En liten kattblogg

Gumman gillar katter. Igår var gubben och jag och tittade på massor av fina missar. Vi var på kattutställning, det är säkert 35 år sedan jag sist var på en. Men det verkar inte ha hänt så mycket med kattfolket under den tiden, de är sig lika.

De pyntar kattburarna med samma puttenuttiga filtar och små sovkorgar i gulliga färger, rosa, blått och lila. De borstar och sprayar pälsar, pratar orättvisa domarbeslut, dricker kaffe, eller bara sitter där utanför buren och ser uttråkade ut.

Däremot katterna har förändrats en hel del, en del till det sämre om jag får tycka till.

Vad det gäller katterna, så sov de flesta, en del så väl ihoprullade, att vi inte så vad som var fram eller bak på dem. När katter inser att det inte går att komma ur buren, då lägger de sig och sover. Katter tar det med ro, de har något slags filosofiskt lugn som gör att de anses opersonliga, speciellt av hundmänniskor.

På hundutställningar är det fart och fläkt, på kattutställning är det bara en bunt sovande hårbollar.

Vi såg i alla fall några stycken, en del så sockersöta att jag nästan fick upp gråten i halsen. Andra såg ut som om ET hade varit med och avla fram dem, stora fladdermusöron och smala ansikten. Om ni har sett de klassiska teckningarna av utomjordingar, då kan ni tänka er.

På fyrtio år har perserkatten tappat nosen, idag är den helt borta, hemskt tycker jag, underbart tycker kattavlarna. Siamesen är tanigare än någonsin, öronen har fördubblats i storlek.

Fastnade för en jättekatt med tofsar på öronen, Maine Coon heter rasen och tillhör den rasen som får vara stor, ju större desto bättre, såg det ut som. Han låg där som ett lodjur och tittade på oss med upphöjt lugn.

Det finns inget djur som kan få mig att känna mig så idiotisk som katt. Som kattälskare och människa så försätter jag rösten till något slags ljust babyspråk, när jag konfronteras med katter.

När jag böjde mig ned och jollrade lite försiktigt med jättekatten, då tittade han bara på mig med stadig blick, summerade i sitt huvud att den där människan var lite bakom flötet och ändrade riktning på blicken.

Gubben gillade Bengalkatterna, som små minileoparder låg de där och plirade ut på oss.

Så människan de avlar fram den ena rasen efter den andra, de ändrar utseende och fixar till det, ibland tycker jag att det går för långt.

Det handlar till slut inte om katterna längre, det handlar om prestige och ego, katterna bryr sig ju inte, de är bara katter.

Dyrgripar som badas och borstas, sitter inne hela sitt liv, för att de är för dyrbara för att få ett kattliv ute.  Katter klarar ett liv i en lägenhet om de inte vet något annat, varje katt ska ha minst 8 kvm att röra sig på, då är det ok. Så säger människan utan att fråga katten.

Antar att våra katter i stugan, lever i någon slags himmelrike för en katt, de får gå ut och in som de vill, vi är där som dörrvakter, gubben och jag. Håller upp, säger varsågod, katten stannar i dörrhålet för att först se vilket väder det är, ibland vänder de och går in och äter en bit igen, några minuter senare får vi öppna dörrar igen.

Ingen trafik i närheten, bara den vilda naturen vid knuten, möss i övertalighet, samt inte ont anandes fåglar som pickar solrosfrö.

Vi matar fåglarna varje vinter, har hört om kattfolk som inte gör det. En och annan går åt men majoriteten överlever och kan skaffa sig nya ungar nästa år.

Sen är det ju så, att raskatter är inte så streetsmarta som bondkatter, något har avlats bort. Fast en katt är alltid en katt innerst inne, fånga möss är det roligaste som finns, samt patrullera av reviret, det ska göras varje dag.

Våra katter, skulle däremot inte klara en kattutställning särskilt bra. Först en skräckfärd i bil, sedan främmande dofter, okända människor och ännu en bur. De skulle heller inte vinna några medaljer, de följer inte rasstandarden för huskatt, någon av dem.

Det finns egentligen ingen standard att fylla, de kan se ut hur som helst huskatterna, men de ska vara hela och rena, samt gilla utställningar och vara lugna. Hela är de, rena tycker jag att de är också, fast vi har aldrig badat dem, vi är måna om våra liv gubben och jag. Att starta tredje världskriget i badrummet är vi inte intresserade av.

Allt stupar på den tredje standarden, de är livrädda för främmande människor. Om någon råkar komma till stugan så vågar de sig inte in, den äldsta börjar bli lite modigare nu, men köttbullen (han har en rund kompakt kropp), den yngre, han är lika rädd som den äldre var i hans ålder. Förhoppningsvis växer han också ur det när han blir fyra, fem år.

Det beror nog på att de sällan ser andra folk än gubben och jag, kommer det hundar så ser vi inte skymten av katterna. När vi lånade dotterns hund, då såg vi ingen katt på tre dagar.

Så någon utställning för att tillfredställa mitt ego, det får vara. De trivs i det fria med Buddha under pilträdet.

Nu ska de sova sig igenom vintern bägge två, samt komma ut hela och rena, när vårsolen börjar skina på stugan igen.