Ut med det gamla och in med det nya

Gumman måste öppna fönstret. Nu är det är nästan sommar ute, då blir min kammare så varm här på övervåningen. Kanske borde skaffa en laptop så jag kan sitta i min tänkarstol ute på logen och skriva.

Ni som inte varit här i stugan ser nog en stor loge framför sig med högt i tak och undrar säkert varför man vill sitta inne på en sådan och skriva.

Logen är inte alls så, de kallar det för loge här uppe för att det är ett utrymme man inte riktigt vet vad det ska användas till. Helt enkelt en stor hall med dubbeldörrar som förr användes till garage eller något annat. Den hör ihop med huset och vår naturliga ingång innan vi går in köksvägen.

Den riktiga vägen vid ytterdörren används inte, vi har aldrig gått in i hallen som annat folk. Vi har gått köksvägen. Anledningen till att ytterdörren på framsidan inte används är att numera håller trappan på att falla samman. Får se om den blir åtgärdad innan höstlöven börjar falla.¨

Pelargonerna står planterade i sin hink och pryder ena logdörren med sina rosa blommor  framför den svarta tjärade dörren. Sommardörren in i köket sitter också på plats, gubben lyfte dit den igår. Den har en ruta med nät så att inte flugor och mygg ska ta sig in i köket, den ger svalka på varma sommardagar. När sommardörren är på plats kan sommaren komma.

Annars är vi riktigt ordentliga med myggfönster här i stugan. Det är väl en och annan mygga som letar sig in, men inte i mängder. Just nu är det härligt mellan vår och sommar, myggen har inte kommit till liv och en och annan sömnig fluga sitter i solen och filar på sina ben. Undrar varför de gör det?

Så det är insektsfritt i det stora hela just nu. Snart börjar invasionen av mygg, knott och bromsar. Medaljens baksida.

Jag som är uppvuxen i asfaltsdjungeln i storstaden kommer ihåg att jag fick inte uppleva de här skiftningarna. Plötsligt var det sommar och vi fick gå till

Gustav Vasa kyrka och sjunga ”Den blomstertid nu kommer” och det långa, långa sommarlovet låg framför oss.

Jag tillhörde de lyckliga som fick komma ut på landet under sommaren. Mamma och pappa köpte en liten kolonistuga i Skarpnäck strax utanför Stockholm.

Landet, det var väl att ta i men det fanns åtminstone gräs och blommor, fjärilar och getingar.

Stugan var pytteliten med ett rum och en liten sovalkov där jag hade min säng. Det fanns rinnande vatten vid tomtgränsen och en länga utedass lite längre bort. Trädgården kommer jag ihåg som stor, idag skulle den kallas liten. Där fanns bärbuskar och äppelträd, pappa och farfar höll på en hel sommar med att bygga en pergola. Konstigt namn tyckte jag då, lika konstigt låter det idag. Kommer inte ihåg varför vi aldrig satt i den, kanske blev den inte riktigt färdig någon gång.

Hela släkten (vi var fyra familjer, varav den fjärde hade valt att inte ha stuga där) hade varsin stuga i Skarpnäck. Området var stort och det var ett virrvarr av häckar och grusvägar. På vår gata om man nu kan kalla den gata, så bodde mina kusiner och några gator längre bort så bodde faster och farbror. Farmor och farfar hade inte någon stuga i koloniområdet, de var där i alla fall.  Det var naturligt att de skulle fördela sig lika mycket i alla tre stugorna och farmor hon diskade i uteköken och farfar byggde pergolas och påtade i jorden. Senare när vi alla fyra hade olika landställen på olika platser fick de åka runt lite mer. Naturligt då också.

Mamma och jag bodde där hela långa sommaren, pappa satte sig på sin moped, han hade inte körkort på den tiden och åkte in till staden och arbetade.

Midsommar var lövade skrindor med häst och dans kring stången vid festplatsen, Puckglassar och Cuba Cola, nästan lika god som Coca Cola. Det fanns en liten kiosk i området och Puckglassarna med päronsmak vad det godaste jag visste, så jättestora de var på den tiden, idag är de pyttesmå. Om det beror på att jag vuxit eller att glassarna krympt det vet jag inte. Tror snarare den sista.

Vi barn kunde obehindrat ta oss fram eftersom det inte körde några bilar i området.

Jag cyklade på min trehjuling fram och tillbaka mellan husen, häckarna var oändligt höga och stugorna var pepparkakshus. De såg åtminstone ut som sådana.

Sommaren 1960 var ovanligt varm, tror att det var det året, börjar bli lite osäker när jag tänker tillbaka. Någon ålderstigen läsare kanske minns?

Då gick det inte att äta Puckglass ute, getingsvärmar var som tokiga när de kände doften av glassen. Det gick inte att dricka Cuba Cola utan att hålla ett fast tag över öppningen på flaskan så att någon illvillig geting inte skulle krypa ned i den.

I ett par år hade jag mina somrar på kolonin, sedan sålde alla sina stugor och vi återvände aldrig dit igen. Släktingarna köpte villor och vi flyttade till Årsta. Årsta var grönt det också, allting blev större och ljusare, mycket bättre än trottoarerna i innerstaden.

Idag så flyttar alla in dit igen, de drar sina barnvagnar på trottoarerna och dricker latte på något trendigt café.

På sextiotalet vill de flesta därifrån, ut till den ljusa förorten och bo fem trappor upp i något höghus med tallskog utanför fönstret.

Där det var modernt och fint, rostfri diskbänk istället för en i marmor som vi hade, släta gabondörrar istället för dubbla spegeldörrar.

Spoltoa med knapp istället för en med kedja och cistern, nytt fint badkar istället för det gamla med tassar, smala fönsterbrädor istället för de djupa fönstersmygarna i äldre hus.

Inga kackerlackor som kilade runt på någon marmorbänk mitt i natten. Behändigt skafferi istället för det stora mörka man kunde gå in i och fick leta överallt på hyllorna. Ljusa plastmattor varthän man satte ned foten, inga mörka parkettgolv längre.

Så allt var mycket bättre i förorten som ni hör. Vi vet ju alla hur det har gått.

Sextiotalet var inte så lite omvälvande, allt gammalt skulle ut och in med den nya tiden. Mycket hände under de tio år som det varade. Hus renoverades sönder och kakelugnar slängdes ut i småbitar. Spegeldörrar slängdes på tippen, här skulle det vara slätt och lättskött. Hemmafrun började förlora mark för de yrkesarbetande kvinnorna och köken skulle vara lättskötta och hygieniska.

Praktiska med kyl och frys för en snabblagad måltid. Ingen i staden ville stå och slava framför grytorna, nej fram med Felix köttbullar på burk och snabbpotatismos.

Det var tidens melodi, nu börjar vi slava framför grytorna igen i matlagningsiverns tidervarv.

Det finns så många recept att prova och livet är för kort. Ändå står man där och kör ungefär samma matsedel år ut och år in. Faster hade tusentals recept som hon sparat i urklippsböcker, jag brukade säga att hon måste nog bli trehundra år gammal för att klara av att pröva alla dem.

Cirkeln börjar slutas, in med spegeldörrar igen och tassbadkar och kakelugnar och marmordiskbänkar, fast helst utan kackerlackor denna gång.