Rabarberpaj och glada grisar

Gumman planterar. Det är årets högtid nu, sommarblommor ska hänga högt och lågt och jag ska ge mig ännu mer att vattna och sköta varje dag.

Perenner är så tråkiga, de blommar ett par dagar sedan är det över.

Svalorna har kommit och flyger kring och tittar ut boplatser, eftersom de är ladusvalor så har de koncentrerat sig på vedboden och höloftet. Men katten Gizmo är snabb och kan fånga en svala i flykten, så en har redan gått hädan.

Jag kände hur det kärvade lite när jag skulle öppna dörren till logen, den låg på dörrmattan och var stendöd. Annars ligger där halva sorkar, möss och andra fåglar. Allt ska han släpa upp på Välkommenmattan, det sitter en hund och en katt och en mus på den. Vi har både möss, hundar och katter inne i vårt hus. Kanske för de har en egen Välkommenmatta.

Igår kom dottern på besök med sin sambo, jag är nu mormor till två hundar. En liten svartvit sak som springer kring och ser ut som den har alla bokstavskombinationer man kan tänka. En liten Duracellkanin i hundformat.

Sedan har jag fått ett större barnbarn i form av en schäferblandning på sex år. Han verkar coolare.

Det är alltid ett pusslande med katterna varje gång de ska komma. De är inte hundvana och katten Gizmo är den som flyr, det startar en rolig lek för alla hundar. Jaga katt är kul, speciellt när den är rädd och flyr.

Men döva gammelkatten Sixten, han backar inte för någon dum hund. Han reser rygg och är snabb med en rak höger, vänster, höger igen och hundar är lite fåniga. De skriker fast han knappt nuddat dem. Så blev det igår när han råkade få en hund för nära inpå sig som passerade hallen och han kände sig trängd. Heja Sixten, du är bra du.

Gizmo var lyckligt ovetande om hundinvasionen, han låg uppe på min säng och sov.

Åskan passerade en bit bort igår. Eftersom jag lider av agorafobi så var jag snabbt där och drog ut allt vad sladdar heter. Hade lite bekymmer över att jag stod vid spisen, det kan vara farligt att stå vid elektriska saker. Läste också att man inte ska spola vatten och stå där ovetandes och skölja, blixten kan leta sig ned i vattenledningen och spruta ut i kranen. Bäst är att sitta i en garderob, där finns inga elledningar.

Kanske beror det på att mamma satt i garderober när åskan gick. Det ligger inbäddat i mina gener. Garderobsgenen.

Just idag skiter jag i att jag måste hålla vikten, gå ned verkar vara en omöjlighet men att hålla den på en rimlig nivå det ska jag. Just idag äter jag min hemgjorda rabarberpaj som är lite knäckig, söt och god. Hej hopp!

Kanske skulle jag köpa små formar och göra en sådär femtio stycken, sedan ställa mig på Bondens marknad och sälja dem för ett hutlöst pris.

De flesta som går där och handlar har nog belånat sina hus innan, för Bondens marknad är inget billigt ställe precis. Bönderna har vett att ta betalt.

Konstigt, för det skulle vara tvärtom, inga mellanhänder där inte, bara rätt ifrån jorden.

Jordiga grönsaker, ju mer jord och skit ju bättre, burkar med röror och sylt, alla med en liten blå eller rödrutig hatt.

Eller så säljer de lantägg! Har mig veterligen aldrig sett någon med höns mitt inne i storstaden. Lantägg från sprätthöns, höns sprätter väl alltid?

Fast det är väl höns som får gå omkring lite som de vill, det är förbjudet med burhöns så Pelle och Lisa (det låter som ett litet familjeföretag med glada höns), de har inredda burar. Med en liten pytte sandlåda och några pinnar. Lika många höns i den som i de äldre burarna som var utan sand och pinne. Har någon frågat hönsen hur de vill ha det?

Burar är förbjudna men finns ännu, det går inte ihop i mitt huvud.

Eller kött från glada grisar, glada grisar ser jag framför mig, de hoppar och skuttar kring i det fria och bökar sönder jorden med sina trynen. Kände en som hade en gris i lägenheten mitt i storstaden. Det var så glatt och livat, när den kunde bryta upp plastmattan från köksgolvet. När den inte gjorde det så bökade den omkull dottern som kröp omkring. Men snäll var den, en glad gris kanske?

Är de sedan uppfödda på ekologiskt sätt så är det köttet dubbelt så dyrt. För då har de både varit glada och fått giftfri mat.

Kanske skulle jag baka pajer och häva i ekologiskt mjöl och smör? Då kunde jag ta dubbelt betalt. Grannens rabarber är väl ekologiska, har inte sett honom gå dit och häva på konstgödsel, de växer så det knakar ändå. Ett blått band kring dem med rosett skulle öka försäljningspriset också.

Jag tror gubben varit inredningsarkitekt i ett tidigare liv.

Vi håller på som bäst med logen och jag donar med mina växter, en del är på sommarlov ute i logfönstret.

Igår såg jag till min förvåning att en liten flaska med Radiolit hårvatten från

R. Conradsons apotek i Nordmaling, smugit sig in smakfullt bland pelargonerna. Sådant lullull som de håller på med i alla inredningsprogram. Genuint och gammaldags ska betonas med en flaska från anno dazumal, är på pricken något sådant.

Jag läste på baksidan där instruktionerna stod att hårvattnet ska smetas in först varje dag i en tid, sedan en gång i veckan och slutligen ska man tvätta håret med Radiolit champoneringspulver, schampo hette det inte, det var först mycket senare. Innan vi gick på date och hämtade appar och gud vet vad.

Det står att man ska tvätta håret var tredje vecka! Tänker på min barndom och inser att de flesta tvättade håret varje vecka eller var fjortonde dag på den tiden.

Så var tredje vecka var nog inte så konstigt i början av förra seklet. Mjäll och annat skulle garanterat försvinna om man gjorde så.

Nu tvättar vi håret var och varannan dag, ju mer vi tvättar ju mer får vi tvätta.

Hörde av frissan att det var en kvinna som slutat tvätta håret alls. Hon borstade det istället, låter inte som något jag skulle vilja göra.

Det är nu exakt ett år sedan jag låg under kniven på operationsbordet på Gävle sjukhus. Fullproppad med morfin levde jag i några timmar i morfinhimlen.

För er som inte vet så fick jag min halspulsåder sotad. D.v.s. den var nästan helt igenproppad med slagg, högt kolesterol och många års idogt rökande var nog en bidragande orsak till eländet.

Idag mår jag bättre än på länge och blodtrycket håller jag i schack med gåband och auryvedamedicin.

Har dock fått en sådan där basalcellscancer på handen, har haft tidigare i pannan och på foten. De har tagits bort och inte återkommit. Nu har det börjat växa en på vänster hand och jag måste pallra mig iväg till vårdcentralen och få den borttagen. En pluttoperation, men allt sådant måste analyseras.

Det är solandet vi gjorde på åttiotalet som gör sig gällande nu. Det tar några år och på den tiden var det ingen som tvekade att steka sig i något solarium. Jag får betala nu för att jag var fåfäng då.

Nu solar jag inte mer, inte ens i den riktiga solen. Fast jag går omkring i den men med måtta.

Den skiner i alla fall idag, det blåser kallt från havet. Måsarna flyger omkring och skriker, det är hänryckningens tid och allt är bra.

Bankpizza

Gumman målar igen. Var tvungen att lägga till igen, för det var förra sommaren som jag målade fönstren i vardagsrummet. Nu målar jag igen och det är ute den här gången.

Gråvitt har bytts mot svart. Svarta logdörrar ska det vara, nu är det gjort i ett nafs.

Sedan ska vi måla vitt, alla knutar och kring fönster. När det är gjort ska de stora rödpenslarna fram och stugan ska få ny lyster av röd linoljefärg.

Det är kul att måla men det är underarbetet som är det tråkiga, 90 % underarbete och 10 % målning, en regel så god som en annan.

Sedan har jag bringat ordning på somrarna där på femtiotalet. Två har sagt att det var sommaren 1959 som var varm, så då får jag tro på det. Sedan dök en annan sommar upp också på värmesommarlistan, sommaren 1955. Den kommer jag inte ihåg för jag var endast några år gammal. Men kusinen i Norge som är fyra år äldre hon kommer ihåg den och hon kommer ihåg mig som liten. En liten tjockis med röd plutmun.

Tjockis gäller fortfarande, men plutmunnen har blivit tunnare.

Annars äter vi mest här i stugan. Det är den eviga matlagningen varje dag. Antar att jag inte är den enda som suckar över det.

Olika maträtter ska det vara. Kunde vi inte anamma den indiska livsstilen och köra med ris och linser varenda eviga dag? Gubben gillar gröt och den gör han nästan varje morgon, jag äter en liten smörgås för jag är inte hungrig när jag vaknar.

Alla har olika stil och jag läste att vi äter alldeles för mycket kolhydrater på morgonen vi här i Sverige. Fast bacon och ägg varenda dag vore inte det optimala det heller.

Nyttiga det är vi, vi sunda ordentliga hälsomedvetna svenskar, har väl berättat det förut men italienarna de dricker espresso och en liten söt kaka. 

Nu äter vi inte bacon här i stugan heller så det skulle få bli ägg, tur är att grannens höns sköter sig och värper mycket. Ungefär arton stycken går åt per vecka i alla dess former. Undrar hur folk gör som köper en liten sexpack och den räcker i evigheter? När vi har mycket ägg så känner jag mig rik och ingen mat fattas i skåpet.

Pappa han åt en liten hårdbrödsmörgås varje morgon och mamma hon åt en pyttebit norsk limpa med lite sylt på. 
Så frukostar är inte något jag vuxit upp med och det sitter i. Hade jag varit uppvuxen i familj där alla samlades kring ett frukostbord varje dag och mumsade gröt och fil, så hade det nog sett annorlunda ut.

Vi satt aldrig ned till någon frukost vad jag kommer ihåg, utom när vi var på Mallorca 1965 och var tvungna att sitta där tillsammans, om vi inte skulle gå utan mat till lunch.

Sedan åt vi sällan middag tillsammans. Pappa han arbetade skift på sitt hotell och mamma var oftast inte hungrig när hon lagat mat, jag fick sitta där ensam. Hon hävdade alltid att hon blev mätt av att bara laga mat. De middagar vi satt tillsammans är lätträknade.

