Ett litet bloggstopp

Gumman packar. Egentligen är det lite löjligt att packa för mycket, vi packar som om vi skulle åka till något land som inte har några som helst varor till salu.

Så idag struntade jag i både schampo och annat tungt jox, med Ryain air så gäller det att räkna gram. Inte ett gram över femton kilo, ajabaja.

Vill ju ha lite med mig hem också, som den sedvanliga osten. Från Italien kommer jag släpandes med parmesan, från England är det cheddar som gäller. Helst en röd och stark, den är för övrigt mycket billigare där än här. Osten menar jag, inte cheddarn som inte går att få tag på här annat än en Kvibillekopia.

All ost är billigare, så det blir väl något eller några kilon kan jag tänka.

Så packningen är klar och nu återstår det till att fnatta runt i timmar innan gubben kör mig till stan.

Väckarklockan är i alla fall med, den är lite stor och otymplig men den tickar så hemtrevligt. Jag har en som går på batteri, tur är väl det för i England och Skottland har de så konstiga elkontakter. Det skulle vara standard överallt, två hål i väggen och inget mer. Har köpt en adapter på gubbdagis Clas Olsson, den har de mest fantasifulla piggar runt om, hela världens piggar. Men den fungerar inte på Cypern enligt kollegan, så dit får man låta bli att åka.

Förr var det inga problem att åka dit de hade konstig el, eller som i Indien ingen el alls för det mesta. Vi släpade inte på telefoner på den tiden, högst en hårtork och en rakapparat.

Hos munken stängdes den av lite då och då, precis som hans vattenkran bakom huset. Vatten en stund på morgonen och vatten en stund på kvällen. Då gällde det att ha framförhållning, vatten var en bristvara, inte som här, där vi inte tänker ett dugg. Vi spolar och duschar och har oss, utan en tanke på att det kanske kan ta slut. Fast med tanke på hur  vädret sett ut i sommar så är det väl ingen risk, Vi har istället för mycket av den blöta varan.

Vi som har egen brunn måste väl tänka till lite grann. Fast vårt vatten är gratis, det är det inte uppe i byn. Plaskar man för mycket så kostar det.

På min tid i Stockholm så var åtminstone vatten gratis när man hyrde lägenhet, tror väl att det fortfarande är så. Undrar varför det kostar här då? Ska undersöka frågan och återkomma med fullständig rapport för er som också undrar.

Så nu blir det bloggstopp ett tag framöver ifall ni går in och kikar lite då och då. Har som sagt ingen aning om hur många som läser min blogg, men några stycken är ni väl i alla fall.Tack!

Åker i eftermiddag till Skottland, för er som inte redan vet detta. Återkommer till moderlandet den 7 oktober. Gubben är hemma och vaktar stugan och katterna. På tal om katterna så är de väldigt mammiga. Jag har de runt mig överallt, får aldrig sitta i lugn och ro på toa utan att ha dem runt benen. När jag går ned för trappan så är de kring benen då också, gubben undrade en gång varför jag gick så långsamt nedför. Det är stor risk att stupa vid varje steg, katter vill alltid gå framför folk. Ska undersöka den saken också, antar att jag inte är den enda som riskerar stupa på diverse kissar.

Igår var de speciellt mammiga så gubben undrade om jag inte kunde ta bägge två med mig. Lite svårt, speciellt med tanke på att de har en liten hamster dit jag ska, den har en boll som den springer runt golven i. Katterna skulle nog tycka det var en urläcker leksak med en munsbit inuti.

Sedan är ju allt det övriga svårt också, katter trivs inte att åka bort. De är vanedjur, helst vill de ha samma rutiner varje dag.

Så gubben får snällt vara surrogatmamma ett tag och ha det lugnt och skönt.

Ha en jolly good time ni alla, lovar att skriva rapport när jag kommer hem.

Jag måste släppa kontrollen

Gumman blir lite rädd.  Jag har utvecklat ett visst obehag när jag flyger, det hände när jag gick över till döhalvan, dvs. de magiska femtio.

Förr var det aldrig något problem, jag tyckte folk som var flygrädda var lite larviga. Flyga är ju det säkraste sättet att förflytta sig, om man inte räknar med att gå.

Fattade de inte det? Ingen som helst anledning till rädsla.

Nu har jag kommit till den åldern då jag inte känner mig odödlig, och ett lätt obehag känns i kroppen när jag tänker på att flyga. Speciellt när det går uppför, väl där uppe så känns det rätt ok. Nedåt är inte kul det heller.

Det blir inte bättre då det kommit rapporter om att Ryainairplan tvingats nödlanda titt som tätt. Idag hände det igen, tänkte igår att det var nog bara tillfälligheter att tre plan inte haft bränsle. Det var i och för sig tre för mycket. Men lugnade mig med tanken att det var ett litet tag sedan nu.

