Gammal är äldst.

Gumman jobbar. Nåja, jag sitter och skriver min blogg istället. Har världens bästa arbete där jag kan spendera min tid allt utefter arbete som kommer in.

Ingen chef som flåsar mig i nacken, jag är min egen.

Lyckligt lottat, kanske jag har förtjänat det.

Faster hon är envis som en barnunge, hon vill dö och vi vill inte låta henne göra det.

Som jag rapporterat så äter hon ingenting längre, dricker bara vatten.

Läkaren som tittat till henne tyckte att en näringssond skulle sättas in i hennes mage, så att hon istället kunde få mycket god näring rätt in i kroppen. Jag såg framför mig hur hon skulle bli pigg som en mört och fortsätta inreda balkongen som hon började med för ett tag sedan, innan luften gick ur henne.

Men se, det vill hon inte. Hon har beslutat sig för att hon ska fortsätta dricka vatten tills hon slutligen somnar in för gott.

Hon säger att hon bestämmer över sin egen kropp, hon bestämt sig för att det är ingen mening att fortsätta.

Idag ska läkare komma dit och sätta in sonden och jag undrar hur de ställer sig till att hon med helt klart huvud, säger att det blir inget av med det.

Jag frågade vad hon pysslar med där hon ligger i sin säng fast besluten om att snart dö.

-         Jag läser Allers och löser korsord, var hennes svar.

Helt utan ångest ligger hon där och förströr sig medan hon väntar på den stora dagen, en av de största i hennes liv förutom när hon en gång föddes uppe i Delsbo i Hälsingland 1920.

Det är att ha kommit långt in i livets insikter. Gerotranscendens heter det med ett finare ord.

Teorin om gerotranscendens beskriver en, oftast positiv, perspektivförskjutning från en mer materialistisk och rationalisk syn på livet till en mer transcendental.  Flertalet individer förutsätts genomgå en åldrandeutveckling som leder till avsevärda förändringar i sättet att uppfatta jaget, relationerna till andra människor och livet som helhet. Man lär på olika sätt känna sig själv bättre.

Detta beskriver henne så bra. Vi har mycket att lära vi människor, men hon har nått ända fram.

Annars så har inte tranorna dykt upp ännu, fast gubben sa igår att de nått Söderhamn åtta mil söderöver. Det är nog inte våra två tranor som kommer till vår by. Kommer på mig att tänka att de kanske dött av ålderdom eller något annat har hänt. Då blir det så tomt, inget trumpetande i arla morgonstund.

Tänker ett varv till och inser att det varit tranor som trumpetat i de tjugo år vi bott här, en trana blir nog inte så gammal så det är barnen som tagit över.

Har också lärt mig att våra tranor övervintrar i Tunisien, det är långt att flyga och lika förundrad står jag där och ser dem komma hela långa vägen från Afrika till vår lilla by.

Kollegan är sjuk, folk faller som käglor kring mig. Gubben var sjuk för ett tag sedan, han hostade och nös så att jag var säker på att nu skulle jag bli smittad.

Men inte, jag har faktiskt inte varit sjuk sedan jag satte på mig min medaljong.

Medaljongen skaffade jag då jag skulle opereras förra året. Den är laddad med nollpunktsenergi såsom den magiska staven som jag har. Antingen har jag blivit kärnfrisk eller så är det att den skyddar mig från allehanda baciller.

Min talisman har jag på mig varenda dag, den sägs också skydda mot strålning som vi omger oss med varje steg vi tar. Jag lägger den under madrassen på natten och när jag har svårt att sova lägger jag även staven under kudden och då sover jag ovaggad.

Nu är allt detta inte vetenskapligt bevisat, men det finns så mycket som inte är det och fungerar lika bra för det.

Nu har Britian´s got talent gjort det igen. Först med Paul Potts som liten och tjock gick upp på scenen och mot all förmodan av oss som dömer, sjöng så det stod härliga till. Sedan Susan Boyle och hur det gick sedan vet vi alla.

Häromdagen sändes det första programmet i England, jag som är om och kring mig bevakar det varje år och är snabb att ladda hela det på min dator. Sedan tar jag min lilla sticka och sätter den i DVDn och så kan gubben och jag se det nästan lika fort som det engelska folket.

Tjuvkikade på ett klipp i dag. Det var en väldigt tjock ung man med långt lockigt hår och en späd flicka. De klev upp på scenen och Simon Cowell var snabb att säga vid första anblicken, att han hade hoppats på en förbättring av standarden men det skulle tydligen inte bli så. Den unga mannen darrade på rösten och så satte de igång att sjunga. En ny stjärna är född på operahimlen.

Från att ha himlat med ögonen över anblicken av paret så stod Simon upp och applåderade. Jag älskar sådana program och varvar dem med husprogrammet, matlagningen och en suverän svensk serie som just nu går på SVT.

Annars skrattade vi gott igår av den nya serien Coacherna som startade i söndags tror jag. Lite Woody Allen över det hela. Svensk den också kan jag tillägga och värd en liten titt om ni har missat den.

Med risk att denna blogg blir som en TV recension slutar jag och återgår till arbetet på fackföreningen.

Kanske spökar det?

Gumman tror det spökar i stugan. Jag har berättat om kusinen i Norge som har vildsinta spöken i sitt gamla hus. De rumsterar om och flyttar tunga tvättmaskiner, sliter garderobsdörrar ur sina fästen och skickar dem flera meter bort.

Vid våra dagliga samtal på Skype så frågar jag alltid om det hänt något mer i huset.

Nu har det stått där i hundratals år och det vore konstigt om det inte funnits en drös människor som bott där som inte riktigt lämnat stället.

Tror att de äldsta delarna är från 1600-talet. Spökenas älsklingsställe kan man tänka.

I förrgår kväll så kom gubben hem ovanligt sent från en tur till någon tråkig byggmässa i Stockholm. Jag som fick åka upp sent på kvällen och hämta honom i byn ville få sova lite längre på lördagsmorgonen, jag drog då ut telefonjacket här uppe på min kammare. Lade det på sidan som jag brukar och gick till sängs.

I går morse skulle jag ha i det igen var det stört omöjligt. De kraftiga piggarna som alla telefonjack har, var alldeles inåtböjda. Då började mitt huvud gå igång, om jag möjligtvis hade haft skor på mig och trampat på den, men jag brukar inte ha skor på mig mitt i natten och jag brukar inte gå i sömnen.

Tittade lite snett på katten Gizmo och undrade om han skulle ha lyckats åstadkommit böjningen av piggarna, men han är katt och ingen elefant.

Sagt och gjort jag kallade på gubben och han tog ett verktyg och böjde ut dem, vips gick jacket i sina hål.

Nu är han inte spöktroende, verkar vara ett syndrom hos de flesta gubbar. Han hävdar att jag trampat på jacket, jag hävdar att det skulle jag veta om jag gjort det.

Nu har det inte hänt mer än den incidenten som är lite oförklarlig, en incident är ingen incident. Sannolikheten att det då har hänt är lika med noll. Däremot om saker och ting upprepas då har det hänt på riktigt. Lite som Harrisburg.

Men ingenting att bli hysterisk över och kontakta programmet ”Det okända” om.

Nog om spöken som böjer telefonpliggar.

Idag är det våffeldagen. Nu är ju det så här i stugan att vi försöker att inte äta kolhydrater och våfflor med sylt kryllar av sådana. Så det blir inget av med det.

Vi överlåter detta åt den smala delen av befolkningen.

Sommartiden är också ett spektakel. Av alla stolleprov så är det ett av dem, jag struntar i om kvällarna blir ljusare, det blir jag inte lyckligare av. Antar att sommartid har något med pengar att göra som allting annat, inte tror jag den infördes så att vi ska kunna njuta av ljuset. Kanske är det någon som vet där ute?

Antalet självmord och hjärtinfarkter har också noterats när sommartiden införs. Det är väl främst personer som inte gillar förändring, själv har jag svårt att kliva upp en timme tidigare och det håller i hela sommaren och när normaltiden kommer på hösten så känns det bättre. Jag har normaltiden i mitt blod.

Ryssland har skippat sommartiden och kör samma tid året om.

Så blir det ett fasligt sjå i stugan när vi ska springa kring och ändra alla klockor. Många av dem sitter rätt högt och det känns som ett onödigt besvär.

Ner med sommartiden! Kanske jag ska starta en Facebookgrupp med det namnet.

Snart är snön borta här vid stugan. Det dröjer nog bara ett par veckor till om vädrets gudar häller mer värme över oss. Lite krattning är alltid kul i påsk.

Nu kan jag sätta mig i min bil på morgonen utan att skrapa fönster och sätta i motorvärmare. Hoppa in lite nonchalant och köra upp för backen i ett enda svep, hurra för det, backen är i stort sett isfri, snart får bilarna sommarskor.

Är lite putt på småfåglarna som suttit hela vintern och kastat kring solrosfrön. Det är ett fasligt sjå att få bort dem.

Gubben är arg på ekorrarna som brukar sitta och kasta kottar kring sig. Jag tror väl inte att det är bara ekorrarnas fel om det ligger kottar på backen. Jag ser framför mig hur korrarna sitter där i sina granar och när de ätit klart slänger iväg kottarna på vår väg med ett elegant kast. Lite som en aväten majskolv.

Annars så har tranorna inte kommit ännu. Rapporterar när det sker.

Stockholmarna har heller inte kommit för att högljutt och nasalt skrika till varandra i affären i byn. Men till påsk är de nog säkert här igen. Lika högljudda som tranorna.

Faster hon hänger med på en skör tråd. Dricker inget annat än vatten och äter ingenting. Läkaren bestämde förra veckan att hon ska få näring direkt in i magen men ännu har inget hänt på den fronten. Det ska skickas remiss hit och dit och när de väl beslutar att sätta in en sond så kan det vara för sent.

Hon själv säger att hon bryr sig inte längre och jag kan förstå. Men vi vill ha vår matriark kvar hos oss ett tag till och jag håller tummarna att det händer något nästa vecka.

Katten Gizmo han har börjat med musfångeriet igen. Han sitter troget vid snökanten på åkern och glor, timme ut och timme in. När han sedan fångar någon stackars mus så dödar han den och lägger den prydligt på vår dörrmatta ute så vi kan gå ut och trampa i sorkar och möss hela långa sommaren.

Har börjat öppna dörren försiktig och kika på mattan innan jag kliver ut, det blir en vana efter ett tag. Men gubben han är mästare på att bara stolpa ut och få muslämningar under skosulorna.

Katten Sixten hänger med, han går ut lite och sitter i solen i dörröppningen till logen.

Ingen annan kan säga att våra katter har ett bra kattliv. Ingen bilväg där de riskerar att bli överkörda, massor med möss att fånga.

Gizmo var med mig upp för backen för ett tag sedan när jag skulle sanda den, vi kom så långt upp som till brevlådan och då kom en bil på vägen. Gizmo flög ned för backen i en rasande fart så att han sladdade på isen. Bra att han är rädd för bilar. 

Bilar är hårda, katter är mjuka.

Ångmaskinen

Gumman går inte på reklam. När det görs reklam för antirynkkräm är modellen inte en dag över trettio. Det retar mig en smula att de kan tro att vi som är 50+ någonting, ska ila iväg och köpa antirynkkräm så fort vi ser ett fagert ansikte i någon tidning.

När min dotter som är lite över tjugo börjar tala om att använda antirynkkräm, då är någonting fel. Antingen på min dotter, eller så talar reklamen till just folk under trettio.

Vi som är i min ålder och äldre vi får hålla till godo med Tena Lady för urinläckage, eller något piller för artros. Vi är ingen köpstark målgrupp enligt dem som förstår sig på sånt som köpkraft och reklam.  Eller så är vi för kloka för att falla i den populära shoppingtrenden, vi är visa nog att veta att vi behöver inte köpa allt som finns på denna jord, vi klarar oss ändå. Fast de som medverkar i denna reklam är noggrant utvalda och ser bara klädsamt äldre ut, inte gumkroppar utan hurtiga smärta damer och säkert är de inte en dag över femtio.

Så budskapet från media är klart och tydligt, det är fult att bli gammal.

Ibland har jag kommit på mig att falla för reklam, speciellt när Lindhs choklad förföriskt hälls i formar och bildar perfekta praliner. Riktigt känner hur de smälter i munnen, eller när en ung smal snärta sitter i en soffa så där lite förföriskt oklädd och smaskar i sig en Magnumglass. Blir snart påmind att jag inte kan äta sådant nuförtiden, utan att svälla ut som en mindre spärrballong.

Gubben ville ha choklad igår, vi har ett par kakor jag köpte i Italien, har glömt bort att jag lovat grannen italiensk choklad och glömt bort att ge honom.

Där ligger de förföriskt och lockar i vårat skåp, de har överlevt ett par månader här i stugan. Rekord för en chokladkaka.

Likt en gestapogeneral sade jag bestämt nej, han fick inte ta en enda liten ynka bit av någon av dem. Gubben lydde snällt, det är ju jag som bestämmer över just den chokladen. Vi är satta på sträng diet och där ingår inte smaskig choklad.

Så smala folk gör reklam för godis, de som inte har ens början till någon rynka gör reklam för antirynkkräm. Tror reklamfolket att vi är dumma?

Faster hon gillade att titta på TV, nu gör hon det inte längre men hon lever i alla fall enligt senaste rapport. Hon brukade titta på dagarna när alla andra har annat för sig, då såg hon på TV Shop. Jag vet inte hur många ångmaskiner hon köpt.

Enkla ångmaskiner som gör så att du kan stryka skjortor hängande i ett nafs, man bara hänger upp och tar munstycket och stryker över och så blir de som nya.

Eller så städar man hela huset med ånga, putsar fönster och fejar och står i medan allt blir bakteriefritt och glänsande.

Vi har fått en ångmaskin av henne, en liten rackare som man får krypa på alla fyra för att göra ren mattorna. Inte blir de speciellt rena heller. Allting blir bara blött.

Mitt kusinbarn i Italien fick efter mycket om och men en hel strykångmaskin Toby med munstycken. Faster hade fasligt bestyr med att beställa en sådan så att kusinbarnet kunde stryka sina rockar i ett nafs.

Sedan tog det evigheter innan de kom till Sverige och kunde få denna dyrgrip.

Vi provade den här i köket för ett par år sedan, det var munstycken och pipar och pilar, det tog lika lång tid att montera ihop den som att ta fram ett vanligt hederligt strykjärn och hinna stryka ett par rockar. Sedan skvätte det vatten överallt och ångan var så het att vi gjorde illa oss, när vi försökte få fason på manicken. Vi var nog fem personer som försökte oss på detta.

Slutligen tog jag fram eldprovet för en TV Shop ångmaskin, en skrynklig linneblus.

Ni som har linne vet att ingenting är så svårt att stryka som torrt skrynkligt linne, det vägrar att bli slätt om man inte stryker det fuktigt. Sedan sätter man det på sig och ser lika skrynklig ut efter några minuter.

Jag hängde upp blusen på en galge som de gör i reklamen, sedan höll jag försiktigt i nedändan och strök munstycket över ärmarna och framsidan. Inte blev det som i reklamen i alla fall, sedan brände jag mig och gav upp.

Faster hon var med under hela proceduren och vi försökte med bomull också och köket blev våtare och våtare. Det skvätte och pös, vi var mer blöta än skjortorna.

Manicken hamnade i Italien, där ligger den ouppackad i sin kartong, kusinbarnet har dragit en nödlögn till faster. Visst använder hon ångmaskinen Toby, det gör hon varje gång istället för att stryka, den är så bra.

Så enkelt och elegant som i reklamen är det aldrig.

Snart är det trandans

Gumman är vaken tidigt. Tyckte att jag hörde tranorna i gryningen, men det är nog för tidigt. Snart kommer de igen och jag undrar varje år hur i hela friden de hittar hela vägen hit till byn.

Den verkar inte speciellt intressant men vi har en bäck mitt i, där kanske de tycker om att spatsera. Hörde av någon att det finns folk här som pickar sönder tranäggen, det förvånar mig inte eftersom de inte verkar ha fått någon unge på många år.

Vad är det för sorts folk som skulle vara intresserad av att minimera tranbeståndet?

Kanske är de irriterade av trumpetandet de håller på med hela sommaren, dottern hatade det men jag tycker det hör till.

Människan tycks inte vilja leva med djur i det vilda, allt ska räknas och mätas och guds fria natur är nu inordnad i rutor och djurbestånd. Vi är inte herrar över allt och alla, se bara på Tjernobyl, där fick människorna fly och djuren lever i högsta välmåga, ingen strålning tycks ha drabbat dem. Höghusen står där övergivna, naturen håller på att sakta men säkert ta över igen, Så människan behövs inte ett dugg, djur och natur klarar sig utmärkt utan oss tvåbenta rovdjur.

Det är till att sitta och reta upp sig så här i arla morgonstund.

Undrar hur många döda som cirkulerar kring på Facebook? En väninna till mig fyllde 60 år häromdagen sa Facebook, utan en aning om att hon dog förra sommaren. Tydligen gjorde inte en av hennes kvarvarande vänner det heller, för hon hade gratulerat henne.

Hon står kvar där som min vän, för det är hon ju fast på ett annat plan än det förra.

Annars är Skype roligt just för tillfället, talar med min kusin i Norge varje morgon över vårt fika, lite småprat i godan ro, det känns som om vi inte var så långt från varandra. Talade med Bangkok i helgen, där var det nästan 40 grader varmt. Det låter skönt men är nog inte så hejans kul där mitt i smeten.

I Indien var det hett också, vintern var kall men i mars så vände det och dagarna blev hetare och hetare. Vi åkte mycket tåg och det fanns aldrig några fönster i tågen, det fick räcka med galler. Inte en fläkt av svalka kom in, det var lika hett ute som inne.

Vi springer kring och klagar här hemma om det råkar stiga till 26-27 grader i skuggan, någon eller några enstaka dagar under vår korta sommar. Men hallå, då har ni inte varit i de där länderna som det kan bli riktigt varmt, kommer på mig att det är väl just därför de klagar, de vill inte åka där det är varmt.

Fast jag skulle ha god lust att bunta ihop de som klagar och skicka dem till Bangkok ett tag, sen skulle man nog inte höra ett knäpp från dem om det svenska klimatet.

Men nu är det ingen mer än jag som klagar, isen smälter aldrig i vår branta backe om det inte blir varmare på nätterna snart. Alla andra går omkring och njuter av våren, jag har ingen vår här nere vid stugan, här ligger snön djup. Därför klagar jag och det tänker jag göra varje vår, tills jag trillar av pinn.

Sen har vi närheten till havet, det betyder att vi kommer att ha iskalla havsvindar ända tills slutet av juli när havet har fattat att det är sommar och värmts upp lite grann.

De som bor inåt land de gonar sig i värmen, medan vi får gå omkring i tjockkoftor och huttra i pålandsvinden. Så det är nackdelar att bo vid havet och eftersom jag sällan går ned till det så vet jag enbart i teorin att det ligger där och är kallt.

Tur att inte stugan låg ända ute på en havsudde, då hade vi fått frysa ihjäl och stänga in oss hela sommaren, men stugan hade då varit värd så mycket mer.

En kilometer till havet eller 300 meter det gör en stor skillnad i pris, sommarfolk vill ha närhet till vatten, vad det nu är för kul med det. Om man inte gillar att bada, eller åka båt, eller fiska fisk som inte finns.

Kanske för att titta ut över, men har man sett det, så har man sett det. Det ser ungefär likadant ut varje gång man kikar ned. Ibland med is och ibland utan, det är en smaksak.

Ha en trevlig dag ni där ute i vårsolen. Nu ska jag gå och göra lite qigong, gumman måste röra på fläsket så att det får lite motion också.

Matriarken vill sluta vara matriark

Gumman är hemma igen. Efter en utryckning till Västerås och gammal faster är jag återigen i stugan, ser på smutsiga fönster igen och ser på alla fläckar och damm när solen lyser in.

Det är bättre på sommaren då har solen lämnat köket och jag kan gå ned där utan att få hicka. Fönstren går utåt och är jättebesvärliga att putsa, jag går ogärna upp på stege, är lite höjdrädd har jag märkt med åren.

I alla fall så är väl lite smuts inte så hemskt, det går att åtgärda. Faster däremot hon kan nog inte åtgärda sig denna gång.

Hon har levt färdigt och jag hoppas jag kan gå in i döden med samma lugn som hon när min dag kommer.

Inte en tillstymmelse till någon ångest, hon säger för övrigt att hon nog aldrig har haft det även i yngre dagar, men jag är lite tveksam där. Antigen är hon en väldigt klok kvinna eller så har hon glömt bort hur det var.

Hon väger just nu 34 kilo med kläder, hon har gått ned 6 kilo på en månad och vi spekulerade i om hon inte hade magcancer, ingen vet och ingen bryr sig om att ta reda på det. Hon säger bara att det är ingenting att göra åt, det får vara vad det vill.

Jag lagade soppor och städade, servade henne med havremjölk som jag kom på ger energi och är nog bra istället för mat. Satt på kvällarna och tittade på henne där hon satt i sin fåtölj där hon brukade sitta och sy. Nu satt hon och sov, hon orkade ingenting och det skulle jag nog inte heller göra om jag vägde som hon.

Jag påminde mig om indianernas ordspråk att idag är en bra dag att dö på, de gick bort och satte sig någonstans och mediterade sig genom övergången. Kände att livet var slut och det var dags att gå till förfäderna.

Lite så kändes det hos faster, hon sa att hon vill bara lägga sig ned och somna in. Vi alla andra kring henne vill ha henne kvar, vi tvingar i henne soppor och annat som hon inte vill ha. Det är vårt ego som inte vill släppa familjens matriark, en matriark med klar hjärna och någon som alltid visste kloka svar och lösningar på allting.

Annars gick jag ut och gjorde försök att shoppa på stan. Västerås kryllar av affärer och innecentrum, en liten gångstig från faster låg hela härligheten. Kände att jag sett alla affärer förr och tvingade mig att inköpa några klädesplagg till sommaren.

