Rådjur och en liten grästuva

Gumman spanar på vilt. Jag behöver egentligen inte spana, de finns där, rådjuren, mitt framför näsan. De har blivit en del av vår vardag, de skuttar iväg när vi går ut, inte så paniskt rädda som de var i början av vintern. Nu springer de in i skogen en bit och kommer tillbaka när vi gått in igen. De har upptäckt att vi inte är ett så stort hot, ibland känns det som om de stod och spanade när jag lagt ut mat, kommer trippande innan jag fått av mig jackan.

De kliar sig också väldigt mycket, en har kala fläckar på ryggen. Är numera påläst vad det gäller rådjur, så jag har tagit reda på att under vårvintern, då har de pälsätande löss, orsakar klåda och pälsavfall. Ingen fara på taket, de försvinner när sommarpälsen kommer, annat än att det kliar, så är det ingen fara för djurets liv.

Lössen håller också enbart till i rådjurspälsar, så någon fara för katterna finns inte.

Annars så har en äldre man avlidit i en husbrand inte så långt härifrån. Så sa i alla fall rubriken i våran lokaltidning. Då föreställer jag mig en gammal gubbe i sena åttioårsåldern, blir förvånad att det sedan står, en äldre man i sjuttioårsåldern!

Sjuttio är väl inte ungt, men tillhör väl inte heller, de väldigt gamlas skara.

Så jag tycker det var lite överdrivet att skriva äldre man i rubriken, ordet man hade räckt.

En sådan rubrik hade jag aldrig satt själv.

Kommer ihåg att jag åkte runt med Sundsvalls tidning en sommar och fick skriva artiklar alldeles själv. Har sparat dem, lite stolt över att mitt namn står under. Nu var det ju inte höjdarnyheter jag fick skriva, en artikel om ekologisk hönsfarm, en annan om vår livräddningsbåt här i fjärden. Fick beröm av den ordinarie journalisten, fick till det riktigt bra, sa han.

Sedan trodde jag i min enfald, att det bara var att samla ihop klippen i en mapp, tåga upp på vilken tidning som helst och erbjuda sina tjänster. Men se, det gick inte.

Lokaltidningen i Hudiksvall, där måste man gå på journalisthögskolan för att få skriva en liten pluttig artikel, sa de. Att döma av en del jag läser, så undrar jag vad de lär ut där egentligen, högskola, pyttsan, jag klarar det ändå.

Att frilansa i vår del av världen, det ger inte mycket klirr i kassan, här händer inte så mycket. Skulle tro, att de inte ens skulle ta in något om man inte gått på journalisthögskolan först, naturbegåvning eller inte.

Samma sak är det med alla småchefer inom det kommunala, eftersom jag arbetar på den lilla fackföreningen i byn, så kommer jag och vi, i kontakt med många enhetschefer. Där har nog tittats på meriter i första hand, att de sedan ska arbeta med människor, de var det ingen som tänkte på.

Skulle också vilja vara gumman tö, här ligger snön fortfarande djup.

Sen har ju veckans snackis, varit arseniken i riset. Nu har det plötsligt blivit jättefarligt att äta ris i alla dess former, det innehåller alldeles för höga halter av arsenik. Tänker då på stora delar av världens befolkning, som äter det flera gånger om dagen, året om. Vi här i väst vi tillhör inte storkonsumenterna, i alla fall om vi inte är födda österut.

Det visade sig också att den ekologiska varianten är drabbat, det blir vatten på kvarn för alla ekologiska motståndare, sådana som säger att ekologiska varor är minsann inte bättre, lika mycket gift i allt.

De ser bara rubriken, drar allt över en kam, läser inte att arseniken kommer ur berggrunden och sedan in i vattnet som riset står i. Just ris har en tendens att dra åt sig, mer än någon annan gröda.Att det sedan inte är besprutat med mögelgift, de bryr de sig inte om.

Läser att halterna i det här landet är små, arsenik finns naturligt i olika berggrunder. Antar att på vissa platser där riset odlas, där finns det farligt höga, ingen har väl brytt sig om att undersöka det förrän nu. Barnen i risätarländer lever farligt. Antal fall av cancer är hög, framför allt i Bangladesh.

Människan och allt levande, lever farligt, själva livet är också farligt, det leder oundvikligen till vår död, på det ena eller det andra sättet.

Vi har något här i stugan som säkert ingen annan häromkring har, vi har en bit av Söderstadion stående i hallen.

När gubben var i Stockholm, då fick han en grästuva av sin son. Den var hämtad från självaste Söderstadion innan den revs. Hammarbysupportrarna fick dela på rubbet, träbitar, grästuvor och allt annat som kännetecknar en fotbollsstadion.

Så där står den, grästuvan från Bajens hemmaarena. Många kända fotbollsnamn, har sprungit joxat och med trasan, över just denna lilla tuva.

Gubben ska plantera den på väl utvalt ställe, sedan ska den övertas av kvickroten vi har här och förvandlas till en blandning av Hälsingland och Stockholm, om ett par år har den helt transformerats till konstig pratande hälsinge. Norr möter söder i en tuva.

Men han vet, att han har en bit av sitt hjärta där någonstans på gräsmattan och det är väl det som räknas. Heja Bajen!