Vi var helt enkelt inte hungriga vid samma tillfälle.

Stackars barn, tänker nog en del, men jag visste inget annat och tyckte att familjer där de satt och åt middag tillsammans varenda eviga kväll, var de konstiga istället. Om jag var hemma hos någon och plötsligt skulle hon sätta sig och äta middag, ibland fick jag också smaka, ibland fick jag sitta och vänta.

I Indien var det enklare, vi åt skorpa med te tidigt på morgonen efter den långa meditationen som jag då inte insåg vitsen av.

Idag hade det nog varit annorlunda för jag inser att komma till ro och gå in i sig själv är viktigt.

Då var det mest utdragen pina att sitta obekvämt på en matta och försöka att tänka sig igenom timmarna. När jag suttit i en och en halv så brukade jag smyga ut och hoppas att munken och engelsmannen inte märkte att jag smet. Åt en skorpa i smyg och låtsades att jag inte ätit någon när vi åt vår tilldelning.

Munken sov för det mesta fast han sa att han var i djup meditation, jag trodde aldrig på det för jag anser att man inte ska sitta och snarka med hakan mot bröstet när man är i djup meditation.

Vid lunch mitt på dagen var det ris och linser. Efter att ha ätit en skorpa eller två tidigt på morgonen, var vi vrålhungriga vid ettsnåret.

Lassade upp ansenliga mängder ris och linsgryta (stark). Engelsmannen sa alltid att man är mer hungrig i Indien än man är hemma. Det tycktes stämma, fast hemma brukade jag inte leva på en skorpa en halv dag.

Samma visa vid middagen, massor av ris och linser med tillhörande rot eller grönsak.

Efter ett par månader så var jag ganska rund kring magen och kinderna. Alla kolhydrater i rismängderna gjorde sitt till. Rismage sa munken, det är vanlig att vara rätt så smal för övrigt och få en ölkagge av allt ris. Ölkagge sa han inte, han visste nog inte vad det var. Öl ingick inte i hans livsstil.

Jag såg aldrig någon dricka något i alkoholväg där, alla drack varmt te i den dallrande hettan och svetten lackade. Te är svalkande sade de, först blir man varm sedan blir man svalkad. Först efter att ha tömt alla sina svettkörtlar på minsta lilla droppe antar jag. Fast det måste ligga något i det, annars skulle inte den indiska befolkningen sörpla så mycket som de gör.

Fanta och Coca Cola började segla upp på listan över drycker då någon gång på slutet av sextiotalet.

I varje gathörn i städerna stod en liten vagn på två hjul och där såldes Fanta och Coca Cola.

Lassie var också populärt, yoghurt som var blandad med vatten och smaksatt med antingen socker eller salt. Provade aldrig på en salt Lassie men den med socker var fantastisk god. Hemma i Sverige vid den tiden visste inte en människa vad en Lassie var, idag ser jag dem lite här och där i storstaden och i receptböcker.

I byn här hemma lever folk fortfarande i okunnigheten om dess förträffliga svalkande smak. Kanske inte riktigt alla men jag är snabb på att dra slutsatser utan att ta reda på fakta. Frågar nu er om ni brukar svänga ihop en Lassie där hemma? Eller gå ut på något ställe och dricka en?

På tal om byn så måste jag berätta att gubben och jag var och åt pizza på banken häromdagen. Vår bank har också försvunnit i spariverns spår, lokalen stod där tom och trist och vad händer i en liten by när något står tomt. Jo, det flyttar in en pizzeria.

En annan sak jag noterade när jag var i Stockholm för ett par år sedan, det var att det inte finns många pizzerior mitt inne i centrum. Kollegan och jag vandrade hela Drottninggatan och runt Sveavägen utan att hitta en enda pizzakrog. Det fanns allt annat men inte just en hederlig pizzeria. Det finns en i Gamla Stan men dit orkade vi inte gå.

Till slut efter mycket traskande så hittade vi en liten, liten pizzabutik på en tvärgata till Sveavägen. Vi fick en av de godaste pizzor som kollegan säger sig ha ätit. 
En juvel i kronan bland alla andra krogar. Minns inte namnet så jag kan inte lotsar er dit om ni råkar få pizzasug och inte vill ha de tjocka varianterna på Pizzahut eller gå till någon vietnamesisk, iransk, mongolsk, libanesiskt, suschibar, fransk, eller snofsigt proffsigt  (lite mat och mycket pengar, fast med ett fint upplägg), när ni är på besök mitt i storstaden. 

Pizza är billig mat att äta ute. Bukfylla säger en del och rynkar på näsan. Jag tycker att det är mycket mat för en billig penning, fast de ökar i pris de också som allting annat. 
Under hundralappen kostar de i alla fall fortfarande på de flesta ställen. 

Gubben fick betala 225 kr på en krog i Västerås för en liten, liten gösbit och några potatisar. Han var inte mätt efter det krogbesöket och fick stoppa i sig en stor pommes frites från McDonalds på vägen hem som efterrätt. Nog för att gös inte tillhör de billigaste fiskarna, men vett att ta betalt det har de.

I alla fall så drabbades gubben och jag av en plötslig hunger på en degig pizza, fullproppad med härliga kolhydrater, det var häromdagen och vi hade varit och inhandlat diverse renoveringsgrejor till stugan. 
Inte ätit på nästan hela dagen och då drabbas man av en sådan våldsam hunger, den kommer helt plötsligt från ingenstans och blodsockret är nere i stortån. Man vill ha mat och det med den endaste gång, står inte ut att få vänta i några minuter. 

Så vi gick (jag nästan sprang p.g.a. hungern) in på det förra bankkontoret och där möttes vi av en lite för oss bisarr syn.

Allt stod kvar, bankdisken var kvar, bakom den hade de ställt en pizzaugn och ett tillredningsbord. 
Det såg ut som om bankpersonalen just gått ut ur lokalen för dagen och in hade det flyttat ett antal bord med hemska dukar i tjockplast som jag inte trodde fanns längre, samma gardiner och samma färg på väggarna som när banken huserade där. 
De måste ha letat länge för att hitta värre plastdukar, grå och svartfärgade till lokalens lite fulgula färg på väggarna och bruna bankdisk.
 

Min tanke var att pizzaägaren inte ställer oss bybor i någon ljus dager, vi är endast intresserade av att äta och någon lite mysig miljö det behöver vi inte. Fast de hade faktiskt ställt upp ett litet akvarium med några fiskar i på den sterila bankdisken. Tack för det!

Vi satt utanför kassavalvet och åt, pizzan var si så där, men känslan var en slags tomhet. Glesbygdens förfall vad som gäller service, allt man kan få, är snart enbart en degig pizza.

Antar att den går ganska bra, även om varenda pluttby här har en egen pizzabagare.

In kom det i alla fall folk och hämtade sina pizzor med bea. Ett annat fenomen som bara Sverige har, vi har för det första slutat att säga bearnaisesås, vi orkar inte utan säger bea.

Sedan ska den på varenda förbaskade pizza.

Nu ska jag gå ut och se om det går att måla på något.

Frufridag och jämlikhet

Gumman stirrar på ett tomt ark. Det kan representera denna dag, ett tomt ark till att börja med som sedan fylls med händelser och ord.

En del har redan gjort upp hållpunkter för vad den ska innehålla, jag har än så länge inte strävat i tanken mer än några minuter åt gången.

Att jag ska skriva en blogg, göra lite kaffe, kanske äta en smörgås, ta ännu en snus osv.

Gubben och jag firade 22 år igår. Det är den 17 maj 1990 som han drar med mig på fotboll. Hammarby ska spela och jag är måttligt road, är nog mer road av publiken än själva spelet. Sedan äter vi sniglar och sedan förlovar vi oss. Det är en annan historia.

Tur att Hammarby vann, i färskt minne hade jag en kille jag bodde ett par år med. Han var också Hammarbyare, en gång när de inte vann någon stor match så blev han deprimerad och låg där i sängen och stirrade i taket. Han tog det hela på blodigt allvar, i två dagar låg han och suckade, dels över förlusten och dels över att han kostat på massa öl i onödan, han var lite småsnål.

På något underligt sätt verkar mitt liv kantas av Hammarbyare, en enstaka AIKare har det väl också varit, men bara en.

17 maj är också Norges dag, det viftas med flaggor och barnen tågar genom städer och byar. Folkfest är det i alla fall.

Här i Sverige försöker de få oss intresserade av 6 juni, men vi vill inte riktigt ta det betet. Vi är inte vana att hylla landet till skyarna. Vi är långbänksfolk som gillar att sitta i kök och klaga, är det inte regeringen så är det Försäkringskassan eller

a-kassan.

Mår man lite dåligt så är det bra att ha något att skylla på. Som vi vet så ligger ju aldrig något inom oss som vi mår dåligt av, allt ligger hos alla andra dumskallar.

Annars börjar grillsäsongen nu. För alla utom för oss här i stugan. Som jag har skrivit förr så är det bökigt och stökigt att grilla. Gubbarna ska stå där med öl och grillmössa och kvinnorna ska fixa med allt det andra, samt hämta mer öl åt gubbarna som inte kan ta ögonen från köttbiten.

Detta är taget från en annan blogg jag läst.

Det där med män och grillning. DET är både heligt och oförståeligt (eget ord kanske?).Iallafall i mitt liv och med facit i hand.

Här hemma är alla (mer eller mindre) grillkvällar förenade med bråk (läs: hot om skilsmässa).

Varför?

Jo. Enkelt förklarat. Jag fattar noll och har noll koll. Hur, var och när jag än gör det, så är det fel tajmat. FEL!!!

När män ska grilla måste man koppla in sin telepatiska förmåga.

För under tiden din man grillar köttet, så SKA du ha koll på resten. Tillbehören ska klaffa i rätt sekund. Dvs. Potatis (eller dylikt), sallad, sås, bröd, dukning, dryck mm mm

Vad du än gör så stå för Guds skull redo bredvid din man OM han mot all förmodan VILL ha hjälp. Och vad du än gör, försök inte vara en redig fru och städa undan kring honom (dvs plocka bort överflödig disk såsom bestick, skålar mm).

Gör du fel så blir det inte bra! Hela livet kan tydligen gå under om inte köttet vänds i rätt sekund, rätt breddgrad och i rätt… öhhh land.

Bara att inse. En kvinnas plats är i köket, inte vid grillen!
Icke att förglömma – med en sjuhelvetes telepatisk förmåga.

