Gumman har mycket kring sig.
Fick en reprimand av min kusin i Ljusdal som läser min blogg att jag inte skrivit
något sedan den 20 april. Tänk vad tiden flyger iväg ibland?
Annars har jag varit fullt
sysselsatt med en väninna som varit på besök. Det är över fyrtio år sedan vi
umgicks, men jag har valt att plocka upp henne igen, hon mig också naturligtvis.
Vissa personer skulle man
inte för sitt liv vilja plocka upp i en gemenskap igen, men det finns de där få.
Annars har jag mest servat katter och gubbe med mat och dödat myror.
Det är dags för årets
myrinvasion från väst. Där ligger det stackar i rad, första myrorna vinglade
kring igår men jag var där och sprutade Myrr för att stoppa deras stigar.
Gör
jag inte det regelbundet så har vi arméer som snart tar över hela trädgården
och biter mig i tårna. Gubben går inte barfota som jag och råkar inte ut för
det lika mycket. Gubben är sådan där strump och sandalmänniska. De människorna
är oftast män, men gubben har inte vita tubsockor.
Tror jag har tagit upp det
förr, men vi träffade en shaman en gång som tänkte bort myrorna. Hade ett snack
med deras överordnade och myrorna lydde minsta vink.
Jag har gjort ett
halvhjärtat försök att prata med myrdrottningen eller vad de heter, de som
bestämmer i stacken. Ingen lyssnade till mig.
Det är därför att jag inte
har tillit, säger gubben och skaffar mig en registreringsskylt till bilen med
TILLIT på, men jag använder mig istället av Myrr, det fungerar.
Igår var en kvinna här som
tagit kort på vår stuga och är i begrepp att skriva en hel bok om alla stugor i
hela kommunen. Vilka som bor där och när de är födda, vilka deras föräldrar
var osv.
Vi lämnade pliktskyldigt all
information till henne och hon var solig och glad i största allmänhet. Kändes
inte så bekvämt att folk nu ska kunna läsa vart min mamma var född, men det
spelar väl ingen roll. Vi har ju inte skyddad identitet jag och gubben.Men lite hemlig vill jag alltid vara.
Sedan var hon klar och då
frågade vi vad priset var för den färdiga boken i färgtryck.
Hon lassade upp en
från Småland, den var stor som bibeln och hade alla hus och stugor prydligt
uppradade i adresser. Det fanns sådana böcker förr, men då var endast gårdar
med, där stod också hur många kor, grisar, hästar och höns de hade. Nu ska det
här bli något liknande fast både slott och koja ska med och inga djur denna gången.
Den kostar 4 800 kr,
jag anade att de inte kan åka kring och trycka böcker för småpengar, men gubben
och jag ville tänka lite på ett ev. köp. Vi är inte de som kastar ut en massa
pengar och sedan låter boken ligga och damma i något hörn. Visst är det roligt
för efterlevande generationer att se vem som bodde var, men känner jag våra
barn rätt så har den inget intresse för dem.
De bor inte ens här i
närheten.
När vi anmälde att vi inte
var riktigt intresserade ännu så byttes hennes glättiga stil till en mer
stelare och lite fientlig. Hon harklade högt flera gånger och hennes kropp
stelnade. Jag som är känslig för sådant kände av den, men tror inte gubben
gjorde det. Hon tackade för sig och pep iväg.
Så låt de som i generationer
har bott i Nordanstig och vet att kommande också är bygden trogen, köpa boken.
Vi avstår nog. Ni som bor i lägenheter behöver inte få besök av henne, inte
radhus heller för den delen.
För er som ännu inte köpt
sesamolja säger jag, gör det. Man blir len som en barnrumpa av den.
Jag smörjer in mig och går
på gåbandet. Som en stor blank säl travar jag till husköparprogram, mina
tjockisprogram är slut. Späcket på mig lyser och dallrar, det närmar sig
fullmåne på söndag och kroppen drar åt sig mer vätska d.v.s. mer daller.
Sedan har den fått chansen
att dra in i kroppen och jag duschar av det fetaste. Kvar blir det mjuka lena.
Väninnan som var på besök
hon försöker liksom jag att hålla vikten, helst skulle vi vilja gå ned men vi
har fullt sjå att stå kvar på samma utan att öka.
Så bra då att vi kom på
kaffekalas här i byn. Här på landet lovordar de kaffekalaset, den äldre
generationen och säkert yngre också, de har alltid bullat upp med kakor och
bullar och annat smått och gott. Har inte stött på det i storstaden i lika stor
utsträckning.
Här i stugan kan jag bjuda
på ett gammalt digestivekex om någon skulle råka komma, men det är allt.
Så vi vikthållare hamnade
framför ett bull och kakfat, likt törstade i öknen sträckte vi oss fram till
rulltårtan med citronkräm och njöt av varje tugga. Kropparna som inte fått
socker på evigheter spratt väl till en aning. Vi tittade på varandra och så var
vi igång.
Har man ätit en bit så kan
man lika gärna äta alla. Vi länsade nästan fatet. Vi tryckte i oss kaka på
kaka, tog en av varje sort. Hade vi fått fritt fram så hade vi ätit upp allt,
men det är inte artigt och hade nog varit samtalsämne i byn ett tag framöver.
Med hjärtklappning av
sockerchocken vinglade vi ut till bilen. Lovade oss själva att aldrig göra om
det. Beundrar de där strikta som kan äta en kaka, själv är jag antingen eller.
Bäst är att avstå helt.
Koltrasten sjunger varje
kväll. Den håller på länge och ända tills natten blivit riktigt mörk. Det är så
skönt att ligga där i sängen med fönstret öppet och lyssna, det blir en vacker
vaggsång.
Snart är det dags att slänga
strumporna i något hörn och vifta med tårna i sandaler, från
1 juni till 31
augusti är de bannlysta, i alla fall på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar