rum att röra sig på. Som att lägga telefonen på det andra sätet och ladda den i kontakten som sitter mellan stolarna.

De flesta sitter och fipplar med sina telefoner och datorer eller surfplattor, någon enstaka själ läser en helt vanlig bok. Folk reser sig och går till bistron, nu för tiden heter det bistro om restaurangvagnen, låter lite finare och lite mer kontinentalt.Jag kommer ihåg när det fanns riktiga restaurangvagnar med vita dukar och kypare klädda i vitt, det var tider det.

Nu för tiden så börjar inte tågpersonalen att jobba, de signar på. Det låter fint i högtalaren i alla fall. De meddelade att personalen skulle bytas ut i Sundsvall och ny personal skulle signa på, bistron med plastmackorna skulle vara stängd i ett par minuter. Jag såg då flera som skyndade iväg dit, plötsligt väldigt kaffesugna.

Hamnade bredvid en äldre dam, såg att hon hade touchmobil och snurrade elegant runt i menyerna. Kul när äldre inte är fossiler och vågar sig på det nya. Titta bara på mig, fast jag tycker bara att jag är lite äldre, inte jättegammal.

Vid Sundsvall började hon prata, jag fick höra mycket om hennes besök i Robertsfors och hennes barn i Stockholm, tänkte att jag hört på en hel del äldre damer och deras liv under tågresor.

Glömmer aldrig hon som pratade oavbrutet om samlartallrikar ända från Hudiksvall till Stockholm, ja inte bara det, men hon var ganska intressant. Hon höll bara tyst när hon hämtade andan inför nästa mening.

Jag lyssnar och jag försöker lista ut meningen med att jag sitter där, det är ingen slump alla de där korta mötena människor emellan.

De är del av livets teater där varje mening har någon betydelse, de är inte bara tomma ord, tänker man så blir livet plötsligt mer intressant. Som Kay Pollak sa, han tyckte att det blev spännande att köpa en korv, vem skulle stå där i luckan och langa ut den.

Blev just tillfrågad att vara med som kursledare av en kurs i rawfood i Delsbo. Nu är det väl så att jag inte kan någonting om rawfood, men som tur är finns det andra som kan, det är bara att sätta sig ned och plugga, samt att laga.

Det ligger i tiden i alla fall, kanske lite extrem för många, det är så långt bort från ”vanlig” mat som man kan komma.

Men det gör bra för kroppen och knoppen. En sund själ i en sund kropp, hej hopp!