Bankpizza

Gumman målar igen. Var tvungen att lägga till igen, för det var förra sommaren som jag målade fönstren i vardagsrummet. Nu målar jag igen och det är ute den här gången.

Gråvitt har bytts mot svart. Svarta logdörrar ska det vara, nu är det gjort i ett nafs.

Sedan ska vi måla vitt, alla knutar och kring fönster. När det är gjort ska de stora rödpenslarna fram och stugan ska få ny lyster av röd linoljefärg.

Det är kul att måla men det är underarbetet som är det tråkiga, 90 % underarbete och 10 % målning, en regel så god som en annan.

Sedan har jag bringat ordning på somrarna där på femtiotalet. Två har sagt att det var sommaren 1959 som var varm, så då får jag tro på det. Sedan dök en annan sommar upp också på värmesommarlistan, sommaren 1955. Den kommer jag inte ihåg för jag var endast några år gammal. Men kusinen i Norge som är fyra år äldre hon kommer ihåg den och hon kommer ihåg mig som liten. En liten tjockis med röd plutmun.

Tjockis gäller fortfarande, men plutmunnen har blivit tunnare.

Annars äter vi mest här i stugan. Det är den eviga matlagningen varje dag. Antar att jag inte är den enda som suckar över det.

Olika maträtter ska det vara. Kunde vi inte anamma den indiska livsstilen och köra med ris och linser varenda eviga dag? Gubben gillar gröt och den gör han nästan varje morgon, jag äter en liten smörgås för jag är inte hungrig när jag vaknar.

Alla har olika stil och jag läste att vi äter alldeles för mycket kolhydrater på morgonen vi här i Sverige. Fast bacon och ägg varenda dag vore inte det optimala det heller.

Nyttiga det är vi, vi sunda ordentliga hälsomedvetna svenskar, har väl berättat det förut men italienarna de dricker espresso och en liten söt kaka. 

Nu äter vi inte bacon här i stugan heller så det skulle få bli ägg, tur är att grannens höns sköter sig och värper mycket. Ungefär arton stycken går åt per vecka i alla dess former. Undrar hur folk gör som köper en liten sexpack och den räcker i evigheter? När vi har mycket ägg så känner jag mig rik och ingen mat fattas i skåpet.

Pappa han åt en liten hårdbrödsmörgås varje morgon och mamma hon åt en pyttebit norsk limpa med lite sylt på. 
Så frukostar är inte något jag vuxit upp med och det sitter i. Hade jag varit uppvuxen i familj där alla samlades kring ett frukostbord varje dag och mumsade gröt och fil, så hade det nog sett annorlunda ut.

Vi satt aldrig ned till någon frukost vad jag kommer ihåg, utom när vi var på Mallorca 1965 och var tvungna att sitta där tillsammans, om vi inte skulle gå utan mat till lunch.

Sedan åt vi sällan middag tillsammans. Pappa han arbetade skift på sitt hotell och mamma var oftast inte hungrig när hon lagat mat, jag fick sitta där ensam. Hon hävdade alltid att hon blev mätt av att bara laga mat. De middagar vi satt tillsammans är lätträknade.

Vi var helt enkelt inte hungriga vid samma tillfälle.

Stackars barn, tänker nog en del, men jag visste inget annat och tyckte att familjer där de satt och åt middag tillsammans varenda eviga kväll, var de konstiga istället. Om jag var hemma hos någon och plötsligt skulle hon sätta sig och äta middag, ibland fick jag också smaka, ibland fick jag sitta och vänta.

I Indien var det enklare, vi åt skorpa med te tidigt på morgonen efter den långa meditationen som jag då inte insåg vitsen av.

Idag hade det nog varit annorlunda för jag inser att komma till ro och gå in i sig själv är viktigt.

Då var det mest utdragen pina att sitta obekvämt på en matta och försöka att tänka sig igenom timmarna. När jag suttit i en och en halv så brukade jag smyga ut och hoppas att munken och engelsmannen inte märkte att jag smet. Åt en skorpa i smyg och låtsades att jag inte ätit någon när vi åt vår tilldelning.

Munken sov för det mesta fast han sa att han var i djup meditation, jag trodde aldrig på det för jag anser att man inte ska sitta och snarka med hakan mot bröstet när man är i djup meditation.

Vid lunch mitt på dagen var det ris och linser. Efter att ha ätit en skorpa eller två tidigt på morgonen, var vi vrålhungriga vid ettsnåret.

Lassade upp ansenliga mängder ris och linsgryta (stark). Engelsmannen sa alltid att man är mer hungrig i Indien än man är hemma. Det tycktes stämma, fast hemma brukade jag inte leva på en skorpa en halv dag.

Samma visa vid middagen, massor av ris och linser med tillhörande rot eller grönsak.

Efter ett par månader så var jag ganska rund kring magen och kinderna. Alla kolhydrater i rismängderna gjorde sitt till. Rismage sa munken, det är vanlig att vara rätt så smal för övrigt och få en ölkagge av allt ris. Ölkagge sa han inte, han visste nog inte vad det var. Öl ingick inte i hans livsstil.