Bra, kunde inte ha uttryckt mig bättre själv.

Förr lagade aldrig män mat, jag är så gammal så att jag kommer ihåg att Lennart Hyland införde frufridagen i början av femtiotalet. En dag som männen skulle ta över rodret hemma och ge sina fruar en dag där de kunde göra vad de ville.

Det blev ett väldigt ståhej kring detta och det skapades debatt. Tidningarna var fulla av tips för männen vilken mat de kunde laga just den dagen. Då fanns som bekant inte pizzerior och hämtmat hade ingen hört talas om. Nu är det enklare, en kebabtallrik eller en hämtpizza brukar stå på middagsbordet när männen ska ”laga” mat. Skulle vi kvinnor börja köra med hämtmat varenda dag så skulle det nog knotas i stugorna.

Så jämlikheten har en bit till att gå innan den väger jämt.

För att återgå till frufridagen så hakade SJ på och sålde biljetter till halva priset för kvinnor. Hur långt man hann åka på en dag på den tiden vet jag inte, om familjen inte skulle svälta ihjäl nästa dag, så var det nog för kvinnorna att rappa på hem.

Tågen tuffade på i behaglig takt, varje skarv dunkade och gnisslet mellan vagnarna hördes långväga. De stannade vid varje mjölkpall och åkte du långt hade de restaurangvagnar med vita dukar och vitklädda servitörer. Det var tider det.

Nu rusar de fram så att man blir sjösjuk, borta är skarvdunket och de vita bordsdukarna. Plastmackor och priopoäng finns det istället.

En undersökning på åttiotalet visade att kvinnor gjorde då tre gången så mycket hushållsarbete än männen.

Vad en sådan undersökning skulle visa idag återstår att se.

Men Alvedongenerationen som är födda på åttiotalet råkar i kris, när de inser att livet inte är en räkmacka som man kan glida fram på. Undrar vad de tänker göra åt jämlikheten?

Fast all förändring börjar hos en själv, kanske ska kvinnorna sluta att curla män och barn, en lösning så god som en annan.

Ut med det gamla och in med det nya

Gumman måste öppna fönstret. Nu är det är nästan sommar ute, då blir min kammare så varm här på övervåningen. Kanske borde skaffa en laptop så jag kan sitta i min tänkarstol ute på logen och skriva.

Ni som inte varit här i stugan ser nog en stor loge framför sig med högt i tak och undrar säkert varför man vill sitta inne på en sådan och skriva.

Logen är inte alls så, de kallar det för loge här uppe för att det är ett utrymme man inte riktigt vet vad det ska användas till. Helt enkelt en stor hall med dubbeldörrar som förr användes till garage eller något annat. Den hör ihop med huset och vår naturliga ingång innan vi går in köksvägen.

Den riktiga vägen vid ytterdörren används inte, vi har aldrig gått in i hallen som annat folk. Vi har gått köksvägen. Anledningen till att ytterdörren på framsidan inte används är att numera håller trappan på att falla samman. Får se om den blir åtgärdad innan höstlöven börjar falla.¨

Pelargonerna står planterade i sin hink och pryder ena logdörren med sina rosa blommor  framför den svarta tjärade dörren. Sommardörren in i köket sitter också på plats, gubben lyfte dit den igår. Den har en ruta med nät så att inte flugor och mygg ska ta sig in i köket, den ger svalka på varma sommardagar. När sommardörren är på plats kan sommaren komma.

Annars är vi riktigt ordentliga med myggfönster här i stugan. Det är väl en och annan mygga som letar sig in, men inte i mängder. Just nu är det härligt mellan vår och sommar, myggen har inte kommit till liv och en och annan sömnig fluga sitter i solen och filar på sina ben. Undrar varför de gör det?

Så det är insektsfritt i det stora hela just nu. Snart börjar invasionen av mygg, knott och bromsar. Medaljens baksida.

Jag som är uppvuxen i asfaltsdjungeln i storstaden kommer ihåg att jag fick inte uppleva de här skiftningarna. Plötsligt var det sommar och vi fick gå till

Gustav Vasa kyrka och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och det långa, långa sommarlovet låg framför oss.

Jag tillhörde de lyckliga som fick komma ut på landet under sommaren. Mamma och pappa köpte en liten kolonistuga i Skarpnäck strax utanför Stockholm.

Landet, det var väl att ta i men det fanns åtminstone gräs och blommor, fjärilar och getingar.

Stugan var pytteliten med ett rum och en liten sovalkov där jag hade min säng. Det fanns rinnande vatten vid tomtgränsen och en länga utedass lite längre bort. Trädgården kommer jag ihåg som stor, idag skulle den kallas liten. Där fanns bärbuskar och äppelträd, pappa och farfar höll på en hel sommar med att bygga en pergola. Konstigt namn tyckte jag då, lika konstigt låter det idag. Kommer inte ihåg varför vi aldrig satt i den, kanske blev den inte riktigt färdig någon gång.

Hela släkten (vi var fyra familjer, varav den fjärde hade valt att inte ha stuga där) hade varsin stuga i Skarpnäck. Området var stort och det var ett virrvarr av häckar och grusvägar. På vår gata om man nu kan kalla den gata, så bodde mina kusiner och några gator längre bort så bodde faster och farbror. Farmor och farfar hade inte någon stuga i koloniområdet, de var där i alla fall.  Det var naturligt att de skulle fördela sig lika mycket i alla tre stugorna och farmor hon diskade i uteköken och farfar byggde pergolas och påtade i jorden. Senare när vi alla fyra hade olika landställen på olika platser fick de åka runt lite mer. Naturligt då också.

Mamma och jag bodde där hela långa sommaren, pappa satte sig på sin moped, han hade inte körkort på den tiden och åkte in till staden och arbetade.

Midsommar var lövade skrindor med häst och dans kring stången vid festplatsen, Puckglassar och Cuba Cola, nästan lika god som Coca Cola. Det fanns en liten kiosk i området och Puckglassarna med päronsmak vad det godaste jag visste, så jättestora de var på den tiden, idag är de pyttesmå. Om det beror på att jag vuxit eller att glassarna krympt det vet jag inte. Tror snarare den sista.

Vi barn kunde obehindrat ta oss fram eftersom det inte körde några bilar i området.

Jag cyklade på min trehjuling fram och tillbaka mellan husen, häckarna var oändligt höga och stugorna var pepparkakshus. De såg åtminstone ut som sådana.

Sommaren 1960 var ovanligt varm, tror att det var det året, börjar bli lite osäker när jag tänker tillbaka. Någon ålderstigen läsare kanske minns?

Då gick det inte att äta Puckglass ute, getingsvärmar var som tokiga när de kände doften av glassen. Det gick inte att dricka Cuba Cola utan att hålla ett fast tag över öppningen på flaskan så att någon illvillig geting inte skulle krypa ned i den.

I ett par år hade jag mina somrar på kolonin, sedan sålde alla sina stugor och vi återvände aldrig dit igen. Släktingarna köpte villor och vi flyttade till Årsta. Årsta var grönt det också, allting blev större och ljusare, mycket bättre än trottoarerna i innerstaden.

Idag så flyttar alla in dit igen, de drar sina barnvagnar på trottoarerna och dricker latte på något trendigt café.

På sextiotalet vill de flesta därifrån, ut till den ljusa förorten och bo fem trappor upp i något höghus med tallskog utanför fönstret.

Där det var modernt och fint, rostfri diskbänk istället för en i marmor som vi hade, släta gabondörrar istället för dubbla spegeldörrar.

Spoltoa med knapp istället för en med kedja och cistern, nytt fint badkar istället för det gamla med tassar, smala fönsterbrädor istället för de djupa fönstersmygarna i äldre hus.

Inga kackerlackor som kilade runt på någon marmorbänk mitt i natten. Behändigt skafferi istället för det stora mörka man kunde gå in i och fick leta överallt på hyllorna. Ljusa plastmattor varthän man satte ned foten, inga mörka parkettgolv längre.

Så allt var mycket bättre i förorten som ni hör. Vi vet ju alla hur det har gått.

Sextiotalet var inte så lite omvälvande, allt gammalt skulle ut och in med den nya tiden. Mycket hände under de tio år som det varade. Hus renoverades sönder och kakelugnar slängdes ut i småbitar. Spegeldörrar slängdes på tippen, här skulle det vara slätt och lättskött. Hemmafrun började förlora mark för de yrkesarbetande kvinnorna och köken skulle vara lättskötta och hygieniska.

Praktiska med kyl och frys för en snabblagad måltid. Ingen i staden ville stå och slava framför grytorna, nej fram med Felix köttbullar på burk och snabbpotatismos.

Det var tidens melodi, nu börjar vi slava framför grytorna igen i matlagningsiverns tidervarv.

Det finns så många recept att prova och livet är för kort. Ändå står man där och kör ungefär samma matsedel år ut och år in. Faster hade tusentals recept som hon sparat i urklippsböcker, jag brukade säga att hon måste nog bli trehundra år gammal för att klara av att pröva alla dem.

Cirkeln börjar slutas, in med spegeldörrar igen och tassbadkar och kakelugnar och marmordiskbänkar, fast helst utan kackerlackor denna gång.

Söndagstankar

Gumman har blivit nageltokig. Med risk att verka ytlig och fåfäng som många andra bloggerskor, så vill jag berätta att jag blivit nageltokig.

Från att i årtionden haft nedrivna korta stumpar på mina fingrar så sitter jag nu i stugan och målar och filar och donar på mina ganska långa naglar.

Inser det opraktiska med det hela och antar att det enbart är en fluga för mig just nu, snart är jag tillbaka till de där praktiska korta igen.

Franska naglar (låter lite syndigt) med vitt på tippen, underlack och överlack och tjejen i affären höll på att svimma när jag sa att jag rensade under naglarna med en sax.

Hon sa att det var farligt att peta under naglarna, de kunde lossa från sina fästen!

Har aldrig hört talas om det förut, tror faktiskt att hon bara ville sälja sin specialnagelborste.

Så nu viftar jag kring med franska naglar som inte ser särskilt proffsiga ut om man tittar nära. Jag får väl vifta fort med dem framför folk, så hinner de inte se alla missar i min lågprismanikyr.  

Nog om naglar och nog om kvinnlig fåfänga, vill bara säga att jag nog smittats av det kollektiva medvetandet just nu. Naglar är riktigt inne, och även gummor i stugor snappar upp trender, fast det dröjer några år innan det kommer ner hit i skogen.

Kuckurellan eller vad de heter har kommit till byn. Ett dialektalt ord för sädesärla, antar att det är lika vanligt som att sätta hon istället för henne i språket. Jag slår fortfarande knut på mig själv när kollegan talar i telefonen och säger något som.

-          Jag ska meddela hon det.

Till vår gräsmatta har inte kuckurellan letat sig ännu, såg en på andra sidan byn som sprang omkring och vippade med stjärten. Läste också att det är hanen som tar hand om ungarna. Undrar vad honan gör hela långa sommaren?  Hon kanske sitter och målar naglarna?

Ett och annat ogrässtrå har också dykt upp i rabatten längst huset, annars tittar perennerna upp och ser lite förskrämda ut. De har frusit hela långa vintern och är inte riktigt säkra på att det är dags att titta upp i österläget vid stugan. Kollegan har söderläge på sin rabatt, hon har full huggning med delandet av perenner och ogräsrensning.

Vi ska till Västerås i morgon, för att säga tack och adjö till faster. Hon har väntat på sin begravning nu i nästan fyra veckor. För er som inte tror på något liv efter detta så vet hon ingenting, för er som tror, så kommer hon att vara med på sin begravning. Om detta tvistar de lärde.

Antar att syrenerna håller på att gå i blom därnere.

Stormen Dagmar har lämnat sina spår i skogen. Fullt med kvistar och annat bråte ligger kvar efter att de tagit hand om vindfällen. Jag undrar vad som hänt med våra stigar? Det återstår att se när det torkar upp en aning och det är dags att gå skogspromenader igen. Har inköpt nya Adidas för just detta.

Kvinnan i sportaffären höll på att svimma när hon hörde att jag kör skor i tvättmaskinen. De blir som nya, nu talar jag om träningsskor som har en viss förmåga att bli smutsiga när man går där bland blåbärsriset. Inte skinnskor om ni nu trodde det. Det var andra affären jag var inne i fredags och andra affärsbiträdet som tyckte jag var konstig.

Sedan smörjde jag och min kusin kråset med indisk mat. De har hela två indier i Hudiksvall nu för tiden. I alla år har det inte funnits någon utan Sundsvall sju mil bort var det närmaste indier man kunde komma.

Det blev Pappadums med mangochutney och sedan Naanbröd, ris och spenat.

Spenat låter väl inte som någon kulinarisk läckerhet men indisk spenat är mums, fast jag fick inte den med ostbitar i som är brukligt på andra indiska ställen.

Kusinen åt det vanliga kyckling Tikka Masala och alldeles fyrkantiga och mätta vacklade vi därifrån.

Jag älskar indisk mat. Kinakrogar och thailändare släng er i väggen.

Därefter fick jag en sightseeingtur i bygden häromkring när jag åkte buss. Det var jag och andra främlingar som var de enda passagerna, vi har fått många familjer i byn som liksom jag inte är födda här.

Hörde av några gamlingar här i byn att de inte tyckte att det var detsamma som förr med alla inflyttade. De vågade inte säga utlänningar utan sa inflyttade istället.

Jag spelade dum och sa att jag var ju också inflyttad hit, men det var inte samma sak sa de. Konstiga konservativa människor som tror att livet ska stå still, allting förändras här i världen och vi måste acceptera att allting kan inte var som förr.   

Så jag åkte runt och hade tid att titta mig kring. Slogs av att vart och vartannat hus behövde målas om, kändes som jag bodde i en fattig del av världen där folk inte har råd att måla sina hus. Ska ta en busstur till hösten också för att se om någon har fattat penseln.

Läste om en karl som blivit överfallen av en björn i närheten av Gävle, helt oprovocerat hade den gått till attack. Annars brukar det vara jägare med hundar som retar björnar. Det fick mig att tänka på vår skog här, det kändes inte helt bekvämt att gå där, i alla fall inte ensam. Fast vad skulle gubben kunna göra om en björn kom farande i full fart.

Gävlemannen har antagligen hittat på hela historien, han sa att björnen var en meter hög och sedan var han inte säker på att det var en björn över huvud taget.

Så jag har varit lite skogsrädd i onödan, björnen springer nog iväg när jag kommer i mina Adidas.

Mannen fick vara i rampljuset ett litet tag och kanske hade han ätit magiska svampar, vem vet.

Jag saknar fortfarande mina cigaretter efter ett helt år. Nu har jag fått ett prov i affären på rökverk som inte är cigaretter. Ett munstycke man sätter på en cigarettliknande plastgrej och ryker gör det som en cigarett, men det smakar ingenting. Tror tillverkarna att det är röken som är hela grejen?

Sitter där ute i min tänkarstol och tittar över nejden och blossar på plastcigaretten och låtsas att den är riktig. Det är nog jag som inte är riktigt riktig.

Kaffekalas och myrinvasion

Gumman har mycket kring sig. Fick en reprimand av min kusin i Ljusdal som läser min blogg att jag inte skrivit något sedan den 20 april. Tänk vad tiden flyger iväg ibland?

Annars har jag varit fullt sysselsatt med en väninna som varit på besök. Det är över fyrtio år sedan vi umgicks, men jag har valt att plocka upp henne igen, hon mig också naturligtvis.