Men idag, fem dagar innan jag ska klättra upp för trappen till ett Ryainairplan så står det igen. Ett plan tvingades att nödlanda i Danmark, det var på väg till Göteborg.

Nu händer det lite för ofta för att jag ska tänka att det var några enstaka tillfälligheter. Jag ska i alla fall skriva upp mitt lösenord till Facebook, så slipper jag sväva runt där i evigheter om det skulle gå åt pipsvängen denna gång. Då kan gubben ta bort mig.

Undrar hur många avlidna som finns kvar på Facebook? Jag har en vän som fortfarande ler mot mig, fast hon varit borta från denna värld i över ett år.

När jag åkte till Indien, det var på den tiden då jag var odödlig, inga faror lurade någonstans. Det fanns inga farliga ormar i min värld. Alltså så fanns de inte i Indien heller. Under mina sex månader där så hade jag aldrig ens en sådan tanke. Jag gick och prasslade i löven och gick på stigen bakom munkens hus. Den var man tvungen att gå på för att komma till toaletthålet.

Hade jag varit rädd att stöta på en giftig orm i varje steg, då hade det varit en mardröm. Sista dagen jag var där innan hemresan, då nämnde munken att jag skulle se upp för ormar. Det hade jag inte haft en aning om.

Idag skulle det nästan vara en omöjlighet att åka kring i Indien. Tur att jag gjorde det medan jag ännu kunde.

Kanske skulle jag göra det med en grupp. Där jag kunde smälta in, slussas från den ena luftkonditionerade bussen till den andra. Lite lagom distans från det helvete, som faktiskt Indien är ibland. Sova på fina hotell, utan vägglöss och hårda stråsängar, ha ett eget badrum med rinnande vatten och riktig toalett. Allt sånt som jag inte hade då.

Jag som såg ned på den svenska gruppen turister som vi såg i Nepal. De gick som en fårskock efter varandra gatan fram. De var säkert dödliga, vi som var odödliga vi gick lite hur som helst och bodde lite hur som helst.

Nu har livet format mig till den jag är idag, jag är definitivt inte samma människa som var då. Det är väl tur det, vem vill vara tjugo år hela livet.

Jag kan i alla fall ta mig runt på egen hand ännu, fast hur jag kunde åka med dottern till Chicago och byta flyg där det vet jag inte. Nu var detta fjorton år sedan, idag skulle jag nog virra omkring mer och vara mer ängslig att inte hitta i på den jättelika O´hare. Det är världens näst största flygplats och det krävs både kraft och listighet att leta sig fram där. Men det gick bra, jag tog dottern i handen och vi gick och åkte tåg och gick igen. Vi hittade avgångshallen till vårt inrikesflyg, American Airlines, med tillika ansiktslyfta flygvärdinnor med stela ansikten.

Så jag kan som sagt ta mig fram ensam fortfarande. Men snart kommer väl den dag då jag inte kan det. Behöver någon som går i fronten och jag kan följa efter som en vilsen ankunge.

Då kunde vi ligga i en fallfärdig byggnad i tre dagar, med sovsäcken direkt på betongen. Vänta på någon buss, som skulle komma någon gång och ta oss vidare in i Afghanistan.

Tänk att lilla jag varit runt i hela Afghanistan! Bara namnet idag ger rysningar i hela kroppen, jag tyckte då att de som hade gevär på ryggen och skarp blick var coola. Kanske var de talibaner, de måste väl ha funnits även då, fast de höll sig lite i skymundan.

Inte satt jag i någon luftkonditionerad buss heller, vi satt mitt ibland dem, gnuggade skuldror på de överfulla bussarna. Karlar med turbaner, vita långa skjortor och avklippta gummistövlar, ett gevär på ryggen och stolt blick.

Jag kom ihåg att jag inte heller undrade varför de åkte omkring med gevär och patroner hängande över bröstet. Det bara var så, jag funderade inte heller om de sköt vilda djur, eller tänkte använda gevären på andra människor.

Allting bara var när man var odödlig. Jag accepterade, fann mig i att vara mitt i ett land som var annorlunda mot det trygga Sverige, ett land där vi är rädda för allting. Snart blir det väl lag på att vi ska gå med hjälm på ute, ifall vi skulle få en takpanna i huvudet. Men kan ju aldrig veta.

Hemresan från Indien var också en utmaning. Ett nedslitet Aeroflotplan hade åkt ända från Singapore och hämtade upp oss andra i Indien. Det steg till höjden igen och tog oss nio flygtimmar bort till Moskva. När jag kom hem läste jag att Aeroflot inte hade tillförlitliga plan, de var inblandade i många incidenter och krascher världen över. Då brydde jag mig inte, jag var ju som sagt odödlig.  

Men nu ska jag ut på ännu en utmaning, nu är jag plötsligt dödlig och faror lurar kring hörnen.

Det finns ingen död säger många, det är bara en övergång från ett tillstånd till ett annat. Om jag var riktigt övertygad så skulle jag inte vara rädd för någonting, en fin tanke men helt hundra är jag inte. Ingen nu levande kan vara helt hundra på det, vi kan spekulera och tro.

Min utmaning denna gång är att åka X 2000 till Stockholm. Det kan inte kallas utmaning, tåg är nästan idiotsäkra. En granne han vågar inte åka tåg, han är rädd att det ska hoppa av rälsen i farten. En tanke som jag inte tänker ta till mig, livet blir väldigt orörligt då. Att åka bil till stationen är farligare.

Men det handlar om kontrollbehov, i en bil tror människor att de har kontroll, falskt påstående. Man kan inte ha kontroll på någonting här i livet, vi bara tror att vi har det. Det behöver bara hända en katastrof i ens liv, då inser man att det inte går att ha kontroll på någonting.

Sedan när jag förhoppningsvis kommer levande ned till Stockholm, vilket sannolikheten att tåget spårat ur eller krockat med ett annat är försvinnande liten.

Då ska jag ta en buss till Nyköping, det är lite riskfylldare, bussar åker i diket lite då och då. De krockar också, så bältet det sätter jag på mig. Bara för säkerhets skull, jag vill ju komma levande till Nyköping.

När jag var odödlig så hade jag inte tillstymmelse till något bälte genom hela Turkiet, Iran, Afghanistan och Pakistan. Jag litade på att vi inte skulle krocka, fast de körde som galningar och tutade på allt och alla. Förresten så fanns där inte bälten i bussarna, ingen hade väl hört talas om att man skulle ha bälte när man åkte buss.

Väl nere i Nyköping, så ska jag bara sova på ett hotellrum och det har brandlarm ifall det skulle hända något under natten. Ett stenkast från hotellet ligger flygplatsen, och där är det relativt riskfritt. Det gäller dock att passa sig om man besöker en toalett, det kan vara blött på golvet. Att bryta armen på en toalett i Nyköping är ingen höjdare.

Men sedan kommer eldprovet, att klättra upp för trappen och sätta sig i planet. Väl där så måste man spänna fast sig och släppa kontrollen. Det går helt enkelt inte att ha kontroll på tillvaron när man ska upp i luften. Jag får helt och fullt lita på att planet är ok, att piloterna vet vad de gör.

Väl framme i Edinburgh, så ska jag åka bil i en och en halv timme på vänster sida. Nu skulle jag inte komma på tanken att försöka på detta själv. Bara tanken på att ta en rondell på fel sida, det får håret att resa på sig.

Beundrar en del modiga odödliga svenskar, som hyr en bil och åker kring på de brittiska öarna. De borde ha en medalj, i alla fall med tanke på alla de rondeller som de har. Tvåfiliga för det mesta och inte alltid att de har förkörsrätt inne i den heller. Så det gäller att se upp.

Jag ska åka med min vän, jag har aldrig sett henne köra så det ska bli intressant att åka med henne. Hon är stor och trygg i sitt sätt, så jag hoppas att hon är trygg när hon kör. Har upptäckt att smala människor kör lite fortare och är mer stressade i sitt körsätt, än de som är lite rundnätta, bara en iakttagelse, inte alls vetenskapligt bevisat på något sätt.

Antar att jag kommer fram levande till hennes hem och väl där så kan jag väl återuppta kontrollen. Hoppas på en fin vecka, en vecka med måsars skrin och mycket havsluft. Hon säger att hon de har en skog i närheten, men den är väl som ett frimärke antar jag. En samling träd brukar de kalla skog.

Rapporterar när jag kommer tillbaka. Om jag nu gör det.

Ska bara släppa kontrollen först!  

   

Världens sämsta försäkring

Gumman surar. Vaknade upp och grundade med mitt sedvanliga Lady Gray te. Blivit lite av en vana att just dricka te det första jag gör, det förändrades när jag slutade röka.

Inte lika kul att sitta där i tänkarstolen på logen med en cigarett och en kopp te. Kaffe och cigarett de gifter sig, som så många säger om smaker nuförtiden. Trendspråk kommer och går.

Det går trender i allting, ta den där lilla katten Hello Kitty t.ex. Någon har suttit och klurat ut vad alla skulle vilja ha på strumpor, t-shirts, lakan, väskor och jag vet inte vad. En hejdundrande marknadsföring och Hello Kitty var född. En liten vit tecknad katt med rosa rosett mitt på huvudet och tillika rosa eller lila kläder.

Googlar och ser att den skapades redan 1975 av ett japanskt börsnoterat företag, en anställd som faktiskt var en kvinna, designade kissen. Den har ändrats mycket under åren, bytt stil och nu finns den på i stort sett allting man kan tänka sig.  Kitty blev inte direkt stjärna över en natt, men hade jag kommit på den rosa idén så hade jag haft mitt på det torra.

  

Vad surar jag då över?

I en värld som är i ständig rörelse, allting förändrar sig hela tiden. Det är bara en sak som stått stilla de senaste 22 åren. Det är a-kasseersättningen.

Helt otroligt när man tänker på det.

När vi flyttade till stugan 1990 så var den på 680 kr/dag. Jag talar om maxbeloppet man kan få, det spelar sedan ingen roll vad någon tjänade innan.

Sedan sänktes den till 580 kr, det var då i en sväng då sossarna inte hade landet under sitt beskydd. De skrek och gapade över den låga ersättning, när de kom till makten igen då skulle de minsann höja den omedelbart. Valfläsk i sin rätta bemärkelse.

Så blev inte fallet, det tog några år innan de ändrade den tillbaka till den ursprungliga ersättningen på 680 kr. Så fick någon fnatt och höjde den till hela fantastiska 720 kr.

Det varade dock en liten period när de sedan insåg att det var alldeles för högt, så den sänktes till 680 kr igen.

Nu står den kvar på den summan, medan löner och priser har stigit år efter år.

Det går att teckna en speciell försäkring som ger en summa pengar därutöver. Då ska man ha varit med i försäkringen ett antal år och stått på huvudet i tre månader, samt att man ska ha en gammal mamma att försörja, som stickar strumpor mest varje dag. Det ska vara gröna strumpor inte blå, för då får man inte ut av försäkringen.

Som ni vet så går det lätt att betala för diverse försäkringar, men när du väl vill ha ut dina pengar så är det stopp. Du har inte uppnått kriterierna för just deras fantastiska försäkring.

A-kasseförsäkringen tillhör inte de billigast precis, men den tillhör absolut en av de sämsta.

Den skulle inte ens kallas för försäkring över huvud taget.

Nu har jag surat av mig ett tag och vill slå ett slag för amerikanarna. De tillhör väl inte mitt favoritfolk här på jorden. Lite ytliga och gapiga, tror att de bor i världens bästa land fast de inte gör det. Vi svenskar står inte upp och slår oss för bröstet, vi är ju som bekant så där lite lagom. Gnäller lite och knyter handen i byxfickan, sedan händer det inte så mycket mer.

Vi gråter inte så mycket i TV heller, en amerikanare kan inte nämna ordet familj utan att tårarna börja rinna. Att de är så blödiga. Antingen så spelar de, eller så är vi svenskar ovanligt hårdhudade. Vi kan stå öppet framför kameran, prata om familj och barn utan att få ett sammanbrott.

 

Att jag plötsligt vill slå ett slag för den amerikanska drömmen, är en dokumentär jag såg om New York.

Där mitt på Wall Street står en helt vanlig amerikansk kvinna, hon ser inte direkt galen ut, men hon står med ett stort plakat och skriker ut till alla.

-          Jag är arbetslös, jag behöver ett arbete.

Tänk er om vi svenskar skulle vara så modiga. Stå utanför ICA här i byn med ett plakat och ropa högt att vi behövde ett jobb. Antagligen var det ingen som skulle anställa en, de skulle tro man var spritt språngande galen.

Där är det skillnad på oss långbänksfolk, och de där amerikanarna.

Pappa fann sig snabbt en gång bakom portierdisken på Carlton Hotel, en svenskamerikanare kom och skulle verka märkvärdig. Han ville slå ned på det gamla landet, och sa lite sarkastiskt när han lämnade fram ett brev som skulle postas.

–        I det här landet går väl posten fortfarande med häst och vagn.

–        Nej, det går med get, sa pappa och tog sig en poäng.

Hoppas ni fattar det skämtet, uttala ordet get så förstår ni. Fast jag ska väl inte sitta här och underskatta mina läsare.

Så antingen har de en urusel arbetslöshetsförsäkring i USA, eller så är de ovanligt modiga och vågar stå upp för sin situation.

Det är lätt att vara miljönisse i det här landet. Här har vi milsvida skogar och rena sjöar och vattendrag.