Jag gillar inte shopping och kommer nog aldrig att göra det heller. 

Inte på Lindex, HM, KappAhl, Indiska, Åhléns eller någon av dessa svenska butiker som varje stad ståtar med. Samma stuk och samma kläder.

Så tillbaka till faster och tittade på henne, ibland såg det ut som hon slutat andats där i fåtöljen, kanske det hade varit en lättnad för henne. Inte för mig som säkert hade fått mindre fnatt.

Jag gjorde i alla fall så att hon kunde sova, hon har inte sovit på de sista åren. Några timmar på morgonen hade hon lyckats med, men nu viftade jag med min stav och lade den under hennes kudde och hon sov som ett barn från nio på kvällen, hela natten igenom. Jag själv sov som ett barn, lägenheten andades fridfullhet. Kanske var den full av förfäder som ska ta med faster till en annan värld.

Hon lovade att komma och spöka för mig i alla fall, om hon kan vill säga.

Det sa mamma också innan hon försvann härifrån, men ännu har jag inte sett eller hört henne. Kanske hon inte är bra på det.

Sedan hem på tåget och allt folk med sina plingplongapparater, inte en själ i den vagn jag satt i gjorde något annat än att antingen sitta och fippla med mobilerna eller ha en laptop placerade framför sig på bordet. Ingen som satt och tittade ut genom fönstret eller konverserade, utom jag då, jag såg naturen gå från ingen snö till mer och mer snö.

Vi här i stugan är nog de sista att bli snöfria i hela Hälsingland, solen orkar ännu inte över trädtopparna vilket gör det möjligt för snön att stanna kvar länge, länge.

Rekordet var för två år sedan då sista snöhögen försvann i början av juni, vi hade visserligen en enorm snöhög som låg i skuggan efter vinterns massor, men ändå.

Rådjuren tycks i alla fall ha hittat annan mat för havrekrossen ligger där orörd på gräsmattan. Eller så har jag tagit död på dem allihop med den, kanske deras magar inte tålde proteinet i den.

Fåglarna äter sina frön och tjattrat i buskarna, jag hade en sparvhök här förra veckan och då springer jag ut och skrämmer bort den, den får ta fåglar någon annan stans, inte mina pippiar som jag matat hela vintern. Det vore bortkastade frön i så fall, fast katten Gizmo han tar en och annan.

Annars går jag på mitt gåband varje dag här hemma, det var en bra investering. Bättre än den där apparaten man står och vevar med händer och fötter samtidigt, crosstrainern, den är så urbota tråkig.

Jag sätter på mitt favoritköpahusprogram från England på datorn. Sätter på mig pannbandet (det gäller att vara trendig när man ska sporta), rullar fram bandet som behändigt står uppfällt i ett hörn och viker ned i en enkel handrörelse.

Startar programmet och går där och knirkar medan folk tittar på det ena fina huset efter det andra på skärmen. Efter en halvtimme dryper svetten av mig och folk har ungefär hunnit titta på fyra hus vid det laget.Då är jag färdig, sätter mig ned och andas ut och ser de övriga två husen som är kvar i programmet.

Det är som att gå i en brant uppförsbacke, tungt men säkert nyttigt. Efteråt känns det bra i alla fall. Idag tror jag att det blir utomhusgående i rask powerwalktakt. Måste nog upp på vägen och se om det går att gå utan broddar, allting blir så mycket enklare då.

Annars är min lösning med bandet bra, det bästa av två världar i ett. Motion och favoritprogram.

Det gäller att vara påhittig för att få till det!

Några ord i all hast

Gumman ska ut och resa igen. Tycker nyss att jag varit iväg från stugan, Italien ligger färskt i minnet. Men nu är det dags igen, visserligen inte lika långt men väl ner till Västerås.

Gamla faster som jag berättat om förut, krutgumman på 91 år börjar bli färdig med sitt liv.

Den sista av mina föräldrars generation behöver mig. Det är lite hedrande och samtidigt vemodigt.

Hon har haft svårt att äta, känner illamående inför synen av mat, det är inget gott tecken. Har också fått cancer i tungan och läkarna meddelar att de kan ingenting göra. Åker till henne för att vi kan få prata och kanske kan vi skratta en stund tillsammans.

Så jag gör detta lilla inlägg så att ni inte undrar varför det blir tyst här på bloggen tills nästa vecka.

Känner att jag är behövd. Tänker snurra på henne med min magiska stav.