Vissa personer skulle man inte för sitt liv vilja plocka upp i en gemenskap igen, men det finns de där få. Annars har jag mest servat katter och gubbe med mat och dödat myror.

Det är dags för årets myrinvasion från väst. Där ligger det stackar i rad, första myrorna vinglade kring igår men jag var där och sprutade Myrr för att stoppa deras stigar. 

Gör jag inte det regelbundet så har vi arméer som snart tar över hela trädgården och biter mig i tårna. Gubben går inte barfota som jag och råkar inte ut för det lika mycket. Gubben är sådan där strump och sandalmänniska. De människorna är oftast män, men gubben har inte vita tubsockor.

Tror jag har tagit upp det förr, men vi träffade en shaman en gång som tänkte bort myrorna. Hade ett snack med deras överordnade och myrorna lydde minsta vink.

Jag har gjort ett halvhjärtat försök att prata med myrdrottningen eller vad de heter, de som bestämmer i stacken. Ingen lyssnade till mig.

Det är därför att jag inte har tillit, säger gubben och skaffar mig en registreringsskylt till bilen med TILLIT på, men jag använder mig istället av Myrr, det fungerar.

Igår var en kvinna här som tagit kort på vår stuga och är i begrepp att skriva en hel bok om alla stugor i hela kommunen. Vilka som bor där och när de är födda, vilka deras föräldrar var osv.

Vi lämnade pliktskyldigt all information till henne och hon var solig och glad i största allmänhet. Kändes inte så bekvämt att folk nu ska kunna läsa vart min mamma var född, men det spelar väl ingen roll. Vi har ju inte skyddad identitet jag och gubben.Men lite hemlig vill jag alltid vara.

Sedan var hon klar och då frågade vi vad priset var för den färdiga boken i färgtryck. 

Hon lassade upp en från Småland, den var stor som bibeln och hade alla hus och stugor prydligt uppradade i adresser. Det fanns sådana böcker förr, men då var endast gårdar med, där stod också hur många kor, grisar, hästar och höns de hade. Nu ska det här bli något liknande fast både slott och koja ska med och inga djur denna gången.

Den kostar 4 800 kr, jag anade att de inte kan åka kring och trycka böcker för småpengar, men gubben och jag ville tänka lite på ett ev. köp. Vi är inte de som kastar ut en massa pengar och sedan låter boken ligga och damma i något hörn. Visst är det roligt för efterlevande generationer att se vem som bodde var, men känner jag våra barn rätt så har den inget intresse för dem.

De bor inte ens här i närheten.

När vi anmälde att vi inte var riktigt intresserade ännu så byttes hennes glättiga stil till en mer stelare och lite fientlig. Hon harklade högt flera gånger och hennes kropp stelnade. Jag som är känslig för sådant kände av den, men tror inte gubben gjorde det. Hon tackade för sig och pep iväg.

Så låt de som i generationer har bott i Nordanstig och vet att kommande också är bygden trogen, köpa boken. Vi avstår nog. Ni som bor i lägenheter behöver inte få besök av henne, inte radhus heller för den delen.

För er som ännu inte köpt sesamolja säger jag, gör det. Man blir len som en barnrumpa av den.

Jag smörjer in mig och går på gåbandet. Som en stor blank säl travar jag till husköparprogram, mina tjockisprogram är slut. Späcket på mig lyser och dallrar, det närmar sig fullmåne på söndag och kroppen drar åt sig mer vätska d.v.s. mer daller.

Sedan har den fått chansen att dra in i kroppen och jag duschar av det fetaste. Kvar blir det mjuka lena.

Väninnan som var på besök hon försöker liksom jag att hålla vikten, helst skulle vi vilja gå ned men vi har fullt sjå att stå kvar på samma utan att öka.

Så bra då att vi kom på kaffekalas här i byn. Här på landet lovordar de kaffekalaset, den äldre generationen och säkert yngre också, de har alltid bullat upp med kakor och bullar och annat smått och gott. Har inte stött på det i storstaden i lika stor utsträckning.

Här i stugan kan jag bjuda på ett gammalt digestivekex om någon skulle råka komma, men det är allt.

Så vi vikthållare hamnade framför ett bull och kakfat, likt törstade i öknen sträckte vi oss fram till rulltårtan med citronkräm och njöt av varje tugga. Kropparna som inte fått socker på evigheter spratt väl till en aning. Vi tittade på varandra och så var vi igång.

Har man ätit en bit så kan man lika gärna äta alla. Vi länsade nästan fatet. Vi tryckte i oss kaka på kaka, tog en av varje sort. Hade vi fått fritt fram så hade vi ätit upp allt, men det är inte artigt och hade nog varit samtalsämne i byn ett tag framöver.

Med hjärtklappning av sockerchocken vinglade vi ut till bilen. Lovade oss själva att aldrig göra om det. Beundrar de där strikta som kan äta en kaka, själv är jag antingen eller. Bäst är att avstå helt.

Koltrasten sjunger varje kväll. Den håller på länge och ända tills natten blivit riktigt mörk. Det är så skönt att ligga där i sängen med fönstret öppet och lyssna, det blir en vacker vaggsång.

Snart är det dags att slänga strumporna i något hörn och vifta med tårna i sandaler, från 

1 juni till 31 augusti är de bannlysta, i alla fall på mig.