Såg i samma dokumentär hur en kvinna slogs för små plättar grönt mitt i downtown Manhattan. Femton års hårt arbete har resulterat i fyrtio små pytteparker med lite grönt här och där. Oaser för de asfaltströtta New Yorkborna. Hon är värd en medalj. Där kan vi komma och tala om miljöarbete när det ger resultat. Fast almstriden var inte dum den heller, jag var med när det begav sig.

Hade en dåvarande pojkvän som sålde egentillverkade kakor till folk som vaktade på almarna.

Han var inne på hälsokost och gjorde kakorna utan något som helst vetemjöl eller socker. Cyklade in varje dag till Kungsträdgården och sålde slut på en stor burk. Tog väl några kronor styck, en del gillade inte dem utan han fick utstå att de kastades efter honom. En gång blev han tagen av polisen och satt i häktet. De hade inte mycket mer att ta på än att han olovligen sålt kakor, så de släppte honom ganska snabbt.  Nästa dag var han där igen och gjorde sig en liten hacka, tillräckligt för att överleva några dagar. Det kallar jag entreprenörsanda.

Han blev med tiden grundare till en av Sveriges största grossistföretag inom hälsokost. Allt började inte med två tomma händer, utan en burk kakor.

Så jag kan välja att sitta och sura över att arbetslöshetsersättningen inte gått upp på 22 år, eller så kan jag åka till affären och köpa en schweizernötschoklad och göra kaka. Tror jag väljer det senare.

Chokladkakan

Gumman är sjuk. En vanlig bonnförkylning har gjort intrång i min kropp. Det är bra, behöver en tid där jag bara ligger och inte gör något. Då inte tankarna på allt som är ogjort, hoppar som hemlösa loppor i mitt huvud.

Nu är jag på bättringsvägen men hostan håller i. Fick Cocillana Etyfin av bästa ayruvedadoktorn. Som tur är så är han vanlig doktor också, så jag slapp att smyga in på vårdcentralen och ta blodtryck.

Skulle jag gå dit och söka för hosta så skulle de säkert ta blodtryck och tjata om att det är för högt. Sittandes naturligtvis, inte får man ligga och vila där innan heller.

Då skulle det i deras ögon vara högt, och jag skulle i deras ögon ta den där medicinen igen som gjorde bägge mina fötter till klumpfötter. Den före gjorde att jag hostade hela tiden, så de bytte den mot klumpfotsmedicinen. Hosta eller svullna fötter, det är bara att välja.

Så jag går till ayruvedadoktorn och ligger där och vilar i tio minuter, sedan tar han trycket tre gånger och konstaterar att det är 140/85. Helt och fullt normalt.

Inte som det där dumhuvudet till läkare på Hudiksvalls sjukhus, som tog trycket direkt efter att jag kämpat upp för hela långa backen från stan, det var högsommarvärme och svetten lackade.

Jag hälsade och hon bad mig ligga ner och på sekunden var hon där med blodtrycksmanschetten och konstaterade att det var för högt.

Tacka fasiken för det!

Sedan började hon prata om att kanske jag borde operera njurarna, eftersom högt blodtryck kan orsakas av att artärerna till njurarna också är igensatta. Färskt i minnet var då min igensatta halspulsåder.

Inte nog med det, hon tyckte att mitt kolesterolvärde var för högt också. Tydligen så vill de att man har kolesterolvärde som en fisk.

Ja, ja. Det finns olika läkare kan man lugnt konstatera.

Så jag fick så lov att åka till arbetet i måndags, trots bonnförkylningen. Kollegan är eller var när detta skrivs, nere i solen på Cypern. Idag kommer de hem och välkomnas av moderlandet med regn och rusk. Bäst att inte åka bort, utan ta det som en man och sitta ut hösten och vintern.

I vår ska vi om allt klaffar, åka till Milano både gubben och jag. En vecka ska vi slå oss loss från stugan, vi har god tid på oss att skaffa kattvakt.

Antar att det blir enbart en katt att vakta, Sixten gammelkatten hänger visserligen fortfarande med, men ett under skulle behövas för att hålla honom vid liv ända till april.

Annars lunkar livet på här i både stugan och i byn. Grannens traktor är fortfarande inte i ordning. Den suckade och gav upp när han skulle plöja våra åkrar. Han hann göra en fåra innan olyckan skedde.

Nu är han inte känd som en man av "action” så det lär dröja tills nästa år innan den brummar igång igen. Om den någonsin gör det vill säga.

Löven faller från björkarna, vinterdörren är uppsatt ut till logen. Sommardörren har ett myggnät i sig så att vi kan ha öppet till köket. Krukväxterna utom två stackars ormbunkar är inne i värmen. Pellets finns i förrådet och snart är det tid att sätta på värmen igen. Och gilla läget.

Jag är en höstmänniska, jag tycker om att det blir mörkt i god tid innan jag ska gå och lägga mig. Tycker om att slippa ha en massa måsten ute, såväl som inne. Nu är det bara inne. Idag regnar det så vi slipper gå ut alls.

Hösten är en tid för lata.

Matlagnings och köpahusprogrammen fullkomligt sprutar ut från alla TV kanaler. Jag tittar och jag lagar i huvudet. Jag köper hus i huvudet. Smart, då behöver jag inte röra mig ur fläcken.

Gubben och jag försöker leva sunt. Efter sommarens alla utsvävningar så behövs en tid med strikta regler. Regler är till för att brytas.

I går köpte jag en chokladkaka modell större, för att på söndag tänkte jag göra en kaka. Vi ska till höstens första filosofiska gruppträff, ett knytkalas där vi skulle ta med en kaka.

Sagt och gjort, i affären igår hade jag väldig framförhållning. På tal om affären så är alla utbölingar borta därifrån nu. Inte en sommargäst i sikte, bara vi som brukar vara där.

Jag kom hem och stoppade undan den i vårt gotteskåp. Ett skåp med diverse attiraljer som vispar och mixar, samt brödrost. Varför vi lägger just godis och annat smaskens just där, det vet jag inte. Det har bara blivit så. Vill man ha sitt godis ifred här i stugan, är tipset att inte just lägga något där. Göm det på något annat ställe, annars hittar gubben det, och jag också för den delen, kan inte skylla allt på gubben.

Nu hävdar han att jag sprungit omkring och viftat med chokladkakan, innan jag lade den i skåpet. Kommer faktiskt inte ihåg, är lite borta av förkylningen och Cocillana.

I alla fall så gick den några timmar, och fram på kvällskvisten så ropar gubben nedifrån att han kom på att det var torsdag, så då får man äta choklad.

Om jag ska vara riktigt sann mot er så hade jag inte en tanke på chokladen. Den låg bra där den låg och skulle göra så till söndag.

Om jag ska vara riktigt sann mot er så kan jag inte helt svära på att den skulle ha överlevt så länge, men intentionen var god.

Gubben fick in den i sitt huvud och den kom bara inte därifrån, han var tvungen att öppna den. Jag var inte sen, jag fick min del, tre och en halv rad om den delas exakt lika. Och det gör vi här i stugan. Ingen ska få varken mer eller mindre än någon annan. Gubben och jag lever i rättvisans tecken.

Han slukade sina tre och en halv rad, jag har faktiskt sparat en rad.

Så nu får jag åka till affären en gång till och köpa en ny. Tänker vänta tills på söndag, annars lever chokladen ett osäkert liv. Då får jag skynda mig in och sätta på en kastrull och slänga i hela kakan med en gång. Smälta den och breda på kakan.

Så får det gå till!

Hamstringstider i stugan

Gumman vann!  Jag vann i det senaste partiet av Jägersro, ett spel som varade i rafflande sex timmar.

Men nu har jag stoppat undan spelet och det lär dröja innan vi träffar våra Jägersrovänner igen. Gubben var med den här sista gången och han kom god tvåa, nybörjartur säger jag.

Förutom att ha barnasinnet kvar här i stugan, så förbereder vi oss inför den stundande vintern. Likt en belägring köper vi pellets som ska hålla oss varma när snöstormarna viner. Förr om åren innan vi hade vår pelletsbrännare, då eldade vi antingen med ved eller pallvirke.

När vi hade slank plånbok så var det engångspallar som vi hämtade utanför ett grossistlager. Hela släpkärran full av pallar och sedan var det sågning på stallbacken.

Med vanan inne höll jag pallarna och gubben stod med motorsågen. Det blev ändknabbar och långa träbitar. En last pallar räckte i fjorton dagar.

Pallvirke är torrt, men brinner ned fort. Varmt blev det i alla fall.

Var tjugonde minut ungefär fick vi gå in i pannrummet och ösa in mer. Värst var det på nätterna, då kunde vi inte sitta och elda utan fick gå och lägga oss i ett någorlunda varmt hus. För att sedan kliva upp i ett iskallt. In i pannrummet och i med pallar igen. Banankartong efter banankartong.

Om vi var hemma under dagen, då var det behagligt varmt i stugan någon gång under eftermiddagen. Var vi inte det, så var det hem till ett kallt hus och elda inpå småtimmarna för att få upp någon värme. Så levde vi år ut och år in, aldrig någon lyx som en varm dusch på morgonen eller ett varmt bad före åtta på kvällen.

Har nog dryftat detta i någon blogg förut, men kom ihåg den tiden nu när vi hamstrar pellets. Så jag tar en repris.