Kanske hjälper det, jag ber att det ska ge henne lindring, det är det minsta jag kan göra för min älsklingsfaster.

Vi hörs!

Kolbrasor och kaffesugna spöken

Gumman tar en morgonfika. Det är något visst med söndagsmorgnar. De är långa, hemskt långa.

Söndagar är en enda lång startsträcka till måndagen, jag vaknade klockan sex som vanligt.

Sömnen vet inte om vilken dag det är, för den är varje dag detsamma.

Har senaste veckan börjat vakna vid den tiden, kanske är det för att ljuset återvänder och solen strålar in och avslöjar damm och andra otrevligheter.

Våren är nog på väg, den har kommit till Skåne läste jag och om en månad är den här. När jag tittar ut så ligger snön djup här vid stugan och träden är rimfrostvita.

Visste jag inte att det var mars så skulle man kunna tro att det var en januaridag.

Katten Sixten är fortfarande med oss och verkar återställd från sin magåkomma.

Just i denna sekund hoppar han upp på skrivbordet där jag sitter och knölar ned sig i utkorgen av plast. Där gillar han att rulla ihop sig och ta en tupplur.

Så han har beslutat sig för att hänga med ett tag till.

Gubben börjar bli sjuk, hans sömn vet om att det är söndag. Då kan han likt en tonåring sova bort mesta delen av dagen.

Jag tänker på att vi är lyckliga som slipper frysa inomhus. Det tar vi för en självklarhet med vår centralvärme. Det är bara ett tiotal år sedan de i England kom på att de skulle vara bra med värme i husen, innan dess hade de frusit i århundraden.

Kommer ihåg de första åren jag åkte dit i slutet av sextiotalet. Det var då man fortfarande kände av andra världskriget i form av krigsinvalider, de var då runt de femtio, jag känner mig uråldrig för att jag kommer ihåg dem.

Andra världskriget var då inte något gammalt krig i en uråldrig tid, det var i högsta grad fortfarande levande i folks minnen. I London stod det ruiner som inte blivit bortforslade även efter tjugofem år. Och centralvärme var något exotiskt och främmande.

I de flesta engelska hem fanns det två vardagsrum på bottenvåningen. Det ena som stod tomt och kallt, användes enbart vid jul och andra högtider.Lite som våra gamla finsalar.

Det andra var oftast mindre och hade en öppen spis, där trängdes både matbord, TV och fåtöljer.

Kolbrasan värmde upp rummet och det var en pina att bege sig en trappa upp när det var sängdags.

Då med en varmvattenflaska i högsta hugg, som man lade ned i fotändan av sängen för att försöka få lite värme under täcket.

Det gick väl sisådär med det, en gång kom det rök ut ur min mun där jag låg och huttrade. Mitt i natten vaknade jag oftast av att varmvattnet nu var kallt,  flaskan låg där och darrade likt en stor gummialadåb. Jag sparkade ut den på golvet.

Att sedan ta sig från sängen till den kalla klädhögen som låg på stolen, var något av en prestation. Det gällde att snabbt trippa över golvet och snabbt kasta på sig kläderna, greppa varmvattenflaskan och in i det lika kalla badrummet och försöka tvätta sig. Som tur var hade de varmvatten.

Väl nere i det då varma köket hade jag glömt nattens vedermödor och kunde dricka mitt te och äta min kalla rostade brödskiva.

Men England har också förändrats och nu har de till och med golvvärme. Fast jag tyckte det var charmigt med kolbrasorna och varmvattenflaskorna som med allt gammalt, det var inte så kul när det begav sig men nostalgiskt att tänka tillbaka på.

I Indien var de påhittiga vad gällde att hålla sig varma. Ni som tror att Indien låter varmt och gott är inne på fel spår. Indien likt Sverige har väldigt olika zoner, i söder är det varmt året om och i norr har de vintrar likt våra.

Där fanns det inte ens kolbrasor, husen hade oftast inte ens fönster. Det var bara ett galler, säkert bra på sommaren men inte så mysigt på vintern.

Hos munken satt vi på golvet, inte en stol i sikte. Han hade täckt golvet med kamelhårsmatta, den stack sönder våra bakar. Kamelhår är det mest stickiga och otäcka som existerar.

Idag hade jag nog inte stått ut att sitta där, men som vig tjugoåring hade jag inte så stora problem att sitta i skräddarställning. Annars satt indierna på huk mycket, de kom på besök och satte sig elegant på huk och kunde sitta så i timmar.

