Kolbrasor och kaffesugna spöken

Gumman tar en morgonfika. Det är något visst med söndagsmorgnar. De är långa, hemskt långa.

Söndagar är en enda lång startsträcka till måndagen, jag vaknade klockan sex som vanligt.

Sömnen vet inte om vilken dag det är, för den är varje dag detsamma.

Har senaste veckan börjat vakna vid den tiden, kanske är det för att ljuset återvänder och solen strålar in och avslöjar damm och andra otrevligheter.

Våren är nog på väg, den har kommit till Skåne läste jag och om en månad är den här. När jag tittar ut så ligger snön djup här vid stugan och träden är rimfrostvita.

Visste jag inte att det var mars så skulle man kunna tro att det var en januaridag.

Katten Sixten är fortfarande med oss och verkar återställd från sin magåkomma.

Just i denna sekund hoppar han upp på skrivbordet där jag sitter och knölar ned sig i utkorgen av plast. Där gillar han att rulla ihop sig och ta en tupplur.

Så han har beslutat sig för att hänga med ett tag till.

Gubben börjar bli sjuk, hans sömn vet om att det är söndag. Då kan han likt en tonåring sova bort mesta delen av dagen.

Jag tänker på att vi är lyckliga som slipper frysa inomhus. Det tar vi för en självklarhet med vår centralvärme. Det är bara ett tiotal år sedan de i England kom på att de skulle vara bra med värme i husen, innan dess hade de frusit i århundraden.

Kommer ihåg de första åren jag åkte dit i slutet av sextiotalet. Det var då man fortfarande kände av andra världskriget i form av krigsinvalider, de var då runt de femtio, jag känner mig uråldrig för att jag kommer ihåg dem.

Andra världskriget var då inte något gammalt krig i en uråldrig tid, det var i högsta grad fortfarande levande i folks minnen. I London stod det ruiner som inte blivit bortforslade även efter tjugofem år. Och centralvärme var något exotiskt och främmande.

I de flesta engelska hem fanns det två vardagsrum på bottenvåningen. Det ena som stod tomt och kallt, användes enbart vid jul och andra högtider.Lite som våra gamla finsalar.

Det andra var oftast mindre och hade en öppen spis, där trängdes både matbord, TV och fåtöljer.

Kolbrasan värmde upp rummet och det var en pina att bege sig en trappa upp när det var sängdags.

Då med en varmvattenflaska i högsta hugg, som man lade ned i fotändan av sängen för att försöka få lite värme under täcket.

Det gick väl sisådär med det, en gång kom det rök ut ur min mun där jag låg och huttrade. Mitt i natten vaknade jag oftast av att varmvattnet nu var kallt,  flaskan låg där och darrade likt en stor gummialadåb. Jag sparkade ut den på golvet.

Att sedan ta sig från sängen till den kalla klädhögen som låg på stolen, var något av en prestation. Det gällde att snabbt trippa över golvet och snabbt kasta på sig kläderna, greppa varmvattenflaskan och in i det lika kalla badrummet och försöka tvätta sig. Som tur var hade de varmvatten.

Väl nere i det då varma köket hade jag glömt nattens vedermödor och kunde dricka mitt te och äta min kalla rostade brödskiva.

Men England har också förändrats och nu har de till och med golvvärme. Fast jag tyckte det var charmigt med kolbrasorna och varmvattenflaskorna som med allt gammalt, det var inte så kul när det begav sig men nostalgiskt att tänka tillbaka på.

I Indien var de påhittiga vad gällde att hålla sig varma. Ni som tror att Indien låter varmt och gott är inne på fel spår. Indien likt Sverige har väldigt olika zoner, i söder är det varmt året om och i norr har de vintrar likt våra.

Där fanns det inte ens kolbrasor, husen hade oftast inte ens fönster. Det var bara ett galler, säkert bra på sommaren men inte så mysigt på vintern.

Hos munken satt vi på golvet, inte en stol i sikte. Han hade täckt golvet med kamelhårsmatta, den stack sönder våra bakar. Kamelhår är det mest stickiga och otäcka som existerar.

Idag hade jag nog inte stått ut att sitta där, men som vig tjugoåring hade jag inte så stora problem att sitta i skräddarställning. Annars satt indierna på huk mycket, de kom på besök och satte sig elegant på huk och kunde sitta så i timmar.

Även de äldre var viga och eftersom ingen hade stolar så förblev de så tills de lade sig ned för att dö.