Ibland hade vi väldigt dålig koll på läget. Kommer inte ihåg varför vi i hela friden inte hade bättre framförhållning ibland.

En morgon var det tjugofyra kalla grader ute, vi hade ingenting att elda med. Gubben och jag fick gå upp på den lika kalla vinden och såga brädstumpar, det höll stugan över frostläget tills vi under eftermiddagen fick en laddning med torvbricketer i en stor säck.

Nu kommer jag ihåg. Vi hade beställt dem en tid innan och de hade inte levererats som de skulle. Därav den utkylda stugan och umbäranden.

Nu har vi frusit nog här. Nu har vi varmt, nåja inte supervarmt när det är superkallt, men ändå kan vi ta ett varmt bad närhelst vi vill på dygnet. Vi kan uthärda att sitta i vardagsrummet utan vantar och näsvärmare.

Men ännu är det tidig höst och snart är det dags för gräsklipparen att gå sista rundan för i år. Natta alla rabatter, jag klipper alltid ned alla risiga perenner, trots att de lärde säger att man inte ska göra det. Men de kommer upp lika snällt, vår efter vår. Så någon stor fara är det inte, för er som undrar. Inte kul att ha torra risiga perenner som sticker upp ur rabatterna till våren. När snön beslutar sig för att smälta någon gång i april, så är det jag som har prydliga rabatter.

Snart ska jag sticka iväg, om tjugo dagar närmare bestämt. Ett litet höstlov ska jag unna mig, speciellt när jag fyller jämt i år. Det året ska alla få lite extra tycker jag, i alla fall om man fyller jämt över femtio. Sextio är det nya femtio, alltid en liten tröst i eländet.

Ingenting går det att göra åt det. Det är bara att följa med och trösta sig med att alla andra också blir äldre.

I alla fall de i bekantskapskretsen och alla trettio och trettiofemåringar de blir äldre snart de också. Ha, ha…

Mamma tyckte alltid synd om folk som blev äldre. Hon såg någon på TV och kommenterade alltid.

-          Stackars människa, så gammal hon eller han blivit.

Mest var det en hon, för mamma ansåg att en kvinna som åldrades, var sju resor värre än en man.

Själv hann hon inte bli så värst gammal. Hon hann fylla sjuttiotvå, jag antar att hon tyckte att det var nog. Inte för att hon ville dö, men hon sa alltid till mig att hon inte ville blir så väldigt gammal och gaggig. Hon fick som hon ville.

Fick just ett sms från kollegan. Hon har landat på Cypern för en veckas semester.

Väderskryter över att det är trettiofem varma grader i skuggan och tjugosju i vattnet.

Vi nordbor ska alltid väderskryta när vi åker till ett varmare land. Inte ett ord om hur de mår eller något annat, bara en väderrapport. Vardagsmat för sydlänningar, exotiskt värre för oss.

Här kan vi gott ha det och småfrysa i den ganska kalla vinden, tycker de som elakt lämnar de där rapporterna.

 Men innan man hinner räkna till hundra så är de hemma igen och de där varma graderna är ett minne blott.

En vecka här hemma svischar förbi i en rasande fart. Först så är det måndag så kommer fredag. Vad hände egentligen med tisdag, onsdag och torsdag? Har de varit eller?

En vecka utomlands innehåller så mycket mer, som två veckor här.

Tror väl inte att man skulle tycka att livet gick långsammare där, vardagen kommer dit också. Om man nu beslutade sig för att flytta för gott vill säga.

Hon känner sig hemma där. Känner att hon kommer hem varje gång hon åker ned. Antar att hon kanske varit cypriot i sitt tidigare liv.

Jag måste ha varit engelsman. Känner att jag kommer hem varje gång jag landar på de Brittiska öarna. Nu råkar jag hamna i Edinburgh, lite långt norröver men det får duga som surrogat.

Där lär väl vädret inte vara speciellt varmt, men det duger också säkert. Bara jag får gå omkring i matvaruaffärer och botanisera. Jag har inte så stora fordringar när jag åker.

Behöver inte vara mer än lite murgröna som slingrar sig på ett träd, eller något fint gammalt hus att beundra. Det finns säkert mycket av den varan även uppe i Skottland. Ser att det ligger i höjd med Skåne, så det är långt söderut från det jag är van.

Sedan ska jag gå ut och promenera, i alla fall så tänker jag så just nu. Kan inte släpa med mig något gåband på flyget så det gäller att få sin lilla motion. Återstår att se om jag är lika motiverad där.

Kan tänka mig att en och annat flottig pommes frites, eller chip som de säger där, slinker ned i min strupe. Man måste ju gå på den lokala chippyn, fast jag föredrar mina utan vinäger.

