Vinterkaoset kommer närmare

Gumman väntar på kaos. Nu är det kaos igen i kvällspressen, det råkar vara vinter och jag minns förra årets rubriker. Köldkaos och snökaos var det för ett år sedan, idag är det kaoshalka i en kvällstidning. Sommarhalvåret är det regnkaos.

Tänk att lite väder kan ställa till med kaos, undrar vad som skulle hända om det verkliga kaoset kom?

Jag gick lite extra försiktigt över gårdsplanen i morse med fågelfröhinken, det var helt ok, litet lager snö på någon millimeter, men inte halt. Halkkaoset är på en annan plats söderöver och de kan gott ha det lite besvärligt de där nere också, de har längre somrar än vi här uppe.

Det säger sig självt att vi inte ska halka runt på sommardäck eller dubbfria för den delen, och köra med vett i skallen. Fast ibland kan det vara för halt för att köra över huvud taget. Gubben gled i diket med min gamla Passat för en massa år sedan.

Han kunde inte styra på vår grusväg här uppe i skogen. På tal om grusvägar så är det inte lätt att bo utmed en sådan när man är bilvårdare som jag, det spelar ingen roll hur mycket jag tvättar och vaxar, de ser aldrig bra ut mer än när de står härnere på gårdsplanen och är nytvättade. Efter en tur för att köpa mjölk i byn, är de antingen dammiga eller leriga.

Räknar efter och inser att vi nu har en och en halv månad kortare vinter i år. Vid detta laget förra året var det metervis med snö och kallt så in i vassen.

Lite bättre för vägunderlaget men definitivt inte bättre för plånboken. Pellets rasslade i en aldrig sinande ström ned i brännaren, i år får den stå och vila sig mellan varven även fast gubben klagade att det var lite kallt inne igår kväll. Jag har pippi på att springa och skruva ned värmen, det får inte vara för varmt och så kan jag spara några stackars pellets också.

Att jag trippar runt som en pensionär med broddar på vintern har sina orsaker.

För rätt så många år sedan brydde jag mig inte om sånt, halkade jag så steg jag upp igen. En isig vinterdag gick det lite värre, jag ramlade bredvid bilen och tog emot mig med handen, där låg jag och skrek medan gubben släpade in mig i huset och hjälpte mig upp på kökssoffan. En liten nätt kvinna hade han kunnat slänga upp i famnen och bära in men mig fick han ta ett redigt tag i jackkragen och dra mig längst med marken.

Väl uppe i soffan såg jag att handleden inte såg särskilt frisk ut, den gjorde ont och svullnade snabbt.

-          Jag har brutit armen, ylade jag.

-          Kan du vifta med fingrarna? frågade gubben. 

Det kunde jag, då menade gubben att det skulle man inte kunna om handleden var bruten. Nöjd med hans diagnos låg jag hela kvällen i plågor, en stukad hand gjorde säkert ont den med. Sömnen blev lite si och så eftersom jag inte kunde röra armen och på morgonen började jag undra om det inte var brutet i alla fall.

Gubbens köksbordsläkarkunskaper var nog inte rätt i alla fall. Vi åkte in till Hudiksvalls sjukhus och när jag skulle röntgas så frågade sköterskan när jag ramlat och svaret i går eftermiddag förvånade henne.

-          Här kommer folk in mitt i natten med en stukad tumme, sa hon.

Jag kände mig då som en riktig hårding, en bruten handled är väl inget att springa ner sjukhusgrindarna för. Jag blev gipsad och enarmad för de närmsta sex veckorna.

Ett problem var att vi hade hästar och de tar inte hänsyn till att jag brutit någon arm, de skulle ha sin mat och sitt vatten och ledas ut och in i hagen varje dag. Sedan var det mockningen som var problemet, jag som hade en arm kunde inte hålla i dynggrepen. Gubben var borta på en av sina otaliga kurser eller om det var jobb, det kommer jag inte ihåg. Han var i alla fall inte hemma på veckorna så dottern fick sköta hela lasset med hästar och mockning och blev stark i armarna när hon bar de stora vattenhinkarna. 

Hästar är stordrickare, de kunde inte dricka ute i hagen på dagarna, det var vinter och vattnet frös på nolltid. När de kom in så drack de först en stor hink, åt lite hö och sedan bälgade de i sig en hink till som efterrätt och kissade sjöar i den nymockade boxen.

Det var lite jobbigt att gå där och inte kunna göra något, när snön kom så försökte jag sparka undan den. Det gick inte så bra utan jag började gråta istället, precis som om det skulle hjälpa. Lite synd tyckte jag om mig själv just då.

Det gick heller inte att köra bil, jag kunde inte greppa med mer än högerhanden kring ratten, lite svårt att släppa den när jag skulle växla. Dumt det där med växelbilar, vet inte varför vi envisas med att ha dem i det här landet.

Efter ett par veckor gick det bra, men oj så svårt att bo ute i skogen och inte kunna ta sig till affären.

Så nu trippar jag nervöst på isen, rädd att ramla och rädd att göra illa mig. Rädslan är inte bra, den hindrar mig från att slappna utav, den sitter där och gör sig gällande varje vinter. Jag är storkund på broddar och har arbetat mig igenom de flesta sorter.

Mellan den förra meningen och den här har jag varit på jobbet i byn, vi har lagt inbetalningskort i kuvert min kollega och jag. Det är väl inte det mest intellektuella arbetet som finns, men det ger en stunds småprat om ditt och datt.

Rådjuren stod och betade i hästhagen när jag svängde ned för backen med bilen, de tittade inte ens upp för att fundera om de skulle bli rädda för mig eller inte.

Tydligen kände de på sig att jag var vegetarian så någon fara för deras liv förekom inte, de stod kvar och åt.

Jag vet inte hur hungrig jag skulle kunna bli för att ta död på ett vackert rådjur och äta köttet, inte hur hungrig jag skulle behöva bli för att äta något djur. Mesta delen av mitt liv har jag varit vegetarian, några år i exil någonstans där i mitten.

Nu tänker jag inte börja någon predikan om köttätandes vara eller icke vara men det har gått till överdrift allting nu för tiden. Sedan kan ni nog tänka ut resten själva.

Leo Tolstoy var en klok gubbe och tillika vegetarian, hans faster kom på besök och klagade över att hon ville ha fågel till middag, hon var nog inte så förtjust i att sitta där och tugga grönsaker. Sagt och gjort Tolstoy hämtade en höna och band fast den i stolsbenet till fastern. Hon tittade på den med fasa.

-          Varsågod här har du din fågel. Men slakta och tillreda den det måste du göra själv.

Fastern bad inte om något mer under vistelsen där, hon nöjde sig nog med grönsakerna.

Det är lätt att köpa kött i affären, då har någon annan redan gjort det svåra jobbet.

Nu är klockan tre och det är redan mörkt ute, adventsljusen lyser och stugan är nytvättad. Gubben och jag körde med våra vrålåk till dammsugare i helgen, katterna flög vettskrämda ut med väggarna.

I morgon ska jag ut och äta med jobbet, det är över ett halvår sedan jag åt en pizza ute så det är dags igen. Tar alltid en pizza medan de andra äter fläskfilé och annat, det kan tyckas vara lite konstigt att äta en sådan när man går ut och äter så sällan som jag. Men det är gott och enkelt, lök, paprika och tomat och kanske någon liten oliv.  Tre mil in till stan och sedan tre mil hem igen, mätt och belåten med magen full av pizza, inte så nära att bara slinka iväg på när man helst känner.