Jag såg aldrig någon dricka något i alkoholväg där, alla drack varmt te i den dallrande hettan och svetten lackade. Te är svalkande sade de, först blir man varm sedan blir man svalkad. Först efter att ha tömt alla sina svettkörtlar på minsta lilla droppe antar jag. Fast det måste ligga något i det, annars skulle inte den indiska befolkningen sörpla så mycket som de gör.

Fanta och Coca Cola började segla upp på listan över drycker då någon gång på slutet av sextiotalet.

I varje gathörn i städerna stod en liten vagn på två hjul och där såldes Fanta och Coca Cola.

Lassie var också populärt, yoghurt som var blandad med vatten och smaksatt med antingen socker eller salt. Provade aldrig på en salt Lassie men den med socker var fantastisk god. Hemma i Sverige vid den tiden visste inte en människa vad en Lassie var, idag ser jag dem lite här och där i storstaden och i receptböcker.

I byn här hemma lever folk fortfarande i okunnigheten om dess förträffliga svalkande smak. Kanske inte riktigt alla men jag är snabb på att dra slutsatser utan att ta reda på fakta. Frågar nu er om ni brukar svänga ihop en Lassie där hemma? Eller gå ut på något ställe och dricka en?

På tal om byn så måste jag berätta att gubben och jag var och åt pizza på banken häromdagen. Vår bank har också försvunnit i spariverns spår, lokalen stod där tom och trist och vad händer i en liten by när något står tomt. Jo, det flyttar in en pizzeria.

En annan sak jag noterade när jag var i Stockholm för ett par år sedan, det var att det inte finns många pizzerior mitt inne i centrum. Kollegan och jag vandrade hela Drottninggatan och runt Sveavägen utan att hitta en enda pizzakrog. Det fanns allt annat men inte just en hederlig pizzeria. Det finns en i Gamla Stan men dit orkade vi inte gå.

Till slut efter mycket traskande så hittade vi en liten, liten pizzabutik på en tvärgata till Sveavägen. Vi fick en av de godaste pizzor som kollegan säger sig ha ätit. 
En juvel i kronan bland alla andra krogar. Minns inte namnet så jag kan inte lotsar er dit om ni råkar få pizzasug och inte vill ha de tjocka varianterna på Pizzahut eller gå till någon vietnamesisk, iransk, mongolsk, libanesiskt, suschibar, fransk, eller snofsigt proffsigt  (lite mat och mycket pengar, fast med ett fint upplägg), när ni är på besök mitt i storstaden. 

Pizza är billig mat att äta ute. Bukfylla säger en del och rynkar på näsan. Jag tycker att det är mycket mat för en billig penning, fast de ökar i pris de också som allting annat. 
Under hundralappen kostar de i alla fall fortfarande på de flesta ställen. 

Gubben fick betala 225 kr på en krog i Västerås för en liten, liten gösbit och några potatisar. Han var inte mätt efter det krogbesöket och fick stoppa i sig en stor pommes frites från McDonalds på vägen hem som efterrätt. Nog för att gös inte tillhör de billigaste fiskarna, men vett att ta betalt det har de.

I alla fall så drabbades gubben och jag av en plötslig hunger på en degig pizza, fullproppad med härliga kolhydrater, det var häromdagen och vi hade varit och inhandlat diverse renoveringsgrejor till stugan. 
Inte ätit på nästan hela dagen och då drabbas man av en sådan våldsam hunger, den kommer helt plötsligt från ingenstans och blodsockret är nere i stortån. Man vill ha mat och det med den endaste gång, står inte ut att få vänta i några minuter. 

Så vi gick (jag nästan sprang p.g.a. hungern) in på det förra bankkontoret och där möttes vi av en lite för oss bisarr syn.

Allt stod kvar, bankdisken var kvar, bakom den hade de ställt en pizzaugn och ett tillredningsbord. 
Det såg ut som om bankpersonalen just gått ut ur lokalen för dagen och in hade det flyttat ett antal bord med hemska dukar i tjockplast som jag inte trodde fanns längre, samma gardiner och samma färg på väggarna som när banken huserade där. 
De måste ha letat länge för att hitta värre plastdukar, grå och svartfärgade till lokalens lite fulgula färg på väggarna och bruna bankdisk.
 

Min tanke var att pizzaägaren inte ställer oss bybor i någon ljus dager, vi är endast intresserade av att äta och någon lite mysig miljö det behöver vi inte. Fast de hade faktiskt ställt upp ett litet akvarium med några fiskar i på den sterila bankdisken. Tack för det!

Vi satt utanför kassavalvet och åt, pizzan var si så där, men känslan var en slags tomhet. Glesbygdens förfall vad som gäller service, allt man kan få, är snart enbart en degig pizza.

Antar att den går ganska bra, även om varenda pluttby här har en egen pizzabagare.

In kom det i alla fall folk och hämtade sina pizzor med bea. Ett annat fenomen som bara Sverige har, vi har för det första slutat att säga bearnaisesås, vi orkar inte utan säger bea.

Sedan ska den på varenda förbaskade pizza.

Nu ska jag gå ut och se om det går att måla på något.