Ska flyga med Ryanair. Deras VD, han tycker att alla passagerare är idioter. Konstig sak att säga om de som ger honom hans dagliga bröd och lite därtill antar jag.

Han är nog inte världens mest ödmjuka.

Tyvärr så gick det inget annat direktflyg till Skottland, så jag får väl spela idiot ett tag och svälja min förtret för det ganska nonchalanta bolaget. De har i alla fall kvar sina toaletter, det var tal om att ta bort dem. Sedan var det en snackis om att passagerarna skulle stå, fler fick plats då. Antar att de inte kommer att genomföra det.

Men bäst är att skriva ut sina boardingkort hemma och stå snällt med rätt handbagage. Annars kan man riskera att bli kvarlämnad.

Man är ju inte idiot.

Länge leve Jägersro

Gumman fixar och trixar. Lite fix och trix är det med kollegan. Jag som utnämnt mig själv till datakunnig, gör i ordning hennes barns nya datorer.

Förra veckan var det lillgrabbens tur att fylla år och hans nya laptop bars hem till mig här i stugan, så att jag kunde starta upp den. Ta bort program och lägga till.

Nu är det så att den andra pojken i familjen fyller först i oktober och hans nya laptop skulle göras i ordning då.

Men krig har nu utbrutit i deras hem, trettonåringen vill använda den nya datorn också. Så jag får lov att starta den nu i helgen och han får sin födelsedagspresent en månad för tidigt.

Allt för husfridens skull.

Här är det inte husfrid idag. Det regnar som om hela himlen öppnat sig och vägrar stänga. Katten Gizmo har ingenting att göra, han gillar inte att bli blöt. Så han är inne och hittar på hyss för att bli av med sin energi. Gammelkatten Sixten har fått uthärda flera nacksving under morgontimmarna. Just nu när jag skriver detta så har Gizmo haft ut hela papperskorgen i sovrummet och leker hej vilt med papperstussar och diverse annat smått och gott.

Vi har haft storstadsbesök i stugan, en husbil och tre personer. Vi är gamla hippies hela bunten från det fjärran sextio och sjuttiotalet. Efter timmar och många telefonsamtal till uthyraren så kom de på hur de skulle få någon värme.

En natt fick de ligga där ute och huttra i den fuktiga augustinatten. Tur att de hade varma täcken. Inte helt lätt det där med husbil.

Sedan blev vi tjugo år igen, vi spelade Jägersro. Tidigt sjuttiotal var det ett kvällsnöje, vi hade inte datorer och allt annat pling plong som de har nu.

Jägersro går ut på att köpa hästar och ställa upp i olika lopp, en spelplan och massa små plasthästar i olika färger. Det gäller att köpa upp bra hästar som hoppar fram i olika steg. Den som har mest pengar vinner i slutet.

Jag lyckades få tag i ett nytt spel för en femton år sedan, nu bevakar jag det med hökblick. Det måste hålla så länge som möjligt. Det finns inte längre i tillverkning, ingen sitter och hoppar med plasthästar och läser galoppkort, tiderna förändras.

Jag prövade det på gubben och barnen när jag köpte det. Det var ingen succé. Spelet stoppades undan och sedan dess har jag inte haft någon att spela med. Tills de här dök upp efter alla år och vi tog fram det med andakt.

Skulle det vara lika roligt nu? Tycker pensionsmässiga människor lika som vid tjugo?

Många frågor som vi skulle få svar på när vi väl prövade det igen efter fyrtio år.

Vi var tre stycken som spelade på den tiden och vi var tre i stugans kök. Den ena av storstadsborna var från Thailand och kunde dålig engelska, hon fick rensa svamp istället. Gubben avstod, han hade inte tyckt det var kul förra gången för femton år sedan och antog att han inte skulle tycka det var vidare värst roligt nu heller.

Vi började och minnena strömmade fram, vi blev tjugo igen, vi skrattade och gnabbades på samma sätt över de bästa hästarna. I fem timmar satt vi som tända ljus och levde oss in i Jägersro.

Lite har väl hänt under ett helt liv, jag gick inte under för att jag förlorade. De andra två påpekade det också.

 I ungdomen satt det hårt åt och jag var sur och dålig förlorare i timmar efteråt. Nu brydde jag mig inte så väldigt, så en viss utveckling har jag gått igenom.

Nu kommer de tillbaka nästa vecka på sin väg från Norge till Stockholm, då ska vi ta en sväng igen. Ser fram emot det. Ska sno åt mig bästa hästen i början.

Gubben kanske är med då, han måste erkänna att det lät kul i alla fall när vi spelade.

Det är bara utsidan som ändras på oss människor, vi är alltid lika unga inuti. Det har jag fått bevis på.