Skulle vilja se en svensk sjuttioåring eller åttioåring sätta sig på huk och sedan resa sig elegant utan att ta i något. Där är de tvungna, toaletterna är ett hål i golvet.

Vintern i norra delen var kall, det kom ingen snö men nära på. En fuktig kyla som gick genom märg och ben, det enda vi hade att värma oss med var filtar.

Filten åkte på så fort vi vaknade och satt på hela dagen. Den snodde vi kring kropparna likt ponchos.

Munken hällde i lite kol i små lerkrus och satte eld på dem, när kolen glödde stoppade vi krusen under filten och kurade ihop. Krusen höll oss varma när vi satt där på kamelhårsmattan och lyssnade till munken när han läste högt ur någon bok.

Folk gick omkring med krus under filtarna vart de än gjorde. Att ingen blev en levande fackla är konstigt, filtar och glödande kol hör inte ihop.

På det sättet löste de vinterns vedermödor, någonstans där i maj var det kokande hett istället och det gällde att hålla sig borta från solen.

Här uppe säger de inte att de ska gå på toa, de går på huset istället. En kvarleva då det fanns utedass, används säkert inte av den yngre generationen som aldrig upplevt ett utedass. De som använder ordet har nog själv lärt sig det från sina föräldrar.

Det är vetenskapligt bevisat, de ni, att sitta på huk på huset är bättre för tarmarna. Våra toastolar bidrar till en onaturlig tarmtömning och orsakar förstoppning och dåligt arbetande tarmar. När indier och andra hål o golvet folkslag blir konfronterade med en västerländsk toastol, så kryper de oftast upp på dem och sitter där på huk med en fot på varje sida.

Nu kom jag in på skitsnack igen. Jag tycks gilla det.

Något annat jag noterat på sistone är att alla tycks ha ett husspöke utom gubben och jag. Inte alla naturligtvis men många, värst tycks min kusin i Norge ha det.

Där öppnas och stängs dörrar av sig själv och garderobsdörrar slits av sina fästen och hamnar metervis bort. Väggklockor står öppna och det dunsar och har sig överallt.

En morgon hade ett ovanligt starkt husspöke flyttat hela tunga tvättmaskinen.

Som tur är så är det inte räddhågade folk, de lever med det. Jag antar att jag skulle nog få lite hicka.

Hemma hos kollegan huserar ett prydligt spöke, hon jag tror det är en hon, trollar bort klädesplagg och lämnar tillbaka dem prydligt hoplagda på platser de letat flera gånger. En gång kan vara nog, men när det är flera gånger då börjar det bli på gränsen till mystiskt.

Men då ska vi försöka hitta s.k. logiska förklaringar. Vi kan inte acceptera att det är så som det är, något vi inte kan se och ta på. Våra små hjärnor vill inte acceptera att det finns så mycket mer än det, vi är bra korkade i alla fall.

Men som sagt, här i stugan lyser spökena med sin frånvaro, fast ibland tror jag att vi är så vana med dem att vi inte känner av dem.

En väninna bodde här några dagar och var kattvakt, när gubben och jag var nere i München på ölfestival för ett par år sedan.

Hon kände sig iakttagen när hon satt på kammaren där jag sitter nu. Det var så att håren reste sig på hennes armar.

Gubben kände samma sak när han satt här en gång, han blev riktigt påverkad av det. Kanske för att man inte har uppsikt bakåt mot hallen, där kan allt pågå medan jag sitter i lugn och ro och glor in i datorn.

Väninnan var på en promenad, när hon kom tillbaka till stugan så doftade det nybryggt kaffe, till saken hör att hon inte dricker kaffe och det hade inte varit någon på besök som gjorde det heller.

Härom kvällen så satt jag här min vana troget och då fick katten Gizmo som låg i mitt knä syn på något i hallen, han hoppade ned på golvet satte sig där och stirrade ut i mörkret och vispade med svansen.

Då blev jag lite rädd, rädd för vad han såg som jag inte uppfattade.

Lite korkat av mig egentligen som ju tränat i åratal att prata med andar, de är mina arbetskamrater och inget att vara rädd för.

Så här i stugan är det för det mesta lugnt, det händer inte så mycket i våra liv här så spökena har nog tröttnat på att stirra på oss där vi sitter och givit sig av till roligare hus.

Vättarna har nog också försvunnit, har inte sett dem i ögonvrån på länge.

Fast ett kaffesuget spöke har vi i alla fall.