Även de äldre var viga och eftersom ingen hade stolar så förblev de så tills de lade sig ned för att dö.

Skulle vilja se en svensk sjuttioåring eller åttioåring sätta sig på huk och sedan resa sig elegant utan att ta i något. Där är de tvungna, toaletterna är ett hål i golvet.

Vintern i norra delen var kall, det kom ingen snö men nära på. En fuktig kyla som gick genom märg och ben, det enda vi hade att värma oss med var filtar.

Filten åkte på så fort vi vaknade och satt på hela dagen. Den snodde vi kring kropparna likt ponchos.

Munken hällde i lite kol i små lerkrus och satte eld på dem, när kolen glödde stoppade vi krusen under filten och kurade ihop. Krusen höll oss varma när vi satt där på kamelhårsmattan och lyssnade till munken när han läste högt ur någon bok.

Folk gick omkring med krus under filtarna vart de än gjorde. Att ingen blev en levande fackla är konstigt, filtar och glödande kol hör inte ihop.

På det sättet löste de vinterns vedermödor, någonstans där i maj var det kokande hett istället och det gällde att hålla sig borta från solen.

Här uppe säger de inte att de ska gå på toa, de går på huset istället. En kvarleva då det fanns utedass, används säkert inte av den yngre generationen som aldrig upplevt ett utedass. De som använder ordet har nog själv lärt sig det från sina föräldrar.

Det är vetenskapligt bevisat, de ni, att sitta på huk på huset är bättre för tarmarna. Våra toastolar bidrar till en onaturlig tarmtömning och orsakar förstoppning och dåligt arbetande tarmar. När indier och andra hål o golvet folkslag blir konfronterade med en västerländsk toastol, så kryper de oftast upp på dem och sitter där på huk med en fot på varje sida.

Nu kom jag in på skitsnack igen. Jag tycks gilla det.

Något annat jag noterat på sistone är att alla tycks ha ett husspöke utom gubben och jag. Inte alla naturligtvis men många, värst tycks min kusin i Norge ha det.

Där öppnas och stängs dörrar av sig själv och garderobsdörrar slits av sina fästen och hamnar metervis bort. Väggklockor står öppna och det dunsar och har sig överallt.

En morgon hade ett ovanligt starkt husspöke flyttat hela tunga tvättmaskinen.

Som tur är så är det inte räddhågade folk, de lever med det. Jag antar att jag skulle nog få lite hicka.

Hemma hos kollegan huserar ett prydligt spöke, hon jag tror det är en hon, trollar bort klädesplagg och lämnar tillbaka dem prydligt hoplagda på platser de letat flera gånger. En gång kan vara nog, men när det är flera gånger då börjar det bli på gränsen till mystiskt.

Men då ska vi försöka hitta s.k. logiska förklaringar. Vi kan inte acceptera att det är så som det är, något vi inte kan se och ta på. Våra små hjärnor vill inte acceptera att det finns så mycket mer än det, vi är bra korkade i alla fall.

Men som sagt, här i stugan lyser spökena med sin frånvaro, fast ibland tror jag att vi är så vana med dem att vi inte känner av dem.

En väninna bodde här några dagar och var kattvakt, när gubben och jag var nere i München på ölfestival för ett par år sedan.

Hon kände sig iakttagen när hon satt på kammaren där jag sitter nu. Det var så att håren reste sig på hennes armar.

Gubben kände samma sak när han satt här en gång, han blev riktigt påverkad av det. Kanske för att man inte har uppsikt bakåt mot hallen, där kan allt pågå medan jag sitter i lugn och ro och glor in i datorn.

Väninnan var på en promenad, när hon kom tillbaka till stugan så doftade det nybryggt kaffe, till saken hör att hon inte dricker kaffe och det hade inte varit någon på besök som gjorde det heller.

Härom kvällen så satt jag här min vana troget och då fick katten Gizmo som låg i mitt knä syn på något i hallen, han hoppade ned på golvet satte sig där och stirrade ut i mörkret och vispade med svansen.

Då blev jag lite rädd, rädd för vad han såg som jag inte uppfattade.

Lite korkat av mig egentligen som ju tränat i åratal att prata med andar, de är mina arbetskamrater och inget att vara rädd för.

Så här i stugan är det för det mesta lugnt, det händer inte så mycket i våra liv här så spökena har nog tröttnat på att stirra på oss där vi sitter och givit sig av till roligare hus.

Vättarna har nog också försvunnit, har inte sett dem i ögonvrån på länge.

Fast ett kaffesuget spöke har vi i alla fall.