Gumman ska ut och resa igen. Tycker nyss att jag varit iväg från stugan, Italien ligger färskt i minnet. Men nu är det dags igen, visserligen inte lika långt men väl ner till Västerås.
Gamla faster som jag berättat om förut, krutgumman på 91 år börjar bli färdig med sitt liv.
Den sista av mina föräldrars generation behöver mig. Det är lite hedrande och samtidigt vemodigt.
Hon har haft svårt att äta, känner illamående inför synen av mat, det är inget gott tecken. Har också fått cancer i tungan och läkarna meddelar att de kan ingenting göra. Åker till henne för att vi kan få prata och kanske kan vi skratta en stund tillsammans.
Så jag gör detta lilla inlägg så att ni inte undrar varför det blir tyst här på bloggen tills nästa vecka.
Känner att jag är behövd. Tänker snurra på henne med min magiska stav.
Kanske hjälper det, jag ber att det ska ge henne lindring, det är det minsta jag kan göra för min älsklingsfaster.
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar